ledningsträdarne, mäste använda många pars. Eme-
dan det är ledningsvätskans motstånd som ästadkom-
mer intensiteten, så kunde det ju också gå an att
blott leda strömmen från ett enda par genom flera
fuktiga kroppar, för att, enligt författarens äsigter,
erhålla en stor intensitet? Och hvad sönderdelningen
beträftar: kan den då ej ästadkommas med blott
ett par? och måste man ej ofta använda blott ett
sådant? Förf. säger sjelf längre fram, att ett eller
två par äro alldeles tillräckliga till en galvanisk ope-
ration,. Hvad i öfrigt strömmens qvantitet och inten-
sitet beträffar, bar förf. aldrig förklarat hvad han
lermed menar, hvilken förklaring dock tyckes hafva
bordt föregå redogörandet för uppkomsten af de ifråga-
varande egenskaperna. ;
Strömstyrkan och de omständigheter, hvarpå den
beror, tyckes för förf. vara särdeles kinkig; vi
kunna tillägga, att den för en galvanoplastiker äfven
är särdeles vigtig. Detta ämne förekommer också på
ett annat ställe, der :man undervisas om sättet att
lämpa strömstyrkan efter lösningens koncentrations-
grad. Här fär man bland mycket annat veta, att
om strömmen är för stark, så ökar man volymen (?)
hos den negativa polen eller minskar den positiva;
samt att ju mera koncentrerad en lösning är, desto
starkare leder han elektriciteten, desto ringare blir
följaktligen den sednares intensitet, och desto svagare
blir vätgasutvecklingen. Återigen en fullkomlig orik-
lighet; ju mindre motstånd strömmen röner, desto
starkare blir han, och desto större vätgasutvecklingen.
Eljest skulle ju vätgasutvecklingen blifva aldra lifli-
gast i rent vatten, som har egenskapen att utveckla
ett särdeles stort motstånd. MHvarföre har icke förf.
i stället för allt detta ordande om qvantitet och in-
tensitet, om atomernas aflägsnande genom värmet
etc. etc. etc., helt enkelt anfört den så allmänt kända
och antagna Ohmska theorien för strömstyrkan, som
ir så särdeles tillämplig äfven inom galvanoplastiken;
och som skulle meddelat helt andra och längt klarare
begrepp? Om förf. hade råkat på nägon af de nyare
läroböckerna i fysiken eller galvanoplastiken, skulle
säkert denna theori ej hafva undgått hans uppmärk-
samhet.
Vi skulle kunna göra ännu längt flera anmärknin-
gar, såsom om den ofullständighet, hvarmed sjelfva
den galvanoplastiska utfällningen blifvit behandlad —
man finner t. ex ej någon redogörelse för en sam-
mansatt galvanoplastisk apparat — om den oreda,
som förekommer vid framställningen af sätten att göra
en oledande yta ledande; om det obetänksamma uti
att föreslå användandet af en fosforlösning i kolsvafla,
utan att uppgifva de försigtighetsmätt, man har att
iakttaga med detta farliga preparat, m. m.; men det
redan anförda är säkert mer än tillräckligt, för att
gifva ett begrepp om ifrågavarande artikels under-
haltighet.
I följande artikel, om den elektriska telegrafen, bju-
des man likaledes först på en historisk inledning, i
hvilken man får veta, det idben att meddela sig på
länga afstånd är lika gammal som menskligheten:
att chineserna hafva gått utomordentligt längt i
konsten att meddela sig genom luften ; att Hooke
1695 uppfann en ganska konstig machin; att Berg-
strasser 1784 utgaf en fullständig lärobok i Synthe-
matografien, m. m. samt att oaktadt alla dessa försök
mäste man för telegrafiens sanna uppfinnare anse alla
dem som hade ihärdighet och mod att sätta sin id i ver-
kets. Derefter omtalas Chappes telegraf, men utan
nägon figur, hvarför den svårligen kan förstäs af nä-
gon, som ej förut känner till den. Deremot nämnes
ej ett ord om den svenska, af Edelcrantz inrättade
telegrafen ; och likväl var denna i verksamhet redan
1794, således blott ett år efter den franska; samt var
detta oaktadt alldeles icke någon kopia af den sist-
nämnde. En redogörelse härför hade mera varit på
sin plats i den svenska journalen, än Gräithuisens
bekanta löjliga förslag till telegrafering med innevå-
narne i mänan genom enkla geometriska figurer,
bland hvilka sednare man fär höra omtalas den be-
canta gqvadraten hypothenusar. (!!)
