vill eröfra hvad man med våld och list frånryckt mig! Jag vill straffa denne fräcke uppkomling, hvars skamliga herravälde vi alla länge nog tålt, och jag hoppas att j, mina vänner, stån mig bi och följen eder generals befallningar !I Ett högt lefverop följde på detta Anna Leopoldownas tal, och hon framräckte åt de hänryckte officerarne sina kinder till att kyssa, under det hon hjertligt omfamnade dem, och befallte dem följa sig. Ledsagad af Miinnich och åttatio soldater gick Anna nu ut på gatan. Sakta och tigande nalkades de på hundra steg nära Birons palats. Här gjordes halt, och Mannstein ensam gick till palatset, förjatt i den nya regentinnan Anna Leopoldownas namn befalla de vakthafvande officerarne att underkasta sig och hylla henne. Intet motstånd förspordes; vana att alltid lyda, egde ryssarne icke mod att undandraga sig denna befallning, och för att icke visa sig ohörsamma emot den nya herrskarinnan, förklarade de sig beredvilliga att vara behjelpliga till regentens, deras herres, fängslande. Mannstein återvände med detta glada bud-. skap till Anna och Minnich, och erhöll order att med en officer och tjugo man intränga i det hertigliga palatset, fängsla hertigen, ja, till och med döda honom, om han satte sig till motvärn. Utan motstånd köm Mannstein in i palatset, och sorgfälligt aktande sig att icke göra något buller, lät han sin lilla trupp på något afstånd följa sig. Alla soldater kände honom, och då vakten nedanför låtit honom assera, trodde man att han hade ett vigtigt udskap till hertigen. Redan hade han genomvandrat flere rum; då en oförutsedd svårighet mötte honom. Hvar ör, hertigens sängkammare? Hvarthän