om den icke i sitt sednaste nummer åter upp-t tagit ämnet och förnyat anklagelserna, pålf samma gång han i hufvudsaken yrkar det-je samma som vi, nemligen tillåtelsen för sepa-lj retisterna ait bilda egna församlingar, motls vilkor att öppet och bestämdt framlögga ginal: trosbekännelser. Detta sednare är ett vilkorl! som vi sjelfva framställt, icke en utan flerals gånger, och som äfven finnes upptaget i åt-l skilliga protestantiska länders dissenterlagar. Liksom Vinterbladet-tro vi att en sådan for-te dran skulle förekommå fycket sjelfkärt bull-c rande och mänga obetänkta separatistlustar. le Men 3å andra sidan kunna vi ej dela Vin-lt terbladets fruktan för vissa så kallade religioners oförenlighet med sedlighetens och sam-: hällslitvets fordringar, och att man för enjl princips skull skall nödgas tolerera dem blott: de framställas under namn af något som man i! föresatt sig att anse hvar och en berättigad : att fritt välja åt sig!?, Vinterbladets upp-: skrämda inbillning målar här för sig 1 ettj rysligt hvimmel allehanda blodiga afguderier, Thuggismens strypningar, månggiftet och kommunistiderna, som tillhörde 1500-talets fanatiska vederdöpare. Vi hafva från andra hålll hört mycket talas om vådan att med en friare j religiös lagstiftning vårt lands enkor skulle ; massa låta förbränna sig såsom de hinduiska , gutties, och våra andäktiga i tusental låta förkrossa sig under hjulen af Wischnus vagn vid Juggernaut. Hvarföre nämner man ej äfven sannolikheten af skalperingens införande, . hvilken artighet mot slagna fiender hos vissa röda indianstammar är en religiös ceremoni? Till ena början kunde man väl fråga om dessa farhågor resliserat sig i sådana länder. der det finnes religionsfrihet, som i NordAmerika, i England, i Holland, i Belgien, i Danmark, i Norge och flerestädes, om Juggernauts vagn årligen krossar många offer, om Islamismen vinner många bekännare, om stryparesekten förvärfvar många anhängare, om enkorna allmänt låta förbränna sig vid sina männers begrafning. Men om också i alla dessa länder en enda affallit till någom af dessa så kallade religioner eller till Vinterbladets förskräckliga Vizilipuzlism., så skulle ju ett sådant exempel intet annat bevisa, än att dylika mandater. der vore förenliga med det landets-tagar. De som. försvara det religiösa tvånget gå ut ifrån den grundfalska föreställningen, att staten skulle fi begagna religionen såsom ett-disciplinärmedel att upprätthålla yttre ordning och sedlighet, och glömma alldeles att religionen är nvågot vida högre än att den skulle få neddragas till något sådant, alldenstund den endast och al!enast gäller menniskan såsom medborgare i en högre verld än den närvarande, men ej hennes ställning till det verldsliga samhället, dess ordningar och lägar, hvilka måste efterlefvas af alla som vilja. åtnjuta samhällets beskydd, de må bekänna sig till hvilken tro det än må vara, N Den norska dissenterlagen och alla andra sådana Jagar börja också med att åt dissenter eller sådana kristna bekännare, som ej tillhöra statskyrkan, medgifva fri offentlig religionsöfninge inom den allmänna lagens och den offentliga sedlighetens gränser. Om således den allmänna lagen och det offentliga. sedlighetsbegreppet tillåter månggifte elier stöld eller mord eller utsväfningar 1 allmänhet, så måste äfven samma frihet unnas dem när de begås i någon s. k, religionsbekinneises anda. I annat fall icke. Erbjuder hu Sveriges allmänna lag någon trygghet för sådana sedlighetsbrott? Kan missgerningsbalken tolkas så, att den åt Schivas eller Mercurii dyrkare kan medgifva rätt att stjäla, åt Thugs att mörda, åt kineserna att utsätta sina barn) åt hinduerna att kasta sina orkeslösa föräldrar i floder och sjöar? Medger giftermålsbalken något månggifte och ärfdabalken någon kommunism? Finnes det nägot särskildt företräde inrymdt åt enkor som ha lust att bränna upp sig, framför vanliga sjelfspillingar? Vi känna ingenting sådant, hvarken-i 1734 års lag eller sednare kungliga förordningar; tvärtom tro vi att vår lagstiftning satt oss i full säkerhet mot alla sådana nyhetsmakerier, de må försökas. af religiösa eller andra anledninrgsr, och då vi unna en hvar rätt att oqvald hysa och bekänna sin egen tro, medgitva vi ingen rätt att emancipera sig från allmänna lagen. Då således t. ex denna stadgat förbud mot äktenskap i vissa nära gläst:kapsleder, böra dessa stadganden vara ovilkorligen gällande äfven för främmande religionsbekännelser. Hvar är då faran för Lamaiem och Bramaism och Vizilipuzlism, och alla andra -ismer, som så illa uppskrämt vissa byråkratiska personers inbillting? Vi söga med flit byråkrater, ty en sådan fruktan är ej förenlig med väsendet af sann kristlig presterlighet, och vi veta mer än väl att den ej. delas af de upplystare inom vår statskyrka; tvärtom känna vi många af dess mest aktade snedlemmar, söm i kyrkans eget intresse önska att de elementer, som dermed äro oförenliga, må i godo från densamma få frigöra sig, på det de qvarblifvandes besittning må vara så mycket bättre tryggad. Vi rss —