fer den förklaring det gjort öfver sin anslut-
ning snart derpå tillintetgjort deras syftning.
Grefve Nesselrodes depesch till hr v. Budberg
har ådagalagt huruledes Ryssland förstod sitt
antagande af de fyra garantierna: 1:0 vill man
ej veta af dess protektorat, vare sig öfver de
kristna i Turkiet eller öfver Donaufurstendö-
mena. Ryssland samtycker dertill af allt sitt
hjerta, men huru begriper det denna första
unkten? Det fattar den så, att man i stället
ör Rysslands särskilda protektorat sätter ett
gemensamt protektorat, hvilket i sjelfva verket,
och medi afseende på denna makts särskilda
ställning, skall göra Rysslands protektorat till
det helt och hållet öfvervägande, och som,
långt ifrån att minska. det ryska inflytandet,
skall kanhända tvertom öka det genom de
jemförelser som de beskyddade icke skola
underlåta att anställa mellan sina särskilda
skyddsherrar. 2:o vill man hafva frihet för
seglationen på Donau och dess mynningar.
Tänker man på det? Men Ryssland har ju
aldrig lagt det minsta finger på Donaumyn-
ningarne! Ryssland har ju aldrig lagt något
hinder i vägen för Donau-seglationen! Detta
vill på Rysslands språk säga att denna
makt vill hädanefter fortfara att göra det-
samma som hon gjort hittills. 3:0 inskränk-
ningen af ryska makten i Svarta hafvet och
upphäfvande af de fördrag, som funnits mel-
lan Ryssland och Turkiet, genom revision af
traktaten af 1841! Hvad svarar Ryssland på
dessa punkter? Det är dessa som jaga rys-
ningar genom dess politiks innersta. Ryss-
land eluderar dem, något som för öfrigt icke är
särdeles svårt, emedan de sakna bestämdhet,
och det till den grad att de till och med ge-
nom sin allmännelighet öppna för Ryssland
möjliga utsigter på Medelhafvet.
I sjelfva verket synes ryska sändebudet i
Wien hr Gortschakoff sednare uppgifva deaf
storkansleren utarbetade inskränkningar och
medel att eludera, och antaga garantierna af den
8 Augusti icke blott såsom utgångspunkter för
diskussionen, utan rent och enkelt, purement et
simplement. Men när skedde detta? Jo, kort
före afslutandet af Decemberfördraget, och
hvem kan numera betvifla att hr Gortscha-
koff gjorde detta steg framåt endast för att
komma de underhandlingar att misslyckas,
som förberedde detta fördrag? Var han åt-
minstone uppriktig? Om det är sannt hvad
man berättar här i Paris om hvad han skall
hafva yttrat efter detta fördrags afslutande, har
man god rätt att draga denna uppriktighet i
tvifvelsmål. :
Sådana äro de åsigter man hyser här i Pa-
ris; sådana äro åtminstone mina. Jag kan
ieke föreställa mig att så grofva nät undfalla
de österrikiska statsmännens skarpsynthet.
Det är utom tvifvel utän all förhoppning som
denna makt ännu en gång vädjar till Ryss-
land, och den långsamhet hvarmed dess po-
litik öfvergått och öfvergår till aktiv hand-
ling kan icke annorlunda förklaras än ge-
nöm svårigheten af dess ställning, genom den
mödosamma nödvändigheten, hvari det befin-
ner sig att så tillsägandes genomvandra sin
ställning såsom tysk makt för att hinna fram
till sin rol eller, bättre uttryckt, sina pligter
såsom europeisk stormakt.
Dermed må nu vara huru som helst; men
skall Preussen följa Österrike i spåren? Så-
dan är alltid frågan. I detta afseende synes
det sannolikt att hvarje försök å Preussens
sida att underhandla särskildt är eller skall
blifva tillbakavisadt. Om sådant är hr von
Usedoms uppdrag, skall han således misslyc-
kas, men det är troligt att han blifvit skic-
kad till London och Paris endast för att be-
gära upplysningar i afseende på följderna,
som de kontraherande parterna ämna gifva
åt fördraget af den 2 December, och att så-
linda Preussen utom dessa förklaringar skulle
vara temligen hågadt att ansluta sig till det-
samma. Denna makt, hvars belägenhet man
kan fatta, utan att den kan rättfärdigas
med grunder värdiga tidsförhållandena, måste,
alldeles oberoende af den europeiska syn-
unktern, känna den tilltagande underlägsen-
et i Tyskland, hvari den försättes genom
Österrikes pågående föryngring och derigenom
att dess politik mer och mer bringas 1 sam-
klang med civilisationens stora ider och stora
intressen. Preussen måste känna att det mer
och mer i sin medtäflares händer öfverlemnar
denna supremati inom Tyskland, som likväl
utgjorde föremålet för dess ärelystnad. Om
Preussen inbillar sig att det är af någon vigt
ens för fredens återställande, att en stormakt
BKåller sig utom fördragen som slutas mot
Byssland, för att mildra dess fienders for-
dringar, så är detta en mycket ytlig åsigt af
saken. Ryssland har i detta afseende enun-
derpant på sina motståndares medgörlighet,
som är kraftigare än alla öfriga, och det är
längtan efter och behofvet af fred i hela Eu-
ropa, ett behof så stort, att det icke skall
tillåta Europa att i sina fordringar mot Ryss-
land gå en hårsmån längre än hvad för sam-
ma freds återställande och upprätthållande är
oundgängligen nödvändigt. Under denna syn-
punkt skulle Preussen komma alldeles på mot-
sidan af sanningen, ty ju klarare det blir att
Ryssland har hela Europa emot sig, desto
mindre stränga skola dessa makter blifva mot
Ryssland, och desto större blifva utsigterna
för fredens återställande och upprätthållande.
Detta hvad den yttre politiken beträffar.
Vår inre ställning är alltid lika enformig
och utan omvexling. Några rykten, men
dock endast rykten, äro emellertid i omlopp.
et vigtigaste af dessa rykten är utan tvif-
ren - fansk armå står i beredskap att
under Kejsarens eget anförande framrycka ge-
nom Österrike för att anfalla Ryssland på