1116 INO IOTI Bli, IINECHN SUOMI UTISLaUC BIR av föraktligt se dem öfver axeln eller som lättjefullt frodades af deras svett och möda, inga gtoltserande herrar, inga prunkande uniformer eller andryga privilegii-innehafvare! Förgäfves framkallade jag alla motskäl jag visste, för att göra fäderneslandets företräden framför den fremmande jorden: gällande. Verkligheten stod för bjert på deras sida; minnet af det gamla, sädant det stod lifligt för dera: själ, stack för skarpt af emot det närvarande. för att jag icke skulle nödgats medgifva, att de för sin del hade skäl till belåtenhet med bytet. Ehuru framgången äfven här mången gång mera beror af lyckan än af arbetsamhe: och flit och redlighet, kunde jag dock ju ej blunda för arbetets: ära, som här allestädes framställde sig, ej underlåta att finna hvad känslan af oberoende frihet i tanke och handling kan alstra, när den regleras af billiga och rättvisa lagar och är fullt medveten af både sina egna och andras såväl rättigheter som pligter. Och om jag nu deremot tänkte på arbetarens ställning der hemma, huru föga mången gång hans arbetskrafter lönas, hans mödor och umbäranden värderas, ja, huru föga ofta nog hans menniskovärde af de bättre lottade uppskattas, huru ringa eller overkliga hans nöjen och huru beroende och hopplös hans framtid är, så kunde jag ju ej underlåta att dela den tanke jag här såg öfverallt uttalad, öfverallt frambållen: gif arbetet ära! och gif arbetaren sin brödrarätt inför Gud och menniskor, gif honom frihet att njuta frukten af sin omtänksamhet, lägg icke hinder i vär gen för hans utkomst, utan underlätta hellre för honom bruket af de krafter Gud honom förlänat ! Och likväl, närjag talade om hemmets barndomsminnen, om deras känslor för slägt och vänskapsförbindelser, då hörde jag dem ge: nast utropa: ack! vore jag der, vore jag der! Jag träftade ock der en viss Bark ifrån Upland, som farit vida omkring, följd af sin lilla trogna ponny. Det tycktes vara ett oroligt hjerta, som ingenstädes funnit sig väl, som gerna talade om hemmet och längtade dit tillbaka, ehuru han, som de andra, ej ville återkomma sådan han var, utan om möjligt i en bättre belägenbet, oberoende af alla hemmets öfverklagade brister. b Äfven i Coloma roade det mig att titta in så vidt möjligt öfverallt, för att också om lifvet häruppe få ett rätt klart begrepp. Jag gick således en afton äfven att åskåda roligheterna på ett spelhus. Det förestods af Stjernan från Texasn, en amazon, som i soldatdrägt tjenstgjort tre år i Texikanska kriget och nu beslutat att hvila på sina lagrar, dem hon genom sina behag tillika här uppe synes vilja göra så gyllene som möjligt. Kineser och negrer, amerikanare, europger och indianer framställde här en tafla, hvars brokiga virrvarr ingen penna skildrar. De olika uttrycken i deras ansigten, allteftersom de spändes af spelets vexlingar eller afficierades af musikens toner eller af -danaens hvirflande rytm, voro både underhållande och lärorika att följa. Sällan får man se så många lidelser afmåla sig på ett ställe, såmycken konstlad liflighet, så mycken djuriskhet afspegls sig i menniskors miner och åtbörder som här. Hade icke ledan och vämjelsen vid alla desss utsväfningar snart åter drifvit mig ut derifrån. så kunde det hafva varit ett rätt uppbygglig!t föremål för studium att se litet längre derpå. Jag medförde från en gammal Upsala-kamrat, hr Kullgren, som jag träffat nere i San Francisco, ett introduktionsbref till hr Arnberg, hvilken vistades ungefär fem mil från Coloma; och som jag var nog lycklig att samma dag jag anlände hit: upp: träffa hans son inne i staden, sände jag med honom detta bref. Dagen derpå hade hr Arnberg godheten att sända ned sina mulåsnor till min disposition, med hvilkas hjelp jag efter några timmars ridt anlände till: hans. -boning,. der: jag trenne dagar qvarstadnade.. Förgäfves skulle jag bjuda till att för dig skildra, hvad nöje jag under dessa hastigt försvinnande dagar erfor. Ej blott den svenska outsägliga . gästfribeten; hvarmed jag al fru Arnberg omhuldades, den hjertlighet, hvarmed jag på allt upptänkligt sätt nära nog nedtrycktes, ej blott sammanträffandet med en skara landsmän, hvilka alla täflade i vänlighet och godhet mot mig, ej blott intresset att erhålla sanna, trogna och fullständiga upplysingar om landet, dess befolkning och natur, guldgräfningarne och vaskningen, om minarnes arbeten och ställning, utan allt. hvad jag sjelf såg, erfor och lärde, bidrog till att göra denna utflygt till den angenämaste under hela denna långa resa. Aldrig skola ur mitt minne flykta dessa glada dagar, dessa njutningar och dessa intryck; jag skall ofta drömma mig tillbaka i denna vänkrets, och de personligheter jag der lärde känna skola alltid för mig bibehålla detta intresse, hvarmed man fäster sig vid allt godt och upphöjdt. Jag lärde här känna hr Arnberg, en man som vetat att med mannamod och sinnesstyrka höja sig öfver sitt öde, som ej tvekat att beslutsamt stiga ned från en lycklig samhällsställning och välja en okänd bana, med fast mod resa till fjerran land och der, för att kunna uppehålla sin familj, lik en skeppsbruten som ännu har det käraste i behåll att vårda, taga yxa och spade och arbeta och svettas, försaka allt och aldrig förtröttas, som ej vet af modstulenhet, hjelper sina landsmän och bedrages af dem, förlåter och hjelper ånyo, utstår den ena motgången efter den andra, men reser sig fjäderstark och förhoppningsfull, lätt af sin egen kraft och sin förtröstan på en högre ledare af våra arbeten, som äfven utskiftar deras lön. Det är mig icke tillständligt att offentliggöra alla de vexlingar, som han mött, huru han vandrattjenande och trälande i städer och skogar, buru han aldri afmattats, aldrig klagat, utan alltid stått som en tröstare för de sina och andra. Men det må vara mig tillåtet att säga, hvad jag sett, huru jag fann hr Arnberg i kretsen af landsmän, dem han vårdade med insigt och ömhet under deras sjukdomar, hvilkas arbeten han ledde och underbjelpte med sina insigtsfullare råd,; och 4 ARR en RT 2 Ä a SR