ter att göra förslaget oantagligt, att jag förmoda detta riksstånd icke vill låta ett sådant förslag hvil till afgörande vid nästa riksdag såsom ett bevis p mindre omsorg vid denna för lagstiftningens förbät trande. Mycket mera vore visserligen att säga om denn sak, säsom det besynnerliga, att ärendena skola be redas af departementschefens underordnade, — säle des kunna i departementerna fördröjas — fastän ha ej har beslutande rätt vid afgörandet — äfvensom att i den nya redaktionen af 18 uteslutits ur der gamla det vigtiga ordet vupptaga, ansökningar at konungen må bryta dom m. m. och endast ordet af göra bibehållits. Jag vill dock endast tillägga: at auvarande tid icke synes vara lämplig för sådan: slags nyheter, som utskottet vill införa; emedan vide större och vigtigare förbättringar behöfvas i hela stats: skicket, innan man kan vänta något godt af dylika nya inrättningar. Sä måste först sjelfva ekonomiska lagstiftningen få en större bestämdhet och ordning, ifvensom polislagstiftningen. Länsstyrelser, stiftsstyrelser, kollegier tarfva en betydlig reform, och komnunalväsendet en vida större utsträckning. Först sedan allt detta uppnätts kan man befria den inför nasionen ansvariga regeringspersonalen från de bördor, som hennes egen underlåtenhet att befordra reformerna med hvar stund göra svårare. Det är sjelfva denna tryckning, som skall tvinga regeringen att en gång länka på landets och folkets bästa; och det är från henne man bör fordra förslagens uppgörande till dylika förbättringar. Befriar man henne från bördan, så lemnar man henne fri från omsorgerna; och för att ej välla en ökad sorglöshet, afslär jag hela förslaget och anser att detta riksstånd såsom sin gemensamma ianka bör äterförvisa detsamma till utskottet med förklaran, att förslaget hvarken är nödigt eller nyttigt. Med Bengt Gudmundsson instämde de öfrige hallänningarne, Rudberg, Lekberg, Gabriel Andersson, Anders Andersson från Gefleborgs län, Jöns Erik Ersson, Daniel Danielsson, Mäns Persson, Jöns Persson, Johannes Nilsson från Skåne, Tobias Lind, Lars Rasmusson, Jonas Christoffersson, Petter Gabrielsson, Per Erik Andersson, Olof Johansson, Sundholm, Falk, dolm, de flesta representanterna från Östergötland, Bäckström, Lagergren och många andrä. Petter Jönsson var af samma äsigt som Bengt Gudmundsson och ville tillägga at. han icke allenast ansåg förslaget hvarken nödigt eller nyttigt, utan äfven rätt vådligt. Det vore att lossa på det förtroende folket har till konungen. Det är i konungens dom folket söker sin säkerhet, men ej iregeringsrådernas, och om äfven man tappar genom den förra förlorar man dock icke förlitandet på opartiskhet och rättvisa, såsom man skulle göra vid pröfning af en regeringsrätt. Jon: Hansson,: Erik Larsson, Johannes Nilsson från Bohus län, Olaus Börjesson och de fleste Dalarnes representanter jemte några andra instämde. Henrik Andersson erinrade att redan vid 1840 års riksdag var en sädan fräga ä bane, men i utskottet underkändes förslaget efter.en upplysande diskussion, som utvecklade ämnet, hvarföre talaren, då han ansåg saken obehöflig och skadlig, förenade sig med Bengt Gudmundsson. Nils Andersson från Skåne förenade sig häruti. Sahlström erinrade att alla utskottsledamöterna af bondeståndet instämt i hr Ekholms reservation. Efter den utredning Bengt Gudmundsson gifvit ärendet, behöfdes icke vidare ordande. Om ej regeringspersoaalen vore så angelägen att draga allt under regeringens pröfning, behöfdes ej någon förstärkning ät nuvarande embetsmannakårer. Sedan dessutom Sahlström vidare redogjort för reservanternas motiver, tillstyrkte han detsamma. som Bengt Gudmundsson och Sandberg, Lars Gustaf Andersson, Sandstedt, Olof Olofsson från Westmanland m. fl. instämde. Derefter yttrade sig i samma anda som Bengt Gudmundsson förre talman Nils Persson, med hvilken Svartling, Anders Jonsson, Jan Andersson, Häkan Pettersson och Per Nilsson m. fl. instämde, Olaus Eriksson, Medin, Erik Ersson från Dalarne, Petter Mårtensson, Nils Nilsson från Wermland, Lars Larsson och WNils Svensson från Skåne, med hvilken Lars Mattsson instämde. Ola Månsson förenade sig om samma åsigt, men ej derföre att han ansåg det hvarken nödigt eller nyttigt, utan derföre att han ej kunde inse om det var nödigt eller nyttigt. Såsom redan förut är nämndt antogs Bengt Gudmundssons förslag enhälligt.