dem han ansett vara goda nog åt de simpla, ; för sitt beroende och sin fattigdom af honom djupt föraktade kapellanerna och adjunkterna. Det vore visserligen en stor orättvisa att påstå, det aila, eller ens pluraliteten af det s. k. högre presterskapet utgöras af sådana som de nu anförda exemplen; men en sanning är det dock, att om församlingen vill, såsom hon: bör vilja, i sina vigtigaste angelägenheter betjenas af ett verkligen kraftigt presterskap, så gör hon klokast, om hon, så mycket i hennes förmåga står; undanröjer alla stötestenar ur vederbörandes väg. De öfverdrifna inkomsterna, den ena prestens rang öfver den andra, uppenbarad i högre titulatur, i ordens stjernor, sidenkappor o. 8, v. skada ojemförligt mera än de gagna, inverka ofördelaktig! äfven på mången i sig sjelf ädel natur. Vi hänvisa i detta hängeende till det föraktfulla hån, hvarmed det lägre presterskapets så vägrundade klagan öfver den förtryckande orättvisa, hvaraf det så länge lidit, biifvit åhörd och bemött af icke få bland det högre och högsta presterskapet. Märklig är i detta hängeende den förebråelse för lättja, mot hvilken komministrarnes ombud vid 1847—438 års riksdag funno sig föranlåtna att uppträda och försvara sig. Vi misstaga oss troligen icke om vi påstå, att denna förebråelse blifvit mot de klagande slungad hufvudsakligen af. sådana prelater, som minst befattat sig med prestembetet och således minst känna till dess skyldigheter och mödor. Detta erinrar oss om en af författaren til! Försök till Kritik öfver Svenska Kyrkoförfattningen meddelad berättelse, som utvisar huru långt den förnäma, endast för sin s. k. lärdom till stora pastorater befordrade prelaturen kan gå i lättja och förakt för det embete, som han med Wflig ed förbundit sig att med, samvetsöm sorgfällighet förestå, rsUnder sednare hälften 2f Konung Carl Johans regeringstids, säger förf., vanlände till hufvudstaden er deputation från ett af de största pastorater i riket, som då var vakant, för att hos Kongl Maj:t underdånigst anhålla att till sin själasörjare få emottaga någon viss person bland sökanderne. Deputationen infann sig då äfven hos en högre embeteman och hade til! honom bland annat det märkvärdiga yttrandet: patt den sednast afgångne kyrkoherden ej predikat på aderton år, och att, så lång! deputationens medlemmar förmådde minnat tillbaka, församlingen ej haft någon kyrkoherde som sjelf kunnat riktigt sköta sitt embeten, Vi tillägga för egen del, att mångfaldiga exempel af liknande glag skulle kunna anföras, De stora pastoraterna, som lockat en mängd af högst opresterligt sinnade personer i kyrkans tjenst, hafva för henne varit en verklig förbannelse, icke blott deruti att de rätta och egentliga arbetarne derigenom blifvit beröfvade sin förtjenta lön, utan, hvad ännu mer vill säga, genom det förnäma och beqväma sätt att uppfatta presteståndets skyldigheter, som från den tongifvande s. k lärda prelaturen spridt sin smitta till så mång: kyrkans arbetande tjenare. Men hvad skal man säga om de biskopar, i hvilkas stift sådana upprörande edsbrott, som det nyss anförda, opåtaldt få passera? Huru motsvara de sitt väktarekalls förbindelser, huru bålla de sin ed svid Gud och hans heliga evangeliun, att msorgfälligt tillse, det allt, så inom som utom läroståndet, i församlingen skickeligs tilgår, att med förmaningar och efterdömen troget uppmuntra sina medhjelpare i ordet, att de med lära och vandel sina åhörare upp bygga och förelysa,? Det lägre presterskapet efterhålles någorlunda, men då det gäller det högre, då det gäller prelaturen, då besannas ordspråket om den ena korpens. skonsamhet mot den andras ögon. Den verkligen kolossala lättja, som understundom anträffas hos de stora pastoraternas prelater, utvisar att den af oss nu föreslagna pastoratsdelningen innefattar ännu ett befordringsmedel af prest-embetets helgd. Ärnemligen ett troget och samvetsgrannt fullgörande a de pligter, som ätfölja det kall, till hvilket man fritt och otvunget med liflig ed förbundit sig, hvarje tjenstemans heliga, oafvisliga ligt, så måste detta ännu mera vara förhålandet med presten, af hvilken man med rätta fordrar en ännu mera grannlaga pligttrohet än af alla andra embetsmän, då han åtagit sig att icke blott med lära, utan ock med efterdöme, visa sina medmenniskor den väg de skola gå. Är det nu en kyrkoherdes pligt, har han edeligen förbundit sig att sitt anförtrodda embete med gamvetsöm sorgfällighet förestå, att sina åhörare uti Guds ord och Catechismi lära rätt undervisa, att bedröfvade och bekymrade hjertan efter yttersta förmågs hugsvala och upprättas, huru förenar sig då härmed det af en komminister vid 1847 års riksmöte gjorda och af oss redan anförda påståendet, hvars sanning vi så ofta finna bekräftad, att vxkomministern är den af pastoratets ordinarie lärare, som oftast synes på predikstolen och för altaret, vid sjuksängen och på husförböretb? Huru mycket af embetet: ligter återstår väl i sådana fall för kyrko: öden sjelf, sedan han, hvad väl sällan någon underlåter, af adjunkten uttagit full valuta för den lön och det underhåll denne åtnjuter? Ligger det nu i en kristlig församlings högsta intresse att göra allt hvad i henneg förmåga står för att befordra det för hennes religiösa och sedliga lifs utveckling och förkofran så ytterst vigtiga prest-embetets helgd, som till detsammas grannlaga pligttrohet så väsentligen hörer, så mäste församlingen också, så mycket i hennes förmåga står, betaga presten det lockande tillfälle att vältra bördan på andras skuldror, som erbjudes af tillsånoen vå underordnade ordinarie