, ANGEL 1CSE lyder under tjenstenbj:
jäfsanmärkningen. ) FSL Enn Berreds
EEEkbom förklarade derefter, att som de af Jäderin till
vittnen åberopade poliskonstaplar blifvit uti Ek! oms
stämning angifne att samtlige hafva våldfört sig å
honom, sä ansåg han dem icke kunna få som vitt-
nen i mälet höras. Sedan Ekbom på ordföranden
rädman Wesers uppmaning fätt särskildt närmare ut-
veckla sin angifvelse mot hvar och en af de utaf Jä-
derin åberopade vittnena, fingo parterna och åhö-
rarne afträda, under det domstolen tog jäfsanmärk.
ningarna i äfvervägande.
Sedan parterno åter blifvit förekallade, afkunnade
domstolen det beslut, vatt då Ekbom uti sin stäm:
mög gjort angifvelse mot de af Jäderin till vittner
åberopade poliskonstaplarne, och nu inför domstolen
fullföljt och närmare utvecklat densamma, så skulle
kärandens äberopade vittnen först afhöras för att
genom dem fä utrönt huruvida såsom angifvet är
något af de af svaranden åberopade vittnen varit
åvlaktigt uti det åtalade våldet. Dock ålades kon:
staplarne att uti domstolens förmak qvarstanna för att
efter förhöret med kärandens vittnen höras och der-
vid lemnas i tillfälle att förklara sig öfver de rot
dem möjligen förekommande besvärande omständig-
heter. Sedan Jäderins jäfsanmärkning mot Ekboms
vittnen blifvit af domstolen egillad, fingo konstför-
vandterne Svensson och Molin nu aflägga vittneseden,
hvarefter de berättade:
Svensson: att omkring kl. 7 lördagsmorgonen den
9 December, då han å hr Ekboms boktryckeri varit k
sysselsatt med sitt arbete, hade kommissarien Jäde- k
rin, klädd i uniform och beväpnad med sabel, häf- Bb,
tigt inträdt uti sätteriet och frågat efter ma-
gister Munk af Rosenschöld. Hvad svar som på
denna fröga erhällits, påminde sig icke vittnet,
men genast derpå, hade konstförvandten Molin
lemnat sätteriet och begifvit sig uti förstugan samt
ringt på klocksträngen som leder till hr Ekboms
rum. Sedan vittnet hört mycket buller och oljud
från rummen, hade han begifvit sig dit in, och då
funnit Jäderin, ätföljd af en mängd konstaplar, ge-
nomströfva rummen. Samtlige konstaplar hade för-
fördelat Ekbom. Vittnet hade icke varit närvarande
då Jäderin dragit sabeln, men väl hört honom yttra
till Ekbom: satans menniska. Ekbom hade då nöd-
gats skicka bud på husvärden, och sedan denne till-
kommit hade uppträdet slutats och polisstyrkan af-
lägsnat sig. På särskildt af Jäderin framställd fråga,
om icke vittnet förmärkt att Jäderin blifvit af Ek-
bom tilldelad ett slag i ansigtet så att blodvite deraf
följt, svarades, nej, men väl yttrade Jäderin att
han blifvit skuren med knif, men då han derefter
såg sig i spegeln, så hade han endast en liten skrä-
ma å venstra kindbenet., :
Molin hade genast efter det Jäderin inträdt i sät-
teriet och befallt att bli insläppt i rummen för att
träffa Munch af Rosenschöld svarat, att Rosensohöld
numera icke vore boende hes Ekbom, men dä Jäde-
sin detia oaktadt yrkat att slippa in i rummen,
hade Molin gått uti förstugan och ringt på klock-
strängen till tamburen som leder till Ekboms rum.
Ekbom hade uti bara linnet sprungit upp ur sip
säng och öppnat, och vittnet hade endast hunnit
yttra: de 3 här och söker Rosenschöld, innan Jä-
derin och honom ätföljande konstaplar rasat in j
rummet. Ekbom som äter lagt sig i sin säng yt-
trade då, här får ingen gå in, ty dessa rum för-
hyras och bebos af mig och ingen annan, hvarpå
Jäderin under det han begifvit sig in uti de andra
rummen svarat Ekbom: det angär er icke, jag gär
hvart jag vill. Ekbom hade derefter varnat Jäde-
rin för följderna af att intränga i hans rum, och
då Jäderin icke hörsammat varningen, hade Ekbom
sprungit upp ur sin säng, och endast iklädd morgon-
rocken, följt efter Jäderin. Samtlige konstaplar hade
förfördelat Ekbom genom att hindra honom begifva
sig in uti de inre rummen, äfvensom skuffat honom
tillbaka då han ville begifva sig från sitt ram uti
förstugan och till tryckeriet för att ropa på hjelp.
Ekbom hade icke öfverfallit bvarken konstaplarne
eller kommissarien, men deremot intygade vittnet
att Jäderin under hotande utlätelser mot Ekbom dragit
sabelklingan till hälften ur baljan.
