mA RR
lat denna mening, att jag ofta frågat mig sjelf:
hvar är urbilden till de glödande beskrifnin-
gar jag i min barndom frossade ef, hvar är
denna outsägliga skönhet i de glesa skugglöss
palmlunderna, hvar allt det saftfulla färgrika
i dessa mörka dystra blomlösa skogar, hvar
allt det storartade och förvånande på dessa
kala lavaklippor, dessa torra sandöknar, dessa
taggiga korallrefls Ack! detta allt, denna
missräkning bar kommit till så väsentlig del
deraf, att jag åtminstone aldrig mäktat släppa
ur minnet erinringen om mitt hemlands glads
sköna nejder, att allt det stora och underbara
som framställt sig för mig blifvit jemfördt
med allt det vanda och kära som låg bakom
mig. Ty menniskan ser ej blott och dömer
ej endast med förståndets öga, bjertat och
känslan muta så väldigt ner hennes resonne-
manger och diktera ett domslut, som är allt
annat än opartiskt.
Men (för att sauvera mig sjelf må jag till-
foga det) detta allt oaktadt. ligger det dock
icke någon så gräslig öfverdrift i dessa poe-
ters och fantasterss målningar, om man nem-
ligen erinrar gig att de ej kunnat underlöts
att äfven i andra hänseenden anställa jemfö-
relser mellan det för deras ögon och deras
minnen närvarande. Tänk dig bara sådana
msterialier, eom en ständigt värmande, strå-
lande sol, en luftens ljufvaste mildhet, en evigt
en natur, de än finast fördelade, än
redast tilltagna bladformer, de mest glän-
sande och doftande blommor, de smakfullaste
och yppigaste frukter hela året om — tänk dig
detta i motsats till vinterkylan i våra trakter,
de nakna träden, fattigdomen på prydliga väx-
tr och ätliga frukter — jag frågar aå om ej
erinringen häraf låter fördelarne blifva kanske
litet för stora på den ena sidan.
Det säkra är att länge, länge skola i mitt
minne qvarstå erinringarne af de stunder jag