att oförtäckt tala om de läroämnen, som sko.
bör 1 meddela.
Doervid befinnes, att några läroämnens
höflilighet icke varit eller åtminstone icke :
meraa är någon tvist underkastad. Kristendoi
histooria och geografi, matematik samt lefvan
språkk erkännas vara oumbärliga för alla, hvi
ken bildning de än önska sig, humanistisk c
ler Iblott medborgerlig. Omtvistade äro de
emott naturkunskap och gamla språk, hvar
det ena i större eller mindre utsträckning
ena sidan lika varmt förordas, som å den and
förkastas. Atminstone hafva båda sidorn;
ultras stundom gjort sig skyldiga till en s
dan förkastelsedom af motparternas älskling
studium, hvarvid de gamla språkens förfäl
tare af ålder haft ett faktiskt öfvertag, hvi
ket 1e länge föga skonsamt begagnat. Me
frågar man, huru saken nu står, hvad de
stora mängden af dem, som i denna fråg
tänka och döma, nu vill, så måste vi — seda;
klassicitetens egna förkämpar medgifva, at
realissmen bör hafva sin plats, — med glä
dje ffinna, att frågan angående naturkunska
pen iicke längre är att vara eller icke vara lä.
roämane i skolorna. Våra barns rätt att der
få undervisning är ju sålunda fullt erkänd.
Blancd oss, som yrka denna rätt, äro ju ock —
för aitt nyttja den värde författarens egna ord
— iccke många så råa, att de vilja hafva allt
klasssiskt studium förvisadt,.
Näir man sålunda hunnit till e:t ömsesi-
digt erkännande af hvarandras anspråk, så är
åtminstone ett steg taget till försoning. I frå-
gan om läroämnenas antal vid elementar-
läroverket inskränka sig tvistepunkterna till
mera speciella ting. Till nödig naturkun-
skap kan den ene vilja räkna elementerna i me-
kanik, fysik, kemi, geologi, mineralogi, botanik
och zoologi, den andre inskränka sig till en
eller annan af dessa kunskapsgrenar; till
behöfliga klassiska språk torde likaså den ene
vilja räkna latin, grekiska, hebreiska, san-
skrit, götiska, och norrena tunga, men den
andre blott ett eller annat af dessa språk.
I afseende på detta mer eller mindre göra
kanske båda sidornas kämpar visligast, om
de med iakttagande af den gyllene regeln:
non muulta sed multum, beqväma sig till de öm-
sesidigga eftergifter, som för barnens kropps-
och sjjälsutveckling äro oumbärliga.
För: ett läroämnes nöjaktiga inhemtande är
dock icke nog, att det fått någon plats; zill-
väckligt utrymme erfordras. Och här börjar
slitongen meningarne emellan. Gejers be-
kanta yttrande, att de gamla språken böra
maka åt sigs är den stridshandske, hvilken
det gamla skolsystemets anhängare — liksom
vår förf. sid. 79 — alltjemt ånyo anse sig
pligtige att upptaga. Enligt deras mening
blir dlet ingalunda väl bestäldt med huma-
nismem, om ej latinet framgent, liksom för
200 år sedan, tillitas i skolans lägsta klass,
och grekiskan snart derefter. Detta är den
rätta wägen. På den böra alla inträda, som
det kunna. Men, då man likväl vill unna
äfven de många, som af yttre och inre hin-
der förmenas att ingå på denna bana, någon
undervisning, så finnes intet annat medel der-
till, än det, ait rifva skolan itu ofvanifrån
allt med igenom, såsom äfven vår förf. fö-
reslagiit — fyra år sedan en kunglig förord-
ning rcedan gjort henne til en enda.
Vi, som äro af annan mening i afseende
på latiinets behöflighet i skolans lägsta klas-
ser, elller som med andra ord icke tro, att en
ynglinggs insigter i detta och öfriga gamla
spåk iäro beroende deraf, att han börjat deras
läsning vid 8 års ålder, hafva för denna vår
mening våra skäl, hvilka här torde få fram-
träda till den verkan de förmå gent emot för-
fattareas.
Has skäl att tillita de klassiska språken
i god tid återfinna vi sid. 79:
vrörst: all kunskap har från tanken sin utgång
och i tanken sitt egentliga hem. Utan tanke, ingen
kunskap. Menniskan har kunskap, derföre att hon
kan tärka. Annorledes djuret. Förvärfvandet af kun-
skap beror alltså på tillvaro och utbildning af tanken.
Men tanken i sin renhet kan icke, åtminstone icke
hos de unge, och icke så tidigt som det för kunska-
pers förvärfvande är behöfligt, utbildas. Deremot
har tanken ett konkret aftryck i språket. Vi tala
derföre att vi tänka. Djuret kan hvarken det ena
eller de:t andra. Värt tal, vårt språk har såsom åter-
spegling af tanke sitt höga värde. Helt naturligt
blifver cderföre spräkutbildning den första tankeutbild-
ningen. Barnet lär sig att tala ech derigenom att
tänka. — Länge och för mänga gör modersmålet här-
öre tillffyllest. Men finnas språk, som ännu bättre
in moddersmälet härtill tjena, så torde ock de i god
id böra . tillitas. De finnas och heta de klassiska . so
Förf:., som på föregående sida debiterar sina
notståmdare för ett förbiseende af språkkun-
skapenis kraft att utveckla kunskapsförmågan
ch uttgöra ett frö till vetande i allmänhet,
sör sig sjelf här skyldig till ett temmeligen
äsentlligt förbiseende. Då han säger, att all
unskaap från tanken har sin utgång, att bar-
et läreer sig att tala och derigenom att tänka
1. m.,, så förbiser han, att barnet både kän-
er, hör och ser, innan det talar och tänker.
Iskådmingen föregår tanken, och lemnar den
itt material. Sjelfva språket skulle icke
omma långt med tankeutbildningen, om det
cke kunde beteckna äfven de äskådningar,
enom hvilkas förknippning begreppet upp-
tår. Om man derför vill behandla ett barns
jälsutwveckling efter naturens föreskrift, bör
nan småningom söka utvidga dess synkrets,
ch, under det man låter sig angeläget vara he
tt befordra dess tankeutveckling, äfven förse) Xl
et med ett småningom vexande förråd af k
skådningar. Af detta enkla skäl, emedan da
arnet förr ser, hör och känner, innan det ve
Iser. Måtte allt blott gå lveckliot och väl! Sada