Litet mera utförlighet skulle - äfven stundom varit
oehöflig ; sålunda torde det, utan ytterligare förkla-
ring, vara svärt att fatta meningen at följande anty-
dan: att engelska ingeniörer betydligt reducera chiff-
ernas antal då de skrifva depecher, och sedan ge-
nom logaritmer utdraga qvadrat- eller kubikroten
leraf.s
Sädan är artikelns början och fortsättningen är
nållen i samma stil. Här behöfvas ej .många kom-
nentarier; utan vi skola hufvudsakligen inskränka oss
ill att citera nägra få stycken; och hvarvid vi på
örhand anmärka, att den sparsamma kommateringen
lott är en följd af vär önskan att citera troget.
Såsom bekant är inträftar, att i de ögonblick, då
len galvaniska kedjan slutes eller afbrytes, uppkom-
na äfven elektriska strömmar i närbelägna slutna
edare. Dessa strömmar sägas derföre vara induce-
ade; och en dylik induktion kan äfven åstadkommas
ned magneten, i hvilket fall s. k. magneto-elektricitet
ippväckes. På följande sätt beskrifves nu detta vig
iga fenomen: Man kallar en genom assimilering
ippväckt elektricitet inductions-elektricitet. Faraday
ipptäckte 1831 att en magnet, upphängd inom den
Blektriska atmosferen till en elektricitetsmachin, visar
ri elektricitet utströmmande frän sina poler; det (?)
nar man kallat med hvad vi nyss nämnde — induc-
ions-elektricitet. Vidare heter det, att förmedelst
edningen genom jorden bespar man icke allenast
aalfva kedjan, utan man vinner äfven en ledare (af?)
obegränsad diameter, så att strömmen ej finner nägot
notständ deri, en ledare, som aldrig kan afbrytas.s
Men äfven denna ledning är svår att erhälla oafbru-
en på långa afständs — den kunde ju aldrig afbry-
as? —; ty sannolikheten af ett tillfälligt atbrott växer
med tiden och erfarenheten.s (P!) Samt nägra rader
ängre ner. Dä träden ledes i jorden (märk!), dra-
ser man ifrån den ena polen af den galvaniska appa-
raten en ledtråd genom luften till den andra statio-
sen.. Gär träden således både genom jorden och
juften ?
Alla dessa och många liknande mustiga satser uti
frågavarande artikel hafva sannolikt till str delupp-
kommit derigenom att öfversättningen blifvit, såsom
let synes, gjord af nägon oerfaren skolgosse, som
bvarken förstätt det ämne han bebandlat, det spräk,
bvarpå han skrifvit eller allmänhetens billiga fordrin-
gar. Emellertid torde efter det anförda ursäktas, att
vi ej vidare sysselsätta oss med detta opus.
Äfven ät landthushållningen egnrar journalen 8na
spalter. Sålunda afbandlas plogen — detta för jord-
bruket så utomordentligt vigtiga verktyg — pä ej
fullt fyra sidor. Med undantag af nägra bland fora-
tidens åkerbruksredskap, redogöres här endast för
Dombasles och Schwertz plogar. Ej ett ord nämnes
om dem, som begagnas i Sverige, ännu mindre om
de förbättringar, som på dessa blifvit gjorda och om
de resutater, som deraf erhällits. Författarens kän-
nedom af sitt ämne framlyser slutligen särdeles naivt
i följande yttrånde rörande Böhmiska plogen: Vänd-
brädet på denna plog är fullkomligt afvikande frän
vår teori, och synes alldeles icke ändamälsenligt; men
det oaktadt skall denna plog icke allenast ganska väl
vända och söndermala jorden, utan ocksä till en del
ersätta bill och rist, Alla, som se den, mäste be-
ödtorft hörer, växer af sig sjelft eller står
att få för ett ytterst ringa pris, är det natur-
igt, att idogheten, arbetsamheten och om-
tänksamheten icke skoa finna några starka