att oförtäckt tala om de läroämnen, som sko. bör 1 meddela. Doervid befinnes, att några läroämnens höflilighet icke varit eller åtminstone icke : meraa är någon tvist underkastad. Kristendoi histooria och geografi, matematik samt lefvan språkk erkännas vara oumbärliga för alla, hvi ken bildning de än önska sig, humanistisk c ler Iblott medborgerlig. Omtvistade äro de emott naturkunskap och gamla språk, hvar det ena i större eller mindre utsträckning ena sidan lika varmt förordas, som å den and förkastas. Atminstone hafva båda sidorn; ultras stundom gjort sig skyldiga till en s dan förkastelsedom af motparternas älskling studium, hvarvid de gamla språkens förfäl tare af ålder haft ett faktiskt öfvertag, hvi ket 1e länge föga skonsamt begagnat. Me frågar man, huru saken nu står, hvad de stora mängden af dem, som i denna fråg tänka och döma, nu vill, så måste vi — seda; klassicitetens egna förkämpar medgifva, at realissmen bör hafva sin plats, — med glä dje ffinna, att frågan angående naturkunska pen iicke längre är att vara eller icke vara lä. roämane i skolorna. Våra barns rätt att der få undervisning är ju sålunda fullt erkänd. Blancd oss, som yrka denna rätt, äro ju ock — för aitt nyttja den värde författarens egna ord — iccke många så råa, att de vilja hafva allt klasssiskt studium förvisadt,. Näir man sålunda hunnit till e:t ömsesidigt erkännande af hvarandras anspråk, så är åtminstone ett steg taget till försoning. I frågan om läroämnenas antal vid elementarläroverket inskränka sig tvistepunkterna till mera speciella ting. Till nödig naturkunskap kan den ene vilja räkna elementerna i mekanik, fysik, kemi, geologi, mineralogi, botanik och zoologi, den andre inskränka sig till en eller annan af dessa kunskapsgrenar; till behöfliga klassiska språk torde likaså den ene vilja räkna latin, grekiska, hebreiska, sanskrit, götiska, och norrena tunga, men den andre blott ett eller annat af dessa språk. I afseende på detta mer eller mindre göra kanske båda sidornas kämpar visligast, om de med iakttagande af den gyllene regeln: non muulta sed multum, beqväma sig till de ömsesidigga eftergifter, som för barnens kroppsoch sjjälsutveckling äro oumbärliga. För: ett läroämnes nöjaktiga inhemtande är dock icke nog, att det fått någon plats; zillväckligt utrymme erfordras. Och här börjar slitongen meningarne emellan. Gejers bekanta yttrande, att de gamla språken böra maka åt sigs är den stridshandske, hvilken det gamla skolsystemets anhängare — liksom vår förf. sid. 79 — alltjemt ånyo anse sig pligtige att upptaga. Enligt deras mening blir dlet ingalunda väl bestäldt med humanismem, om ej latinet framgent, liksom för 200 år sedan, tillitas i skolans lägsta klass, och grekiskan snart derefter. Detta är den rätta wägen. På den böra alla inträda, som det kunna. Men, då man likväl vill unna äfven de många, som af yttre och inre hinder förmenas att ingå på denna bana, någon undervisning, så finnes intet annat medel dertill, än det, ait rifva skolan itu ofvanifrån allt med igenom, såsom äfven vår förf. föreslagiit — fyra år sedan en kunglig förordning rcedan gjort henne til en enda. Vi, som äro af annan mening i afseende på latiinets behöflighet i skolans lägsta klasser, elller som med andra ord icke tro, att en ynglinggs insigter i detta och öfriga gamla spåk iäro beroende deraf, att han börjat deras läsning vid 8 års ålder, hafva för denna vår mening våra skäl, hvilka här torde få framträda till den verkan de förmå gent emot författareas. Has skäl att tillita de klassiska språken i god tid återfinna vi sid. 79: vrörst: all kunskap har från tanken sin utgång och i tanken sitt egentliga hem. Utan tanke, ingen kunskap. Menniskan har kunskap, derföre att hon kan tärka. Annorledes djuret. Förvärfvandet af kunskap beror alltså på tillvaro och utbildning af tanken. Men tanken i sin renhet kan icke, åtminstone icke hos de unge, och icke så tidigt som det för kunskapers förvärfvande är behöfligt, utbildas. Deremot har tanken ett konkret aftryck i språket. Vi tala derföre att vi tänka. Djuret kan hvarken det ena eller de:t andra. Värt tal, vårt språk har såsom återspegling af tanke sitt höga värde. Helt naturligt blifver cderföre spräkutbildning den första tankeutbildningen. Barnet lär sig att tala ech derigenom att tänka. — Länge och för mänga gör modersmålet häröre tillffyllest. Men finnas språk, som ännu bättre in moddersmälet härtill tjena, så torde ock de i god id böra . tillitas. De finnas och heta de klassiska . so Förf:., som på föregående sida debiterar sina notståmdare för ett förbiseende af språkkunskapenis kraft att utveckla kunskapsförmågan ch uttgöra ett frö till vetande i allmänhet, sör sig sjelf här skyldig till ett temmeligen äsentlligt förbiseende. Då han säger, att all unskaap från tanken har sin utgång, att baret läreer sig att tala och derigenom att tänka 1. m.,, så förbiser han, att barnet både käner, hör och ser, innan det talar och tänker. Iskådmingen föregår tanken, och lemnar den itt material. Sjelfva språket skulle icke omma långt med tankeutbildningen, om det cke kunde beteckna äfven de äskådningar, enom hvilkas förknippning begreppet upptår. Om man derför vill behandla ett barns jälsutwveckling efter naturens föreskrift, bör nan småningom söka utvidga dess synkrets, ch, under det man låter sig angeläget vara he tt befordra dess tankeutveckling, äfven förse) Xl et med ett småningom vexande förråd af k skådningar. Af detta enkla skäl, emedan da arnet förr ser, hör och känner, innan det ve Iser. Måtte allt blott gå lveckliot och väl! Sada