mA RR lat denna mening, att jag ofta frågat mig sjelf: hvar är urbilden till de glödande beskrifningar jag i min barndom frossade ef, hvar är denna outsägliga skönhet i de glesa skugglöss palmlunderna, hvar allt det saftfulla färgrika i dessa mörka dystra blomlösa skogar, hvar allt det storartade och förvånande på dessa kala lavaklippor, dessa torra sandöknar, dessa taggiga korallrefls Ack! detta allt, denna missräkning bar kommit till så väsentlig del deraf, att jag åtminstone aldrig mäktat släppa ur minnet erinringen om mitt hemlands glads sköna nejder, att allt det stora och underbara som framställt sig för mig blifvit jemfördt med allt det vanda och kära som låg bakom mig. Ty menniskan ser ej blott och dömer ej endast med förståndets öga, bjertat och känslan muta så väldigt ner hennes resonnemanger och diktera ett domslut, som är allt annat än opartiskt. Men (för att sauvera mig sjelf må jag tillfoga det) detta allt oaktadt. ligger det dock icke någon så gräslig öfverdrift i dessa poeters och fantasterss målningar, om man nemligen erinrar gig att de ej kunnat underlöts att äfven i andra hänseenden anställa jemförelser mellan det för deras ögon och deras minnen närvarande. Tänk dig bara sådana msterialier, eom en ständigt värmande, strålande sol, en luftens ljufvaste mildhet, en evigt en natur, de än finast fördelade, än redast tilltagna bladformer, de mest glänsande och doftande blommor, de smakfullaste och yppigaste frukter hela året om — tänk dig detta i motsats till vinterkylan i våra trakter, de nakna träden, fattigdomen på prydliga växtr och ätliga frukter — jag frågar aå om ej erinringen häraf låter fördelarne blifva kanske litet för stora på den ena sidan. Det säkra är att länge, länge skola i mitt minne qvarstå erinringarne af de stunder jag