STOCKHOLM, jen 10 Aug. — Vi hafva med afsigt dröjt ait fästa allmänhetens särskilda uppmärksamhet vid den i vårt blad (JV 177) förut refererade diskussion, som onsdagsafton i förra veckan föreföll inom högvördiga presteståndet, i anledning af statsutskottets betänkande om understöd af allmänna medel till tullstatens pensionskassa. Denna debatt, öfver hvilken vi förgäfves väntat att se några kommentarier af den ministeriela tidningen, som eljest är så ömtålig om yttranden och ord, hvilka kunna fällas af någon oborstad ledamot inom borgareoch bondestånden, eller af någon oppositionstidning, var eljest en af de i sitt slag märkligaste och mest oförbehållsamma som troligen inom presteståndet egt rum sedan frihetstiden, då de bekanta admonitionerna beslötos till konung Fredriks mätress. Den afhandlade nemligen ingenting mer eller mindre än en af hofvets mest förklarade favoriter, friherre Carl Gyllenhaal, i hans egenskap af högste styresman öfver tullverket. Derom yttrades så stränga ord, att hvad som blifvit sagdt i bondeståndet om de mest misshagliga personer, i jemförelse dermed, är nästan ett intet. Så anförde t. ex. biskop Hallström, att det vore en sägen, allmän på torg och gator, om hvars verkliga tillvaro hr biskopen vore temligen säker, att det funnes något ruttet i befordringssystemet inom tullverket, hvarföre biskopen icke ansåg rådligt att under tullstyrelsens nuvarande dåliga förvaltning gifva anslag, hvars rigtiga användande man hade skäl att betvifla. Häruti instämde flera prostar, såsom Hasselrot, Wåhlander, Nordlander och Björkman m. fl. Ett par andra, prostarne Tellbom och Holmberg, talade väl för bidrag till pensionskassan, men anförde såsom motiv derför, bland annat, att det ej vore skäl att låta verkets embetsmän sota för sin chefs skull. Prosten Qviding ville indirekt understödja fonden och hemställde derföre, om icke generaltulldirekstören kunde åläggas att af de stora emolumenpter, han uppbär vid tulltjensters tillsättande, betala en viss afgift till pensionskassan, som derigenom kunde utan någons direkta betungande komma på goda fötter. Doktor Säve ansåg det ej vara skäl plåstra med ett verk, som fordrar en så grundlig reorganisation från hufvudet till lemmarne, hvartill ett förderfligt befordringssystem (hvilket, som bekant är, beror ensamt af generaltulldirektören) utgör den rätta orsaken. Vi vilja för egen del icke yttra oss angående den parlamentariska lämpligheten af en dylik debatt, der chefen för en af landets vigtigaste förvaltningsgrenar rent ut beskylles att taga mutor vid bortgifvandet af statens tjenster, och der det i öfrigt insinueras att anslagen icke skulle användas för sina ändamål; men vi anmärka såsom etttecken,hvilket synes oss betyda rätt mycket, att sådana yttranden fått passera, utan att den mycket devuerade biskop Heurlin, som för tillfället förde ordet i presteståndet, afbröt talarne med sin klubba, och utan att, såsom vi nämnt, regeringens organ inom pressen derom haft något annat att förmäla, än att han vid refererandet af diskussionen, som af officiella bladet blifvit helt och hållet supprimerad, uteslutit allt, som kunde vara stötande för den höge embetsmannen. Det blir nu intressant att se om samma debatt undgår jemväl hr tinansministerns uppmärksamhet eller föranleder något slags undersökning, huru med de uppgifna temligen svåra omständigheterna rätteligen hänger tillsammans, eller om man förblifver lika döf för denna väckelse, som för de rykten, hvilka i åratal allmänt i dessa hänseenden kringlupit med en mängd mer eller mindre skandalösa tillsatser och detaljer, äfvensom de faktiska notiser den offentliga pressen en och annan gång innehållit angående befordringssystemet inom tullverket och den demoralisation, som deraf måste blifva en oafvislig följd. Rikets Ständer hafva vid denna riksdag uppgjort en tulltariff på ganska liberala grunder, och hvilken synes göra tullbevakningen för framtiden lättare, i mån som den olofliga införseln mindre blir ett slags nödtvång eller tullförsnillningen ett mindre lönande yrke. Väl hafva vi redan förnummit det inom ett konstitutionelt land snart sagdt otroliga faktum, att finansministern hr frih. Palmstjerna till ridd. och adelns protokoll reserverat sig mot den af Rikets Ständer beslutade tulltariffen, såsom i hans tanka för landet skadlig — och ändå sitter orubblig på sin taburett, för att bringa samma beslut till verkställighet!! men detta onda bör väl icke ökas med att jemväl bibehålla en chef för tullverket, som genom eget exempel och ett förderfligt befordringssystem skulle kunna tillintetgöra nästan all helsosam både moralisk och financiel verkan af hvilken tulltariff som helst. Enligt vår och troligen hela allmänhetens tanka ligger det fördenskullen stor vigt uppå, att förhållandet i denna del varder med all möjlig omsorg och stränghet undersökt, då sanningen otvifvelaktigt skall framträda, blottad i hela .dess nakenhet, såvida icke den höge, redan pensionsmessige, chefen föredrager att dessförinnan sjelfmant draga sig undan. SETS POOR AN — H. M. Enkedrottningen har i går afton återrest till Rosersbergs lustslott. — Sedan storbritanniska och preussiska TTT oh