ter att göra förslaget oantagligt, att jag förmoda
detta riksstånd icke vill låta ett sådant förslag hvil
till afgörande vid nästa riksdag såsom ett bevis p
mindre omsorg vid denna för lagstiftningens förbät
trande.
Mycket mera vore visserligen att säga om denn
sak, säsom det besynnerliga, att ärendena skola be
redas af departementschefens underordnade, — säle
des kunna i departementerna fördröjas — fastän ha
ej har beslutande rätt vid afgörandet — äfvensom
att i den nya redaktionen af 18 uteslutits ur der
gamla det vigtiga ordet vupptaga, ansökningar at
konungen må bryta dom m. m. och endast ordet af
göra bibehållits. Jag vill dock endast tillägga: at
auvarande tid icke synes vara lämplig för sådan:
slags nyheter, som utskottet vill införa; emedan vide
större och vigtigare förbättringar behöfvas i hela stats:
skicket, innan man kan vänta något godt af dylika
nya inrättningar. Sä måste först sjelfva ekonomiska
lagstiftningen få en större bestämdhet och ordning,
ifvensom polislagstiftningen. Länsstyrelser, stiftssty-
relser, kollegier tarfva en betydlig reform, och kom-
nunalväsendet en vida större utsträckning. Först se-
dan allt detta uppnätts kan man befria den inför na-
sionen ansvariga regeringspersonalen från de bördor,
som hennes egen underlåtenhet att befordra refor-
merna med hvar stund göra svårare. Det är sjelfva
denna tryckning, som skall tvinga regeringen att en gång
länka på landets och folkets bästa; och det är från
henne man bör fordra förslagens uppgörande till dy-
lika förbättringar. Befriar man henne från bördan,
så lemnar man henne fri från omsorgerna; och för att
ej välla en ökad sorglöshet, afslär jag hela förslaget
och anser att detta riksstånd såsom sin gemensamma
ianka bör äterförvisa detsamma till utskottet med för-
klaran, att förslaget hvarken är nödigt eller nyttigt.
Med Bengt Gudmundsson instämde de öfrige hal-
länningarne, Rudberg, Lekberg, Gabriel Andersson,
Anders Andersson från Gefleborgs län, Jöns Erik Ers-
son, Daniel Danielsson, Mäns Persson, Jöns Persson,
Johannes Nilsson från Skåne, Tobias Lind, Lars
Rasmusson, Jonas Christoffersson, Petter Gabrielsson,
Per Erik Andersson, Olof Johansson, Sundholm, Falk,
dolm, de flesta representanterna från Östergötland,
Bäckström, Lagergren och många andrä.
Petter Jönsson var af samma äsigt som Bengt Gud-
mundsson och ville tillägga at. han icke allenast an-
såg förslaget hvarken nödigt eller nyttigt, utan äfven
rätt vådligt. Det vore att lossa på det förtroende
folket har till konungen. Det är i konungens dom
folket söker sin säkerhet, men ej iregeringsrådernas,
och om äfven man tappar genom den förra förlorar
man dock icke förlitandet på opartiskhet och rättvisa,
såsom man skulle göra vid pröfning af en regerings-
rätt.
Jon: Hansson,: Erik Larsson, Johannes Nilsson från
Bohus län, Olaus Börjesson och de fleste Dalarnes
representanter jemte några andra instämde.
Henrik Andersson erinrade att redan vid 1840 års
riksdag var en sädan fräga ä bane, men i utskottet
underkändes förslaget efter.en upplysande diskussion,
som utvecklade ämnet, hvarföre talaren, då han an-
såg saken obehöflig och skadlig, förenade sig med
Bengt Gudmundsson. Nils Andersson från Skåne för-
enade sig häruti.
Sahlström erinrade att alla utskottsledamöterna af
bondeståndet instämt i hr Ekholms reservation. Efter
den utredning Bengt Gudmundsson gifvit ärendet, be-
höfdes icke vidare ordande. Om ej regeringsperso-
aalen vore så angelägen att draga allt under rege-
ringens pröfning, behöfdes ej någon förstärkning ät
nuvarande embetsmannakårer. Sedan dessutom Sahl-
ström vidare redogjort för reservanternas motiver, till-
styrkte han detsamma. som Bengt Gudmundsson och
Sandberg, Lars Gustaf Andersson, Sandstedt, Olof
Olofsson från Westmanland m. fl. instämde.
Derefter yttrade sig i samma anda som Bengt
Gudmundsson förre talman Nils Persson, med hvilken
Svartling, Anders Jonsson, Jan Andersson, Häkan
Pettersson och Per Nilsson m. fl. instämde, Olaus
Eriksson, Medin, Erik Ersson från Dalarne, Petter
Mårtensson, Nils Nilsson från Wermland, Lars Lars-
son och WNils Svensson från Skåne, med hvilken Lars
Mattsson instämde.
Ola Månsson förenade sig om samma åsigt, men
ej derföre att han ansåg det hvarken nödigt eller
nyttigt, utan derföre att han ej kunde inse om det
var nödigt eller nyttigt.
Såsom redan förut är nämndt antogs Bengt Gud-
mundssons förslag enhälligt.