hos pluraliteten icke redan skulle vara bestämd derom, att de stadganden K. M:t föreslagit att sättas i stället för tryckfrihetsförordningen äro i nästan intet hänseende betryggande för svenska folkets nu egande och i grundlagen försäkrade rätt, att det skall vara hvar och pen fritt och öppet att, utan något af den offentliga makten i förväg lagdt hinder, sina tankar uttrycka och meddela i alla ämnen, pi hvad skrifart som helst och ehvad föremålet skulle vara detta rike enskildt eller främmande länder, ett närvarande tidehvarf eller de förflutna, lefvande personer eller aflidna; att handlingar och protokoll i hvad mål som helst, de protokoll undantagna, som uti statsrådet och hos Konungen i ministeriela ärenden och kommandomål föras, må ovilkorligen genom trycket kunna utgifvas,; att vidare lagligheten af åtalade tryckta skrifter skall pröfvas af en jury eller nämnd, hvars sammansättning grundlagen jemväl bestämmer, med det mera, som dermed står i oskiljaktigt samband och följaktligen icke kan ur grundlagen uteslutas. Vi fråga konstitutionsutskottets majoritet, på samvete, om den lydelse af 86 Regeringsformen, Kongl. Maj:t föreslagit, är så uppställd, att den kan anses i någon mån tillfyllestgörande för att trygga bevarandet sf den rätt, svenska folket i detta hänseende för närvarande åtnjuter, som innefattar den dyrbaraste konstitutionela frihet ett folk eg.r, och som jemväl mer än snart sagdt allt annat betryggar hvarje individs frihet emot förtrycket och orättvisorna, på samma gång som den utgör den måhända tillförlitligaste och mest verkande kontrollen på styrelsens sätt att utöfva sin myndighet och sköta landets angelägenheter. Vi fråga om den nya redaktionen ens ovilkorligen stadgar att tryckfrihet eger rum, då den S, som första gången upptager ordet tryckfrihet, endast utgör en definition eller beskrifning hvad med tryckfrihet förstås,; vi fråga om det kan vara betryggande, att grundlagen väl försäkrar hvarje svensk mans rätt att, utan någon på förhand af offentlig myndighet anställd granskning, eller annat i förväg lagdt hinder,, utgifva skrifter, men i samma mening hänvisar till en särskild lag, som skulle kunna uppställa hvilka hinder som helst emot skrifters utgifvande? Vi fråga om det ens är logiskt förstånd att i-en grundlag införa ett positift stadgande, hvarifrån en annan underordnad lag skulle kunna göra undantag, som helt och hållet upphäfde grundlagen? Vi fråga om det kan göra tillfyllest, att grundlagen bestämmer att lagligheten af tryckta skrifter skall pröfvas af eni stadgad ordning utsedd jury, då, genom en anrian stadga, denna jury skulle kunna komma att sammansättas efter en sådan metod, att den blefve den mest partiska och ensidiga af alla domare? Vi fråga om icke sjelfva tryggheten och fördelen af att dömas af jury ensamt består i dess sammansättning? Vi fråga om den vigtiga rättigheten, att från trycket kunna utgifva offentliga handlingar, kan anses vara af grundlagen betryggad, då det öfverlemnas åt en annan författning att bestämma undantagen, hvilka sålinda kunna i sjelfva verket upphäfva regeln eller inskränka den så, att den är värd ingenting? Vi fråga om det icke må vara vådligt att, enligt det föreslagna tillägget till 88 Regeringsformen, åt regeringen inrymma rättigheten att, med biträde af trenne utaf samma regering tillsatta ledamöter i högsta domstolen, mellan riksdagarne utfärda förklaringar af tryckfrihetslagen, hvilka sedermera blifva gällande såsom lag, så vida de icke ogillas af majoriteterna inom tre stånd? Vi fråga slutligen, om icke på detta sätt man snart nog skulle kunna få en tryckfrihetslag med förklaring på förklaring, med hinder på hinder, med undantag på undantag, hvilka slutligen tillintetgjorde den i grundlagen så vilkorligt, som regeringens nu ifrågavarande proposition, försäkrade tryckfriheten? Genom denna enkla kritik af den kgl. propositionen hafva vi icke ingått hvarken på bevekelsegrundernas eller de politiska deklamationernas eller de filosofiska samhällsfördragsteoriernas område. Vi anse detta hvarken här behöfligt eller på sitt ställe. Afsigten med denna proposition må hafva varit huru välment som helst; lagar stiftas icke endast för dagen, endast för de personer som nu lefva; man eger således icke rätt att deruti nedlägga ett förtroendevotum, äfven derest man skäligen kunde vara böjd att lemna ett sådant åt en regering, om hvars mest inflytelserika ledamöters entledigande ur rådskammaren majoriteten af de representanter, som äro valda af folket, nyligen beslutit en underdånig skrifvelse till konungen. Vi äro såsom publicister, och Rikets Ständer såsom lagstiftare, skyldiga att granska lagens både innehåll och form och tillse att dess ordalydelse är sådan, att den icke kan misstydas eller förvrängas eller begagnas såsom ett försåtli,t giller för friheten och till eluderande af den rätt, som är ämnad att af lagen .betryggas. Vi hade föreställt oss, att åtminstone de ledamöter af konstitutionsutskottet, hr grefve Lagerbjelke och friherre af Ugglas, hvilka ega anspråk på lagkunskap och domareförstånd, bort besinna denna första regel för all lagstiftning, och att således, om de ärligt velat åt svenska folket förvara tryckfriheten, de icke af en politisk servilism skolat låta förmå sig att tillstyrka bifall till en grundlag, som eger alla de omförmälda formela bristerna, och som uti en godtycklig, despotisk eller endast nyckfull regerings händer utlägger så farliga snaror för en af folkets dyrbaraste friheter. Reservationer vid betänkandet äro anförda af hrr Rinman, Björk, Ekholm, Billström, Brinck och Falhem, samt riksdagsfullmäktige Pehr Sahlström från Stockholms län, Pehr Eriksson från Wermlands, Carl Ersson från Westmanlands och Johan Pehrsson från Upsala län. j KOTA — Posttidningen meddelar följande regeringsbeslut: Sedan de för utrönande af orsakerna till den bland manskapet vid Svea lifgarde rådande stora sjukligheten utsedde kommitterade, inkommit med berättelse I om af dem i detta afseende verkställd undersökning,