igen: frågar man mig, hvar jag personligen
bäst trifdes, så skall jag svara: Nya Holland,
der jag var nog lycklig att omfattas med en
engelsk familjs hela bhjertlighet och välvilja,
der jag gjorde en angenäm och lärorik resa,
i säliskap med personer, som: bevisade fröm-
lingen all denna uppmärksamhet och vänskap,
som man endast fullt uppskattar: då den är
så fullständig och oegennyttig. Afser- man
åter med sin fråga hvarest jag fenn mest att
lära, niest att förvånas åt, så skall jag upjmw
gifva Kina, der jag var i tillfälle att göra be-
kantskep med ett länd och ett folk, som man
i allmänhet tror sig så väl känna och dock
så litet begriper, förhållanden, eom äro så dis-
metralt motsatta våra, och lefnadsvanor, lef-
nadsyrken, som jianebära så oändliga ämnen
till. undran och beindran. Vill man äter veta,
livar sjelfva resandet mest intresserade: mig,
så hänvisar jag till min berättelse om excur-
sionen från Manila, med sina små spanska
äfventyr och sina fröjder bland Tagalerna och
Filippinernas herrliga natur. N
Ger man deremot frågan den form, hvarest
jag helst skulle-vilja stadna, och afser dermed
icke att få ett svar på hvarest jag helst skulle
önska att anställa naturhistoriska undersök-
ningar, utan hvarest jag skulle vilja uppslå
mina bopålar för lifvet, så skulle min tvekan
att svara ej blifva lång. Jag skulle då ejtaga
till bjelp några Klyftiga spetsfundigbeter i be-
vispingen, ej några valda uttryck, i fram-
stälmnog, ej slå mig för mitt bröst och hän-
visa till. det derinom klappance hjertat, ej si
toner sjubga ut min känslas djup — utan en-
dast citera den vältaliga slutstrofen i Min son
på Galejan:
Sverige är och blir till slut
Dock det bästa Gud har skapat.
Forts. följer.)