vill eröfra hvad man med våld och list från-
ryckt mig! Jag vill straffa denne fräcke
uppkomling, hvars skamliga herravälde vi
alla länge nog tålt, och jag hoppas att j,
mina vänner, stån mig bi och följen eder ge-
nerals befallningar !I
Ett högt lefverop följde på detta Anna
Leopoldownas tal, och hon framräckte åt de
hänryckte officerarne sina kinder till att kyssa,
under det hon hjertligt omfamnade dem, och
befallte dem följa sig.
Ledsagad af Miinnich och åttatio soldater
gick Anna nu ut på gatan. Sakta och ti-
gande nalkades de på hundra steg nära Bi-
rons palats. Här gjordes halt, och Mannstein
ensam gick till palatset, förjatt i den nya
regentinnan Anna Leopoldownas namn be-
falla de vakthafvande officerarne att under-
kasta sig och hylla henne. Intet motstånd
förspordes; vana att alltid lyda, egde rys-
sarne icke mod att undandraga sig denna
befallning, och för att icke visa sig ohör-
samma emot den nya herrskarinnan, förkla-
rade de sig beredvilliga att vara behjelpliga
till regentens, deras herres, fängslande.
Mannstein återvände med detta glada bud-.
skap till Anna och Minnich, och erhöll or-
der att med en officer och tjugo man intränga
i det hertigliga palatset, fängsla hertigen, ja,
till och med döda honom, om han satte sig
till motvärn.
Utan motstånd köm Mannstein in i palat-
set, och sorgfälligt aktande sig att icke göra
något buller, lät han sin lilla trupp på något
afstånd följa sig. Alla soldater kände ho-
nom, och då vakten nedanför låtit honom
assera, trodde man att han hade ett vigtigt
udskap till hertigen.
Redan hade han genomvandrat flere rum;
då en oförutsedd svårighet mötte honom.
Hvar ör, hertigens sängkammare? Hvarthän