ledningsträdarne, mäste använda många pars. Emedan det är ledningsvätskans motstånd som ästadkommer intensiteten, så kunde det ju också gå an att blott leda strömmen från ett enda par genom flera fuktiga kroppar, för att, enligt författarens äsigter, erhålla en stor intensitet? Och hvad sönderdelningen beträftar: kan den då ej ästadkommas med blott ett par? och måste man ej ofta använda blott ett sådant? Förf. säger sjelf längre fram, att ett eller två par äro alldeles tillräckliga till en galvanisk operation,. Hvad i öfrigt strömmens qvantitet och intensitet beträffar, bar förf. aldrig förklarat hvad han lermed menar, hvilken förklaring dock tyckes hafva bordt föregå redogörandet för uppkomsten af de ifrågavarande egenskaperna. ; Strömstyrkan och de omständigheter, hvarpå den beror, tyckes för förf. vara särdeles kinkig; vi kunna tillägga, att den för en galvanoplastiker äfven är särdeles vigtig. Detta ämne förekommer också på ett annat ställe, der :man undervisas om sättet att lämpa strömstyrkan efter lösningens koncentrationsgrad. Här fär man bland mycket annat veta, att om strömmen är för stark, så ökar man volymen (?) hos den negativa polen eller minskar den positiva; samt att ju mera koncentrerad en lösning är, desto starkare leder han elektriciteten, desto ringare blir följaktligen den sednares intensitet, och desto svagare blir vätgasutvecklingen. Återigen en fullkomlig oriklighet; ju mindre motstånd strömmen röner, desto starkare blir han, och desto större vätgasutvecklingen. Eljest skulle ju vätgasutvecklingen blifva aldra lifligast i rent vatten, som har egenskapen att utveckla ett särdeles stort motstånd. MHvarföre har icke förf. i stället för allt detta ordande om qvantitet och intensitet, om atomernas aflägsnande genom värmet etc. etc. etc., helt enkelt anfört den så allmänt kända och antagna Ohmska theorien för strömstyrkan, som ir så särdeles tillämplig äfven inom galvanoplastiken; och som skulle meddelat helt andra och längt klarare begrepp? Om förf. hade råkat på nägon af de nyare läroböckerna i fysiken eller galvanoplastiken, skulle säkert denna theori ej hafva undgått hans uppmärksamhet. Vi skulle kunna göra ännu längt flera anmärkningar, såsom om den ofullständighet, hvarmed sjelfva den galvanoplastiska utfällningen blifvit behandlad — man finner t. ex ej någon redogörelse för en sammansatt galvanoplastisk apparat — om den oreda, som förekommer vid framställningen af sätten att göra en oledande yta ledande; om det obetänksamma uti att föreslå användandet af en fosforlösning i kolsvafla, utan att uppgifva de försigtighetsmätt, man har att iakttaga med detta farliga preparat, m. m.; men det redan anförda är säkert mer än tillräckligt, för att gifva ett begrepp om ifrågavarande artikels underhaltighet. I följande artikel, om den elektriska telegrafen, bjudes man likaledes först på en historisk inledning, i hvilken man får veta, det idben att meddela sig på länga afstånd är lika gammal som menskligheten: att chineserna hafva gått utomordentligt längt i konsten att meddela sig genom luften ; att Hooke 1695 uppfann en ganska konstig machin; att Bergstrasser 1784 utgaf en fullständig lärobok i Synthematografien, m. m. samt att oaktadt alla dessa försök mäste man för telegrafiens sanna uppfinnare anse alla dem som hade ihärdighet och mod att sätta sin id i verkets. Derefter omtalas Chappes telegraf, men utan nägon figur, hvarför den svårligen kan förstäs af nägon, som ej förut känner till den. Deremot nämnes ej ett ord om den svenska, af Edelcrantz inrättade telegrafen ; och likväl var denna i verksamhet redan 1794, således blott ett år efter den franska; samt var detta oaktadt