Nyqvist yrkade väl förut att preposition skulle framställas på hvarje paragraf, och tycktes önska, ehuru han ej uttryckligen yrkade sådant, att man skulle afgöra till och med särskilda delar af samma pragragraf särskildt, om ämnet tilläfventyrs sä föranledde, men han tycktes stå ensam om denna tanke; det redän fattade beslutet om punktvis föredragning tyddes så, att man tog hela författningsförslaget i klump och på detta sätt är lagutskottet lika osäkert efteråt, som förut om bondeständets äsigt rörande flera vigtiga delar, vid hvilka visserligen anmärkningar gjordes af några talare, men som äter försvarades af andra. Så hade t. ex. flere talare yttrat sig för ändrad gradation af olofliga tillgrepp, så att gränsen mellan snatteri och stöld skulle flyttas betydligt högre upp; å andra sidan hade några försvarat den nuvarande indelningen. Vidare tycktes de flesta vara af den åsigten, att rån med väld å person eller användande af hot, som innebär trängande fara för lif eller helsa, af lagutskottet blifvit alltför mildt bedömdt och mänga yrkade lifsstraffets bibehållande; men några gillade dock utskottets förslag i denna del. Dessa öch flera andra delar af författningsförslaget blefvo väl anfallna och försvarade, men intet beslut fattades, som afgjorde hvad man gillade eller hvad man ogillade. Deremot biföllos andra punkten, som upphäfver spöoch risstraffen, samt tredje punkten, som stadgar att kyrkoplikt skall ej hädanefter nägon ådömas. Den fjerde, som föreskrifver enskildt skrift och aflösning för vissa slags förbrytare innan de skola få begå den heliga nattvarden, återremitterades. Man hade dervid gjort några anmärkningar, hufvudsakligen att detta skriftermål med aflösning borde ske i prestens hem och. icke i sakristian, så att all uppståndelse måtte. undvikas och allt sken af skam derifrån aflägsnas. Då talmannen framställde proposition på andra punkten om spöstraffets afskaffande, hade nägot slags förvillelse troligen uppstått, ty man ropade som det tycktes öfvervägande nej, hvilket talmannen ock förklarade sig anse vara flertalets votum, och då Ola Månsson härpå begärde votering, uppstod mycken rö relse och man tillropade honom att afstå, men dä voteringspropositionen blifvit tydligt uppläst samt vote ringen och rösträkningen skett, befanns det att 53 voro för spöstraffets afskaffande och blott 27 för dess bibehällande. Det skulle blifva alltför vidlyftigt att redogöra för hvarje talare särskildt, då fyrtiofyra uppropades och många yttrade hvad föregångarne redan sagt. Alla tycktes vara för skärpning af straffen, och att utskottet föreslagit strängare straff för första och andra resan stöld, det erkändes temligen allmänt. Deremot voro meningarne delade om det föreslagna straffet för tredje resan stöld är strängare eller mildare än det nuvarande. spöstraffet, som egentligen ingen ville bestämdt förorda, men som isynnerhet förre talman Nils. Persson och åtskillige som slöte sig till honom, såsom Jöns Persson, Ola Persson från Blekinge m. fl., Medin, Petter Jönsson, Petter Clesson, Sandberg, Sahlen, Bäckström och Lagergren ansågo vara kraftigåre verkande och mera fruktadt än det nu föreslagna. Petter Jönsson tycktes dock i allmänhet mera luta för bifall till utskottets mening och komplimenterades derföre af länskamraten Petter Mårtensson, som redan vid 1840 ärs riksdag väckt motion i ämnet och då räknat Petter Jönsson bland stna ifrigaste motståndåre. Lagergren ville hafva lifstids fästning för tredje resan stöld. Anders Andersson i Walla, vice talm. Svartling, Johan Petter Danielsson, Ola Månsson och Petter Gabrielsson, Dahlgren, Lindby, Nils Nilsson från Örebro län m. fl. som med Ola Mänsson instämde, Nils Persson från Skäne, Rudberg, Gustaf Nilsson, Per Nilsson, f. vice talm. Nils Persson i Boda, och Henrik Andersson, Lars Gustaf Andersson, Jöns Andersson, Hultman, Anders Ersson frän Dalarne samt flere som med v. talm, Nils Persson instämde, Nyqvist, Erik Jansson, Falk, Olaus Eriksson, Håkan Pettersson, Matts Persson, Lars Larsson, Ola Svensson, med hvilken Nils Andersson, Johannes Bengtsson och flere andra instämde, Jonas Christoffersson, Nils Svensson i Skåne, Anders Persson frän Örebro lån, Bjerkander, Petter Mårtensson, Lars Rasmusson, Johannes Nilsson från Skäne, med hvilken Joh. Nilsson från Bohus län instämde, Johan Petter Andersson, Olaus Börjesson och Måns Månsson Voro alla för utskottets förslag med mer eller mindre vigtiga förändringar. Erik Ersson från Gefleborgs län och Nils Nilsson från Wermland, som äro ledamöter af utskottet, upptogo de gjorda anmärkningarne. till genmäle och försvarade utskottets ätgöranden. Anders Persson från Jönköpings län var ej emot att bifalla utskottets förslag och instämde hufvudsakligen med förre talmannen, men ville hafva ett skamstraff i stället för spöstraffet och kyrkoplikten, samt afgaf i detta ändamål ett detaljeradt förslag. Han ville att. den som vore dömd för stöld skulle föras till närmaste stad för att der så länge som bondeständet är i plenum eller ffän kl. 10 till 2 skämmas på salutorg nägon torgdag. För detta ändamål skulle en tre alnar läng kubb af jern, vägande 10 pund, resas rätt upp och ned på ett synligt ställe af torget och vid den skulle fästas en jernkedja om ett skeppunds tyngd och 20 alnar lång, som med andra ändan förmedelst en jerngördel vore fästad kring delin qventens lif. På 20 alnars afständ från kubben skulle platsen vara innesluten af ett jernostaket, innänför hvilket tjufven skulle med sammanlänkade händer gå omkring och samtala med äskådarne, viljande Anders Persson, om syndaren visade änger och var fattig, gerna gifva honom en slant till att dermed ersätta den bestulne, men om han var förhärdad eller rik, så borde han begabbas af folket. Om han ville skaffa reda, på de medskyldige och angifva ståndsbröderna, så borde han ytterligare erhälla 20 å 30 procent.