på ett vida mindre grannlaga sätt och i en
mycket föraktligare ton än den fordna oppo-
sitionen, bedömt ministeren,. Eller af hvem
har ministeåren blifvit mera hånande bedömd
oeh behandlad, än t. ex. af hr J. G. Schwan,
i debatten öfver dechargefrågan vid den nyss
upplösta riksdagen? Visst icke hvarken af
grefve Anckarsvärd eller grefve Schwerin el-
ler hr Petre. Vid hvilket tillfälle och af
hvilka äldre oppositiongmän har någon rege-
ringsproposition blifvit till den grad miss-
handlåd och regeringen så nedsablad af sko-
ningslösa anmärkningar, som vid föredrag-
ningen för några månader sedan inom bonde-
ståndet af K. M:ts pröposition angående tryck-
friheten? Visst icke hvarken af Anders Da-
nielsson, Hans Jansson eller någön af den gamla
fruktade oppositionen.
Besynnerligt nog talar man icke stort om de:
nuvarande riksdagsoppositionen: man har til
och med sagt komplimenter åt den som fram-
trädt mest skoningslöstv, under det man fram-
ställer den gamla oppositionen såsom ett rik-
tigt vidunder. Månne icke orsaken härtill
just bör sökas deri, att den sednare var långt
fruktansvärdare än den förra, och att bakom
det s. k. ordsva: let dock stodo män, hvilka
icke läto afspisa sig med ord och löften, utan
som äfven fordrade någon verklighet att trygga
sig vidj? Och sådant lärer väli Svenska Tid-
ningens ögon vara den egentliga dödssynden
eller hvad hon kallar det skoningslösa hos
en opposition. Förmodligen är det derföre
som man så lätt glömt anfallen mot mini-
steren vid sednaste riksdag, emedan man
ändå fått sin vilja fram i de frågor som
egentligen lågo om hjertat, någon gång med
understöd just af dem som strängast bedömt
ministeren.
Fördenskull lärer väl Svenska Tidningens
mening få tydas på det sätt, att den oppo-
sition är skoningslös, som icke ger efter och
icke låter tala vid sig, hur mildt den eljest
må bedöma personer och handlingar; men
att den opposition icke är skoningslös, utan
tvärtom ganska aktningsvärd, som, ehuru upp-
trädande med de svåraste anklagelser och de
hårdaste omdömen öfver ministeren,, likväl
rför det gäller en eller annan ömtålig fråga,
vänder om bladet och låter verka på sig af
den oföränderliga viljan, som står öfver
ministeren och frågar litet eller intet efter
om denna aktas högt eller ringa.
Så var det likväl icke förr. Konung Carl
Johan kallade visserligen sina ministar, såsom
grefve AnckarsVärd upplyser, för ces messieurs
tå (de der herrarne) och kunde-äfven i ett
ögonblick af häftighet jemföra dem med sina
drängar (valets), men detta vår icke så illa
menadt som sagdt; denne konung var ändå
alltid särdeles angelägeti att såväl inom em-
betshierarkien som inför representationen
skydda sina ministrar, och fordräde att äfven
andra skulle betrakta dem såsom innehafvare
af rikets högsta värdighet. Det var då troli-
gen utan exempel att en grefve afi Wetterstedt
eller grefve Rosenblad, friherre af Nordin eller
grefve Lagerbjelke eller grefve af Ugglas eller
grefve Löwenhjelm eller grefve Wirsen eller stats-
rådet Schwan eller ens en så ung man som frih.
Staöl von Holstein den tiden var; sväfvade helt
och hållet i okunninghet om konungens tanka
i den utrikes såväl som. den inrikes politi
ken, eller att de saknade tillträde till hars
person för öfverläggning i vigtiga regerings-
ärenden, eller voro uteslutna från societeten
inom bans hof. Carl Johan underlät väl en
och annan, gång att följa sina ministrars råd,
men han hörde dem likväl alltid och uppma-
nade dem att i protokollet förvara sina tan-
kar. Mettez au protocole, messieursn var den var-
liga frasen, som vid sådana tillfällen begag-
nades, och statsrådets protokoller under denna
tid-vitsorda äfven att der då inom konseljen
fanns -en diskussion, en öfverläggning, att
föreställningar, gjordes af rådgifvarne, ja att
konungen sjelf nedlät sig att upptaga invänd-
ningarne och i protokollet förvara sina för-
sök till vederläggning deraf.
Pä detta sätt var det åtminstone möjligt,
att någon sjelfständighet kunde finnas hos den
rådgifvande regeringspersonalen, och att det
understundom skulle vara besvärligt för den
allena beslutande viljan att handla tvärt emot
upplysta och förståndiga råd. Det var också
i följd deraf naturligt, att konungen vande
sig vid och fördrog-en manlig opposition, äf-
ven inom rådkammaren, och att han der be-.
traktade sina ministrar långt ifrån endast och
allenast : såsom sina drängar, eller biträden
för expedierandet af sina beslut.
Huru det numera går till, sedan den nya
regimen blifvit, som man säger, varm 1 klä-
derna, vet Svenska Tidningen bättre än vi.
Troligen vet hon således: ganska väl huru
rådgifvarne för närvarande anses och behand-
Jas af den allenastyrande viljan. Eller
månne hon icke t. ex. skulle kunna upplysa
om rådgifvarne nu erhålla förtroende af ko-
nungens utrikes politik eller förrän i allra
sista momangen derom :veta stort mer än
hvad som ryktesvis kommer till deras kun-
skap? - Om det icke inträffat att sändebud
blifvit nämnda till de vigtigaste beskiecknin-
ger, utan att ens utrikesministern dessför-
innan blifvit tillfrågad? Om icke landshöf-
dingar sammaledes blifvit -förordnade, utan
att inrikesministern på förhand fått ens en
avis om hvilken det nådiga förtroendet till-
ernades m; m. d.2: Om det saknar exempel,
att propositioner framläggas i de ömtåligaste
och vigtigaste ämnen, hvarom konseljen på
TE a rr Re An EV nr nn
han wäntat, biföll Anna med glädje hans bes j
