sin kamrat samt, oförmögen att kunna uppdraga honom, hemskickar en annan gosse för att erhälla bjelp. Under tiden hade den i vattnet qvarvarande gossen medföljt strömmen ett längt stycke, men hans trogna vän hall honom starkt i handen och medföljde på land allt efter som omständigheterna fordrade. Slut. ligen ankommo ändtligen personer, som genast upphemtade den lilla varelsen, hvilken var hel och hällen nedsänkt under vattnet, så att endast handen, som ännu qvarhölls af räddaren, syntes ofranpå. Straxt efter uppkomsten visade gossen intet tecken till lif, men sedan han blifvit behörigen skött och värdad vår han morgonen derpå lika rask och frisk som om al: drig någon fara varit å färde. Arvika den 15 April. Förliden gårdag omkring kl. 8 e. m. påträffades ä den så kallade gamla landsvägen, nära invid köpingen, liketefter en mansperson, som vid närmare päseende igenkändes vara i lifstiden Carl Olsson, son aftunnbindaremästaren härstädes P. Olsson. Liket befannsliggande utsträckt på marken och ett stycke derifrån en pistol, med bvilken den unge mannen ändat sitt lif. Skottet hade ingätt nära hbjertat och varit ögonblickligen dödande. Då icke ens skjortan befanns skadad, så kan deraf slutas det han, efter att hafva uppknäppt kläderna, satt pistolen på bara bröstet, och att mordvapnet varit mycket starkt laddadt synes deraf att det studsat flera famnar tillbaka och söndersprängts. Hvad som kunnat förmå Olsson till denna ohyggliga handling är ej bekant; han var i lifstiden en tyst och stilla yngling med ett fördelaktigt utseende och en i alla afseenden hedrande vandel; älskad af anhöriga, omtyckt och aktad af en hvar som kände honom. Olsson hade nästan allt sedan han lemnade föräldrahuset biträdt uti jernhandel sin sväger, hvilken behandlat honom icke som tjenare utan som en kär anhörig, hvars alla behofver villigt uppfylldes; det kunde således synas som Olsson icke haft nägot skäl att ledsna vid lifvet. Att han redan förut varit beredd på sin förtviflade gerniog synes deraf att han upprättat en ordentlig förteckning-och värderingsinstrument öfver hela sin qvarlätenskap; sitt ur och portemonaie, som han alltid brukade bära på sig, hade han lagt ifrån sig på pulpeten; allt utvisade att han fattat ett oryggligt beslut att skiljas vid lifvet.