Samtlige af Jäderin till vittnen åberopade konstaplar
blefvo nu förekallade, och underrättade om had vitt
rena mot dem angifvit, bestredo de allesammans an-
gifvelsen, med den förklaring att de ej hade på rin.
gaste sätt förgått sig mot Ekbom.
Då Ekbom till följd af Jäderins förklaring att Ro-
senschöld vore boende i den lokal uti hviken Jäderin
infunnit sig för hans eftersökande, åberopade Ekbom
sitt hyreskontrakt, som utvisade att han och ingen
annan förhyrde den lägenhet uti hvilken polisen in
trängt. Jäderin ansåg deremot det vara påtagligt att
Rosenschöld ännu bodde i lokalen, emedan, sedan Reo-
senschöld blifvit anträffad och häktad, pä dennes be-
gäran en fångknekt vid länseellfångelset frän Ekboms
bostad afhemtat ätskilliga persedlar, såsom en kapp-
rock och en låst nattsäck, tillhöriga Rosenschöld. Ek
bom lika som vittnet Molin, förklarade att en fång-
knekt verkligen afhemtat dessa saker, hvilka alltse-
dan Rosenschöld bodde hos Ekbom varit förvarade i
en garderob och qvarlemnats vid afflyttningen, tilläg-
gande Ekbom, att det vore så mycket större bevis på
att Jäderin afvetat att Rosenschöld bodde på annat
ställe än hos Ekbom, som Jäderin ifrån Ekbom di-
rekte med sin eskort begaf sig till Rosenschölds bo-
stad uti huset N:o 18 vid Ladugårdslandsstorgata,
hvarest han ganska riktigt anträffade Rosenschöld
ännu liggande i sin säng. Haärpå förklarade Jäcerin
att orsaken hvarföre ban för att söka Rosenschöld be-
gifvit sig till Ladugårdslandet, varit den att kom
misarien Backlund redan i Maj månad omtalat att
Rosenschöld ofta brukade öfver nätterna qvarstanna
i ofvannämnde bus. Ekbom genmälde härä, att
denna uppgift icke vore sanningsenlig, och endast hop-
spunnen för att säväl chikanera de fruntimmer af
hvilka Rosenschöld hyrt rum, som bemantla sitt otill-
börliga tilltag.
Domstolen uppsköt mälet tills om torsdag, till hvil-
ken dag ett ytterligare af Ekbom åberopadt vittne
skulle kallas.
— Sjömännen Wiman, Höglund och Andersson,
hvilka blifvit häktade hitförde från Helsingör efter
der vndergånget konsulsförhör, för det de skulle till-
ställt och deltagit i myteri ombord ä det fartyg, på
hvilket de tillhörde besättningen, blefvo i dag af räd-
husrätten, sedan aktor stadsfiskal de Berg funnit sig,
med stöd af sjölagen, böra instämma i deras yrkande
om att blifva försatta på fri fot, af rådhusrätten för-
klarade icke böra för denna sak nu vidare i häkte
bållss. Sjelfva målet blef uppskjutet för kaptenens
och den öfriga besättningens hörande, hvilket ej kan
ske så snart, då fartyget nyligen afseglat från Por-
tugal till Sydamerika. De tre sjömännen hafva nem-
ligen yrkat ansvar å fartygsbefälet för otillbörlig be-
handling, icke af kaptenen Silfversparre, hvilken de
blott lägga till last att hafva underlåtit skydda dem
mot styrmannen Lencks misshandlingar, utan af denne
sednare, hvilken de i sin vid rådbhusrätten afgifna
förklaring utmälat som en ilsken plågoande.
— Tullvaktmästarehustrun Carolina Dorotbea Erics-
son och hennes dotter Carolina Augusta Ericsson,
boende i huset n:o 52 vid Lundtmakaregatan å Norr,
hvilka varit häktade och tilltalade derföre att de un-
derlåtit att upplysa en större penningesumma som
mamsell Krieger förlorat å Rörstrandsgatan, utan för-
skingrat densamma, samt enligt rådhusrättens utslag
af d. 5 sistl. Dec. undergått 28 dagars fängelse vid
vatten och bröd, blefvo i dag ställde å fri fot.
s — Uti poliskammaren förekom i dag äter ransak-
ningen med rusthällaren Söderlond, dragonen vid Up-
lands dragonregemente Nord och drängen Andersson,
alla tre från Onsala socken i Upland, tilltalade att,
som förut omnämdt är, hafva å Norrtullsgatan öf-
verfallit och slagit poliskonstapeln Orrserg, hvil-
ken hindrat dem att i stark traf köra framåt Norr-
tullsgatan. Nord var nu iklädd uniform, och förutom
sqvadronsombud öfvervar sqvadronschefen hr grefve
af Wirsn förhöret.
a
OA JA - Ar