fer den förklaring det gjort öfver sin anslutning snart derpå tillintetgjort deras syftning. Grefve Nesselrodes depesch till hr v. Budberg har ådagalagt huruledes Ryssland förstod sitt antagande af de fyra garantierna: 1:0 vill man ej veta af dess protektorat, vare sig öfver de kristna i Turkiet eller öfver Donaufurstendömena. Ryssland samtycker dertill af allt sitt hjerta, men huru begriper det denna första unkten? Det fattar den så, att man i stället ör Rysslands särskilda protektorat sätter ett gemensamt protektorat, hvilket i sjelfva verket, och medi afseende på denna makts särskilda ställning, skall göra Rysslands protektorat till det helt och hållet öfvervägande, och som, långt ifrån att minska. det ryska inflytandet, skall kanhända tvertom öka det genom de jemförelser som de beskyddade icke skola underlåta att anställa mellan sina särskilda skyddsherrar. 2:o vill man hafva frihet för seglationen på Donau och dess mynningar. Tänker man på det? Men Ryssland har ju aldrig lagt det minsta finger på Donaumynningarne! Ryssland har ju aldrig lagt något hinder i vägen för Donau-seglationen! Detta vill på Rysslands språk säga att denna makt vill hädanefter fortfara att göra detsamma som hon gjort hittills. 3:0 inskränkningen af ryska makten i Svarta hafvet och upphäfvande af de fördrag, som funnits mellan Ryssland och Turkiet, genom revision af traktaten af 1841! Hvad svarar Ryssland på dessa punkter? Det är dessa som jaga rysningar genom dess politiks innersta. Ryssland eluderar dem, något som för öfrigt icke är särdeles svårt, emedan de sakna bestämdhet, och det till den grad att de till och med genom sin allmännelighet öppna för Ryssland möjliga utsigter på Medelhafvet. I sjelfva verket synes ryska sändebudet i Wien hr Gortschakoff sednare uppgifva deaf storkansleren utarbetade inskränkningar och medel att eludera, och antaga garantierna af den 8 Augusti icke blott såsom utgångspunkter för diskussionen, utan rent och enkelt, purement et simplement. Men när skedde detta? Jo, kort före afslutandet af Decemberfördraget, och hvem kan numera betvifla att hr Gortschakoff gjorde detta steg framåt endast för att komma de underhandlingar att misslyckas, som förberedde detta fördrag? Var han åtminstone uppriktig? Om det är sannt hvad man berättar här i Paris om hvad han skall hafva yttrat efter detta fördrags afslutande, har man god rätt att draga denna uppriktighet i tvifvelsmål. : Sådana äro de åsigter man hyser här i Paris; sådana äro åtminstone mina. Jag kan ieke föreställa mig att så grofva nät undfalla de österrikiska statsmännens skarpsynthet. Det är utom tvifvel utän all förhoppning som denna makt ännu en gång vädjar till Ryssland, och den långsamhet hvarmed dess politik öfvergått och öfvergår till aktiv handling kan icke annorlunda förklaras än genöm svårigheten af dess ställning, genom den mödosamma nödvändigheten, hvari det befinner sig att så tillsägandes genomvandra sin ställning såsom tysk makt för att hinna fram till sin rol eller, bättre uttryckt, sina pligter såsom europeisk stormakt. Dermed må nu vara huru som helst; men skall Preussen följa Österrike i spåren? Sådan är alltid frågan. I detta afseende synes det sannolikt att hvarje försök å Preussens sida att underhandla särskildt är eller skall blifva tillbakavisadt. Om sådant är hr von Usedoms uppdrag, skall han således misslyckas, men det är troligt att han blifvit skickad till London och Paris endast för att begära upplysningar i afseende på följderna, som de kontraherande parterna ämna gifva åt fördraget af den 2 December, och att sålinda Preussen utom dessa förklaringar skulle vara temligen hågadt att ansluta sig till detsamma. Denna makt, hvars belägenhet man kan fatta, utan att den kan rättfärdigas med grunder värdiga tidsförhållandena, måste, alldeles oberoende af den europeiska synunktern, känna den tilltagande underlägsenet i Tyskland, hvari den försättes genom Österrikes pågående föryngring och derigenom att dess politik mer och mer bringas 1 samklang med civilisationens stora ider och stora intressen. Preussen måste känna att det mer och mer i sin medtäflares händer öfverlemnar denna supremati inom Tyskland, som likväl utgjorde föremålet för dess ärelystnad. Om Preussen inbillar sig att det är af någon vigt ens för fredens återställande, att en stormakt BKåller sig utom fördragen som slutas mot Byssland, för att mildra dess fienders fordringar, så är detta en mycket ytlig åsigt af saken. Ryssland har i detta afseende enunderpant på sina motståndares medgörlighet, som är kraftigare än alla öfriga, och det är längtan efter och behofvet af fred i hela Europa, ett behof så stort, att det icke skall tillåta Europa att i sina fordringar mot Ryssland gå en hårsmån längre än hvad för samma freds återställande och upprätthållande är oundgängligen nödvändigt. Under denna synpunkt skulle Preussen komma alldeles på motsidan af sanningen, ty ju klarare det blir att Ryssland har hela Europa emot sig, desto mindre stränga skola dessa makter blifva mot Ryssland, och desto större blifva utsigterna för fredens återställande och upprätthållande. Detta hvad den yttre politiken beträffar. Vår inre ställning är alltid lika enformig och utan omvexling. Några rykten, men dock endast rykten, äro emellertid i omlopp. et vigtigaste af dessa rykten är utan tvifren fansk armå står i beredskap att under Kejsarens eget anförande framrycka genom Österrike för att anfalla Ryssland på