alldeles icke någon kopia af den sistnämnde. En redogörelse härför hade mera varit på sin plats i den svenska journalen, än Gräithuisens bekanta löjliga förslag till telegrafering med innevånarne i mänan genom enkla geometriska figurer, bland hvilka sednare man fär höra omtalas den becanta gqvadraten hypothenusar. (!!) Litet mera utförlighet skulle äfven stundom varit oehöflig ; sålunda torde det, utan ytterligare förklaring, vara svärt att fatta meningen at följande antydan: att engelska ingeniörer betydligt reducera chiffernas antal då de skrifva depecher, och sedan genom logaritmer utdraga qvadrateller kubikroten leraf.s Sädan är artikelns början och fortsättningen är nållen i samma stil. Här behöfvas ej .många komnentarier; utan vi skola hufvudsakligen inskränka oss ill att citera nägra få stycken; och hvarvid vi på örhand anmärka, att den sparsamma kommateringen lott är en följd af vär önskan att citera troget. Såsom bekant är inträftar, att i de ögonblick, då len galvaniska kedjan slutes eller afbrytes, uppkomna äfven elektriska strömmar i närbelägna slutna edare. Dessa strömmar sägas derföre vara induceade; och en dylik induktion kan äfven åstadkommas ned magneten, i hvilket fall s. k. magneto-elektricitet ippväckes. På följande sätt beskrifves nu detta vig iga fenomen: Man kallar en genom assimilering ippväckt elektricitet inductions-elektricitet. Faraday ipptäckte 1831 att en magnet, upphängd inom den Blektriska atmosferen till en elektricitetsmachin, visar ri elektricitet utströmmande frän sina poler; det (?) nar man kallat med hvad vi nyss nämnde — inducions-elektricitet. Vidare heter det, att förmedelst edningen genom jorden bespar man icke allenast aalfva kedjan, utan man vinner äfven en ledare (af?) obegränsad diameter, så att strömmen ej finner nägot notständ deri, en ledare, som aldrig kan afbrytas.s Men äfven denna ledning är svår att erhälla oafbruen på långa afständs — den kunde ju aldrig afbryas? —; ty sannolikheten af ett tillfälligt atbrott växer med tiden och erfarenheten.s (P!) Samt nägra rader ängre ner. Dä träden ledes i jorden (märk!), draser man ifrån den ena polen af den galvaniska apparaten en ledtråd genom luften till den andra statiosen.. Gär träden således både genom jorden och juften ? Alla dessa och många liknande mustiga satser uti frågavarande artikel hafva sannolikt till str deluppkommit derigenom att öfversättningen blifvit, såsom let synes, gjord af nägon oerfaren skolgosse, som bvarken förstätt det ämne han bebandlat, det spräk, bvarpå han skrifvit eller allmänhetens billiga fordringar. Emellertid torde efter det anförda ursäktas, att vi ej vidare sysselsätta oss med detta opus. Äfven ät landthushållningen egnrar journalen 8na spalter. Sålunda afbandlas plogen — detta för jordbruket så utomordentligt vigtiga verktyg — pä ej fullt fyra sidor. Med undantag af nägra bland foratidens åkerbruksredskap, redogöres här endast för Dombasles och Schwertz plogar. Ej ett ord nämnes om dem, som begagnas i Sverige, ännu mindre om de förbättringar, som på dessa blifvit gjorda och om de resutater, som deraf erhällits. Författarens kännedom af sitt ämne framlyser slutligen särdeles naivt i följande yttrånde rörande Böhmiska plogen: Vändbrädet på denna plog är fullkomligt afvikande frän vår teori, och synes alldeles icke ändamälsenligt; men det oaktadt skall denna plog icke allenast ganska väl vända och söndermala jorden, utan ocksä till en del ersätta bill och rist, Alla, som se den, mäste beödtorft hörer, växer af sig sjelft eller står att få för ett ytterst ringa pris, är det naturigt, att idogheten, arbetsamheten och omtänksamheten icke skoa finna några starka