varande vid en stor middag, som frun i huset
gjorde för den talrika adeln i trakten. Från
matsalen hade man utsigt öfver en stor park,
hvars förnämsta all slutade midtför mellersta
fönstret och den plats värdinnan intog vid
bordet. Plötsligen blef hon tyst och orörlig;
ögonen stodo stela i hufvudet; hon bleknade
och darrade, hennes tänder hackade i munnen;
hon var färdig att svimma. En militär in-
trädde i salongen; det var befälhafvaren för
de kejserliga gensdarmerna, som hon sett i
allden, och hon ansåg sig förlorad. Lyckligt-
vis hemtade hon sig snart från sin förskräc-
kelse. Han hade blifvit uppehållen genom
ett missöde på resan och begagnade uppehållet
för att göra en visit.
Sålunda lefven j, ängslade af en dubbel
fruktan; nerifrån för uppror, uppifrån för det
förstörande afgudabeläte, hvars tryckning blif-
ver tyngre för hvarje dag, och likväl tagen j
eder tillflykt till detsamma. J flykten, olyck-
lige, men hvarthän? Till Molocks blodiga
altar.
Denna förfärliga Gud uppslukar för öfrigt
icke blott de enskilda personerna, utan också
Rysslands förmåga, makt och lifskraft.
Från 1812 till 1825 försökten j att deltaga
i den offentliga verksamheten. Alexanders
milda faderlighet gjorde sig till er mennisko-
kärleks förtrogne. Den 14 December för-
skräckte, sammankrympte edra hjertan, dref
dem tillbaka till egoismen.
I brist på offentlig verksamhet fortfor ännu
den litterära; till och med i denna oskyldiga
verkningskrets blef den ryska andan förföljd,
konsten qvald och diktarne dräpta. Lermon-
toff? Dräpt. Griboidoff? Mördad. Puschin?
Undanröjd, och hvilken sorglig död!
Kort efter 1840 slutade er litteratur sitt lif;
det blef en allmän tysthet; j talen icke mera.
aron j nu, att j ären släppta fria? Ingalunda;