om hvars halfofficiella ursprung bladet lemna
en antydning:
Wien den 5 Augusti... Ryssarnes återgående: rö.
relser frän Wallachiet äro af helt och hället strategisi
natur. De som tro — och vi finna denna åsigt utta
lad i Sera tyska blad — att dessa rörelser äro börjar
till ett frivilligt utrymmande af bäda furstendömena
äro i en grof villfarelse om hvad som nu egentliger
utgör frägan med afseende på dessa furstendömen.
Genom det krig, till hvilket Ryssland genom sin orätt-
mätiga och traktatstridiga ockupation tvungit Porten,
äro alla fördrag emellan turkiska och ryska rikena
slitna. Ryssland har säledes sedan krigets utbrott
förlorat de traktatsenliga rättigheter i afscende på Do-
naufurstendömena, som det ditintills egde, och skulle
blott genom ett lyckligt krig åter kunna tillkämpa
sig desamma, hvilket hittills icke på långt när lyckats
det. Fördraget emellan Österrike och Porten af den
14 Juni bevisar att den sednare alldeles icke är sin-
nad att nägonsin äter medgifva Ryssland någon slags
fördragsenlig rätt till Donaufurstendömena. Frågan
är derföre den: Skall i en framtid Ryssland eller
Österrike vara skyddsmakt för Donaufurstendömena ?
och det är en fräga, som blott genom svärdet kan lö-
sas. Österrike har ickeskulden att detta nu är huf-
vudfrågan. -Det har varnat, det har bedt, det har
besvurit. Ryssland har gjort allt, hvad Österrike
afrådt; det har genom Orloffs beskiekning förolämpat
Österrike. Det har svarat tvetydigt och diktato-
riskt på en bestämd uppfordran af Österrike, hvil-
ken likväl kräfde ett otvetydigt svar. Det eljest
Bä fina ryska kabinettet förbisäg, att det genom eti
dylikt svar ännu mera förändrade situationen till: sin
nackdel. Som sagdt, frågan är nu: skall i framti-
den Ryssland, hvars politik städse varit eröfrande,
eller Österrike, hvars politik åter i alla tider varit
upprätthällande , vara Donaufurstendömenas skydds-
makt? Ryssland kan aldrig, utan att blifva otroget
emot sig sjelft, genom fullkomligt uppgifvande af
Donaufurstendömena läta tränga sig tillbaka frän det
europeiska Turkiet. Det kan icke heller hoppas att
nägonsin äter bemäktiga sig dem om de stå under
Österrikes skydd. Religiösa och politiska iotressen,
egoism och äregirighet drifva det att till det yttersta
strida om besittningen af Donaufurstendömena. För
detta ändamål har det samlat ofantliga stridskrafter,
som hota Österrike, och derföre är ätertåget frän
Wallachiet af rent strategisk beskaffenhet. Men Öster-
rike skall — då sakerna genom Rysslands förvållande
en gäng blifvit drifna till denna punkt —- icke min-
dre nödsakadt af sina högsta intressen, för alltid för-
drifva ryssarne ur Donaufurstendömena. Det skall
äfven för detta syfte kämpa till det yttersta. Så lange
Ryssland förblifver Donaufurstendömenas beherrskare
— lika mycket om direkt eller indirekt — så länge
löper också Österrikes ställning fara. Ryssland mäste
beröfvas möjligheten att eröfra europeiska Turkiet
och att, när det behagar, uppvigla dess kristna folk-
stammar. Blott derigenom kan Österrikes ställning
för framtiden förblifva stadgad. Hvad beträffar de
materiela intressena, sä behöfvas inga bevis derför,
att Donauskeppsfarten måste blifva fri ända ut till
hafvet, så att icke ryssarne efter behag kunna spärra
densamma. Det är vidare klart, att såväl detta som
förlängningen af sydöstra jernbanan till Galacz icke
blott har ett österrikiskt, utan ocksä ett tyskt, ett euro-
peiskt intresse af högsta vigt. Dettaintresse kan tillfreds-
ställas blott om Österrike blifver Donaufurstendömenas
skyddsmakt. Likaledes har hela Europa det högsta
intresse uti, att ett mäl sättes för Rysslands eröf.
ringspolitik, i sträng konseqvens med den upprätt-
hållande principen, derigenom att det afstänges från
det europeiska Turkiet. Detta är Österrikes rol;
för Asien skola engelsmännen och fransmännen sörja.
Men isynnerhet Tyskland har det största intresse der-
uti, att den konservativa principen segerrikt förfäktas
af Österrike och att ett slut göres på Rysslands er-
öfringspolitik emot det turkiska riket. Ty om detta
icke sker, så skall Rysslands angrepp på det turki-
ska riket med vissa mellantider åter förnyas, tills
det slutligen blifvit underdånigt det ryska czar-påfve-
väldet, som icke tål något bredvid sig. Sedan skola
Österrike och Preussen vid sidan af Ryssland ned-
sjunka till makter af andra rangen, och Tysklands
oberoende och sjelfständighet vore i fara. Det gäl-
ler nu att stadga denna sjelfständighet för eviga
tider. Derföre afslöts traktaten af d. 20 April, der-
före har Tyska Förbundet biträdt denna traktat.
Hvar skulle den tyska regering kunna finnas, som,
om det gällde att tillämpa denna traktat, skulle
dröja att gifva den sitt bifall? Den skulle genom
ett sädant dröjsmål förklara sig vara Rysslands
rasall.
Från Berlin skrifves den 13 dennes til!
vOstsee-Zeitung: Från Österrike har, utan att
Preussen derom blifvit underrättadt eller dess
medverkan begärd, en uppmaning utgått till de
tyska regeringarne att sätta en del af förbunds-
kontingenten på krigsfot. Till följe af detta
förfarande har den preussiska regeringen sett
big föranlåten att låta en cirkulärnot utgå till
de tyska regeringarne, i hvilken den uttalar
sin förvåning öfver detta steg af Österrike.
fn AR 0 AR