om hvars halfofficiella ursprung bladet lemna en antydning: Wien den 5 Augusti... Ryssarnes återgående: rö. relser frän Wallachiet äro af helt och hället strategisi natur. De som tro — och vi finna denna åsigt utta lad i Sera tyska blad — att dessa rörelser äro börjar till ett frivilligt utrymmande af bäda furstendömena äro i en grof villfarelse om hvad som nu egentliger utgör frägan med afseende på dessa furstendömen. Genom det krig, till hvilket Ryssland genom sin orättmätiga och traktatstridiga ockupation tvungit Porten, äro alla fördrag emellan turkiska och ryska rikena slitna. Ryssland har säledes sedan krigets utbrott förlorat de traktatsenliga rättigheter i afscende på Donaufurstendömena, som det ditintills egde, och skulle blott genom ett lyckligt krig åter kunna tillkämpa sig desamma, hvilket hittills icke på långt när lyckats det. Fördraget emellan Österrike och Porten af den 14 Juni bevisar att den sednare alldeles icke är sinnad att nägonsin äter medgifva Ryssland någon slags fördragsenlig rätt till Donaufurstendömena. Frågan är derföre den: Skall i en framtid Ryssland eller Österrike vara skyddsmakt för Donaufurstendömena ? och det är en fräga, som blott genom svärdet kan lösas. Österrike har ickeskulden att detta nu är hufvudfrågan. -Det har varnat, det har bedt, det har besvurit. Ryssland har gjort allt, hvad Österrike afrådt; det har genom Orloffs beskiekning förolämpat Österrike. Det har svarat tvetydigt och diktatoriskt på en bestämd uppfordran af Österrike, hvilken likväl kräfde ett otvetydigt svar. Det eljest Bä fina ryska kabinettet förbisäg, att det genom eti dylikt svar ännu mera förändrade situationen till: sin nackdel. Som sagdt, frågan är nu: skall i framtiden Ryssland, hvars politik städse varit eröfrande, eller Österrike, hvars politik åter i alla tider varit upprätthällande , vara Donaufurstendömenas skyddsmakt? Ryssland kan aldrig, utan att blifva otroget emot sig sjelft, genom fullkomligt uppgifvande af Donaufurstendömena läta tränga sig tillbaka frän det europeiska Turkiet. Det kan icke heller hoppas att nägonsin äter bemäktiga sig dem om de stå under Österrikes skydd. Religiösa och politiska iotressen, egoism och äregirighet drifva det att till det yttersta strida om besittningen af Donaufurstendömena. För detta ändamål har det samlat ofantliga stridskrafter, som hota Österrike, och derföre är ätertåget frän Wallachiet af rent strategisk beskaffenhet. Men Österrike skall — då sakerna genom Rysslands förvållande en gäng blifvit drifna till denna punkt —icke mindre nödsakadt af sina högsta intressen, för alltid fördrifva ryssarne ur Donaufurstendömena. Det skall äfven för detta syfte kämpa till det yttersta. Så lange Ryssland förblifver Donaufurstendömenas beherrskare — lika mycket om direkt eller indirekt — så länge löper också Österrikes ställning fara. Ryssland mäste beröfvas möjligheten att eröfra europeiska Turkiet och att, när det behagar, uppvigla dess kristna folkstammar. Blott derigenom kan Österrikes ställning för framtiden förblifva stadgad. Hvad beträffar de materiela intressena, sä behöfvas inga bevis derför, att Donauskeppsfarten måste blifva fri ända ut till hafvet, så att icke ryssarne efter behag kunna spärra densamma. Det är vidare klart, att såväl detta som förlängningen af sydöstra jernbanan till Galacz icke blott har ett österrikiskt, utan ocksä ett tyskt, ett europeiskt intresse af högsta vigt. Dettaintresse kan tillfredsställas blott om Österrike blifver Donaufurstendömenas skyddsmakt. Likaledes har hela Europa det högsta intresse uti, att ett mäl sättes för Rysslands eröf. ringspolitik, i sträng konseqvens med den upprätthållande principen, derigenom att det afstänges från det europeiska Turkiet. Detta är Österrikes rol; för Asien skola engelsmännen och fransmännen sörja. Men isynnerhet Tyskland har det största intresse deruti, att den konservativa principen segerrikt förfäktas af Österrike och att ett slut göres på Rysslands eröfringspolitik emot det turkiska riket. Ty om detta icke sker, så skall Rysslands angrepp på det turkiska riket med vissa mellantider åter förnyas, tills det slutligen blifvit underdånigt det ryska czar-påfveväldet, som icke tål något bredvid sig. Sedan skola Österrike och Preussen vid sidan af Ryssland nedsjunka till makter af andra rangen, och Tysklands oberoende och sjelfständighet vore i fara. Det gäller nu att stadga denna sjelfständighet för eviga tider. Derföre afslöts traktaten af d. 20 April, derföre har Tyska Förbundet biträdt denna traktat. Hvar skulle den tyska regering kunna finnas, som, om det gällde att tillämpa denna traktat, skulle dröja att gifva den sitt bifall? Den skulle genom ett sädant dröjsmål förklara sig vara Rysslands rasall. Från Berlin skrifves den 13 dennes til! vOstsee-Zeitung: Från Österrike har, utan att Preussen derom blifvit underrättadt eller dess medverkan begärd, en uppmaning utgått till de tyska regeringarne att sätta en del af förbundskontingenten på krigsfot. Till följe af detta förfarande har den preussiska regeringen sett big föranlåten att låta en cirkulärnot utgå till de tyska regeringarne, i hvilken den uttalar sin förvåning öfver detta steg af Österrike. fn AR 0 AR