dem han ansett vara goda nog åt de simpla, ;
för sitt beroende och sin fattigdom af honom
djupt föraktade kapellanerna och adjunkterna.
Det vore visserligen en stor orättvisa att på-
stå, det aila, eller ens pluraliteten af det s.
k. högre presterskapet utgöras af sådana som
de nu anförda exemplen; men en sanning är
det dock, att om församlingen vill, såsom hon:
bör vilja, i sina vigtigaste angelägenheter be-
tjenas af ett verkligen kraftigt presterskap, så
gör hon klokast, om hon, så mycket i hen-
nes förmåga står; undanröjer alla stötestenar
ur vederbörandes väg. De öfverdrifna inkom-
sterna, den ena prestens rang öfver den an-
dra, uppenbarad i högre titulatur, i ordens-
stjernor, sidenkappor o. 8, v. skada ojemför-
ligt mera än de gagna, inverka ofördelaktig!
äfven på mången i sig sjelf ädel natur. Vi
hänvisa i detta hängeende till det föraktfulla
hån, hvarmed det lägre presterskapets så vä-
grundade klagan öfver den förtryckande orätt-
visa, hvaraf det så länge lidit, biifvit åhörd
och bemött af icke få bland det högre och
högsta presterskapet. Märklig är i detta hän-
geende den förebråelse för lättja, mot hvilken
komministrarnes ombud vid 1847—438 års riks-
dag funno sig föranlåtna att uppträda och för-
svara sig. Vi misstaga oss troligen icke om
vi påstå, att denna förebråelse blifvit mot de
klagande slungad hufvudsakligen af. sådana
prelater, som minst befattat sig med prest-
embetet och således minst känna till dess skyl-
digheter och mödor.
Detta erinrar oss om en af författaren til!
Försök till Kritik öfver Svenska Kyrkoförfatt-
ningen meddelad berättelse, som utvisar huru
långt den förnäma, endast för sin s. k. lär-
dom till stora pastorater befordrade prelatu-
ren kan gå i lättja och förakt för det embete,
som han med Wflig ed förbundit sig att med,
samvetsöm sorgfällighet förestå, rsUnder sed-
nare hälften 2f Konung Carl Johans regerings-
tids, säger förf., vanlände till hufvudstaden er
deputation från ett af de största pastorater i
riket, som då var vakant, för att hos Kongl
Maj:t underdånigst anhålla att till sin själa-
sörjare få emottaga någon viss person bland
sökanderne. Deputationen infann sig då äf-
ven hos en högre embeteman och hade til!
honom bland annat det märkvärdiga yttran-
det: patt den sednast afgångne kyrkoherden
ej predikat på aderton år, och att, så lång!
deputationens medlemmar - förmådde minnat
tillbaka, församlingen ej haft någon kyrko-
herde som sjelf kunnat riktigt sköta sitt em-
beten, Vi tillägga för egen del, att mångfal-
diga exempel af liknande glag skulle kunna
anföras, De stora pastoraterna, som lockat
en mängd af högst opresterligt sinnade perso-
ner i kyrkans tjenst, hafva för henne varit en
verklig förbannelse, icke blott deruti att de
rätta och egentliga arbetarne derigenom blif-
vit beröfvade sin förtjenta lön, utan, hvad
ännu mer vill säga, genom det förnäma
och beqväma sätt att uppfatta presteståndets
skyldigheter, som från den tongifvande s. k
lärda prelaturen spridt sin smitta till så mång:
kyrkans arbetande tjenare. Men hvad skal
man säga om de biskopar, i hvilkas stift så-
dana upprörande edsbrott, som det nyss an-
förda, opåtaldt få passera? Huru motsvara
de sitt väktarekalls förbindelser, huru bålla de
sin ed svid Gud och hans heliga evangeliun,
att msorgfälligt tillse, det allt, så inom som
utom läroståndet, i församlingen skickeligs
tilgår, att med förmaningar och efterdömen
troget uppmuntra sina medhjelpare i ordet,
att de med lära och vandel sina åhörare upp
bygga och förelysa,? Det lägre presterskapet
efterhålles någorlunda, men då det gäller det
högre, då det gäller prelaturen, då besannas
ordspråket om den ena korpens. skonsamhet
mot den andras ögon.
Den verkligen kolossala lättja, som under-
stundom anträffas hos de stora pastoraternas
prelater, utvisar att den af oss nu föreslagna
pastoratsdelningen innefattar ännu ett befor-
dringsmedel af prest-embetets helgd. Ärnem-
ligen ett troget och samvetsgrannt fullgörande
a de pligter, som ätfölja det kall, till hvilket
man fritt och otvunget med liflig ed förbun-
dit sig, hvarje tjenstemans heliga, oafvisliga
ligt, så måste detta ännu mera vara förhål-
andet med presten, af hvilken man med rätta
fordrar en ännu mera grannlaga pligttrohet
än af alla andra embetsmän, då han åtagit sig
att icke blott med lära, utan ock med efter-
döme, visa sina medmenniskor den väg de
skola gå. Är det nu en kyrkoherdes pligt,
har han edeligen förbundit sig att sitt anför-
trodda embete med gamvetsöm sorgfällighet
förestå, att sina åhörare uti Guds ord och
Catechismi lära rätt undervisa, att bedröfvade
och bekymrade hjertan efter yttersta förmågs
hugsvala och upprättas, huru förenar sig då
härmed det af en komminister vid 1847 års
riksmöte gjorda och af oss redan anförda på-
ståendet, hvars sanning vi så ofta finna be-
kräftad, att vxkomministern är den af pastora-
tets ordinarie lärare, som oftast synes på pre-
dikstolen och för altaret, vid sjuksängen och
på husförböretb? Huru mycket af embetet:
ligter återstår väl i sådana fall för kyrko:
öden sjelf, sedan han, hvad väl sällan nå-
gon underlåter, af adjunkten uttagit full va-
luta för den lön och det underhåll denne åt-
njuter? Ligger det nu i en kristlig försam-
lings högsta intresse att göra allt hvad i hen-
neg förmåga står för att befordra det för hen-
nes religiösa och sedliga lifs utveckling och
förkofran så ytterst vigtiga prest-embetets
helgd, som till detsammas grannlaga pligt-
trohet så väsentligen hörer, så mäste för-
samlingen också, så mycket i hennes förmåga
står, betaga presten det lockande tillfälle att
vältra bördan på andras skuldror, som erbju-
des af tillsånoen vå underordnade ordinarie