har, såsom det tyckes, med sakkännedom lyftat en
flik af den slöja som betäcker det olycksaliga förhäl-
landet med hufvudstadens fättigvårdsänstalter, och det
vill derutaf synas, att de mest himmelsskriande af de
vid dessas förvaltning och organisation rådande miss-
bruk icke, för sin rättelse, behöfde afvakta den sent
eller aldrig vidtagande centralisationen af Stockholms
fattigvård, utan rätt väl kunnat och bort långt före
detta afbjelpas, i fall nit för mensklighetens och det
allmännas intresse fätt göra sig gällande framför kon-
siderationer och protektioner vid bortgifvande af högre
och lägre fattigföreståndareplatser åt deras nuvarande
innehafvare.
Emellertid kan man icke i allo instämma i det lof-
ord ins. så obetingadt egnar den, i motsats mot de
andra fattigvärdsinrättningarne, säsom mönster frara-
hållna s. k. militärförsörjningsanstalten, hvilken vis-
serligen högst fördelaktigt utmärker sig för sin oegen-
nyttiga ekonomiska förvaltning, men derjemte är be-
häftad med det emot alla sunda, oeftergifliga fattig-
vårdsprinciper siridande lyte att på det allmännas be-
kostnad tilldela fallt underhåll åt arbetsföra personer,
utan att dessa tillhällas att efter förmäga bidraga till
sin försörjning, ett lyte som nödvändigt måste ha till
följd att lägga hyende under lättjan och öka skaran
af underhållssökande. När man nu betänker de många
andra stiftelser och fonder som lida af enabanda fel
och ofta, vederbörande styrelser ovetande, hopa flera
pensioner och gratialer på samma arbetsföra men icke
arbetande händer, så kan man om hufvudstadens fat-
tigvård, på det hela tagen, med sanning yttra: att
den gör allt för att, å ena sidan, afskräcka allmän-
heten från vidare bidrags lemnande, och å andra si
dan uppmuntra tiggeriet.
oo LR rg nn