har, såsom det tyckes, med sakkännedom lyftat en flik af den slöja som betäcker det olycksaliga förhällandet med hufvudstadens fättigvårdsänstalter, och det vill derutaf synas, att de mest himmelsskriande af de vid dessas förvaltning och organisation rådande missbruk icke, för sin rättelse, behöfde afvakta den sent eller aldrig vidtagande centralisationen af Stockholms fattigvård, utan rätt väl kunnat och bort långt före detta afbjelpas, i fall nit för mensklighetens och det allmännas intresse fätt göra sig gällande framför konsiderationer och protektioner vid bortgifvande af högre och lägre fattigföreståndareplatser åt deras nuvarande innehafvare. Emellertid kan man icke i allo instämma i det loford ins. så obetingadt egnar den, i motsats mot de andra fattigvärdsinrättningarne, säsom mönster frarahållna s. k. militärförsörjningsanstalten, hvilken visserligen högst fördelaktigt utmärker sig för sin oegennyttiga ekonomiska förvaltning, men derjemte är behäftad med det emot alla sunda, oeftergifliga fattigvårdsprinciper siridande lyte att på det allmännas bekostnad tilldela fallt underhåll åt arbetsföra personer, utan att dessa tillhällas att efter förmäga bidraga till sin försörjning, ett lyte som nödvändigt måste ha till följd att lägga hyende under lättjan och öka skaran af underhållssökande. När man nu betänker de många andra stiftelser och fonder som lida af enabanda fel och ofta, vederbörande styrelser ovetande, hopa flera pensioner och gratialer på samma arbetsföra men icke arbetande händer, så kan man om hufvudstadens fattigvård, på det hela tagen, med sanning yttra: att den gör allt för att, å ena sidan, afskräcka allmänheten från vidare bidrags lemnande, och å andra si dan uppmuntra tiggeriet. oo LR rg nn