är det egentligen de som bafva i sina hän-
der Filippinernas förbindelser med utlandet.
Men tillhörande alla möjliga slags nationalite-
ter, engelsmän, tyskar, fransmän, schweitzare,
italienare, portugiser och amerikanare, lefva
de icke heller singemellan i det sällskapliga
samlif, som skulle kunna göra Manilasvistan-
det behagligt. Instängde mom sina vidlyftiga
hus, som ock innehålla magasinerna, arbeta
de blott förmiddagen, promenera, när afto-
nens svalka inträffar, i sina präktiga fordon
och tillbringa qvällen vid bordet och i säll-
gkapsrummen. Deras lif förflyter således yt-
terst enformigt, utan att uppblandas af de
mångfaldiga nöjen och tidsfördrif, som hem-
ma äro att tillgripa vid ledighet från arbete.
Få af dem lefva ett husligt familjelif; och
derföre uppehålla sig ock de flesta här, lik-
som nästan öfverallt i kolonierna, endast med
afsigt att, efter att hafva samlat sig en för-
mögenhet, så snart som möjligt återvända till
hemmet.
Förr stodo de europeiska ankomlingarne i
ett särdeles spändt förhållande till spanjorer-
na; och ännu i dag är.det dem icke tillåtet
att begifva sig till, mycket mindre bosätta sig
i det inre af landet. Men i sednare tider är
afvogheten betydligt förminskad och enigheten
större. Historien förvarar den gräsliga håg-
komsten af det förfärliga blodbad, som för
ej så många år sedan öfvergick europeerne
från infödingarnes sida, och ännu i dag skaffa
sig de försigtigaste tillståndsbref från Madrid
att bosätta sig på Filippinerna, för att ej vara
beroende af någon nyck från en tilläfventyrs
illvillig guvernör.
Spanjorerna bebo för det mesta det egent-
liga Manila, och innehafva alla embeten och
dertill hörande gysslor. Hyllande moderlan-
dets seder äfven i den aflägsna kolonien, ut-
märkes deras lif af den klosterlika afsluten-
het, det mystiska halfdunkel, som öfver allt
spanskt sprider en så, låt vara dyster, men
intressant slöja. De Karlar jag sög voro för
det mesta herrliga gestalter med präktiga drag;
äfven en och annan skön dams åsyn föll på