varande vid en stor middag, som frun i huset gjorde för den talrika adeln i trakten. Från matsalen hade man utsigt öfver en stor park, hvars förnämsta all slutade midtför mellersta fönstret och den plats värdinnan intog vid bordet. Plötsligen blef hon tyst och orörlig; ögonen stodo stela i hufvudet; hon bleknade och darrade, hennes tänder hackade i munnen; hon var färdig att svimma. En militär inträdde i salongen; det var befälhafvaren för de kejserliga gensdarmerna, som hon sett i allden, och hon ansåg sig förlorad. Lyckligtvis hemtade hon sig snart från sin förskräckelse. Han hade blifvit uppehållen genom ett missöde på resan och begagnade uppehållet för att göra en visit. Sålunda lefven j, ängslade af en dubbel fruktan; nerifrån för uppror, uppifrån för det förstörande afgudabeläte, hvars tryckning blifver tyngre för hvarje dag, och likväl tagen j eder tillflykt till detsamma. J flykten, olycklige, men hvarthän? Till Molocks blodiga altar. Denna förfärliga Gud uppslukar för öfrigt icke blott de enskilda personerna, utan också Rysslands förmåga, makt och lifskraft. Från 1812 till 1825 försökten j att deltaga i den offentliga verksamheten. Alexanders milda faderlighet gjorde sig till er menniskokärleks förtrogne. Den 14 December förskräckte, sammankrympte edra hjertan, dref dem tillbaka till egoismen. I brist på offentlig verksamhet fortfor ännu den litterära; till och med i denna oskyldiga verkningskrets blef den ryska andan förföljd, konsten qvald och diktarne dräpta. Lermontoff? Dräpt. Griboidoff? Mördad. Puschin? Undanröjd, och hvilken sorglig död! Kort efter 1840 slutade er litteratur sitt lif; det blef en allmän tysthet; j talen icke mera. aron j nu, att j ären släppta fria? Ingalunda;