1116 INO IOTI Bli, IINECHN SUOMI UTISLaUC BIR av
föraktligt se dem öfver axeln eller som lättje-
fullt frodades af deras svett och möda, inga
gtoltserande herrar, inga prunkande uniformer
eller andryga privilegii-innehafvare! Förgäf-
ves framkallade jag alla motskäl jag visste,
för att göra fäderneslandets företräden fram-
för den fremmande jorden: gällande. Verk-
ligheten stod för bjert på deras sida; minnet
af det gamla, sädant det stod lifligt för dera:
själ, stack för skarpt af emot det närvarande.
för att jag icke skulle nödgats medgifva, att
de för sin del hade skäl till belåtenhet med
bytet. Ehuru framgången äfven här mången
gång mera beror af lyckan än af arbetsamhe:
och flit och redlighet, kunde jag dock ju ej
blunda för arbetets: ära, som här allestädes
framställde sig, ej underlåta att finna hvad
känslan af oberoende frihet i tanke och hand-
ling kan alstra, när den regleras af billiga och
rättvisa lagar och är fullt medveten af både
sina egna och andras såväl rättigheter som
pligter. Och om jag nu deremot tänkte på
arbetarens ställning der hemma, huru föga
mången gång hans arbetskrafter lönas, hans
mödor och umbäranden värderas, ja, huru
föga ofta nog hans menniskovärde af de bättre
lottade uppskattas, huru ringa eller overkliga
hans nöjen och huru beroende och hopplös
hans framtid är, så kunde jag ju ej under-
låta att dela den tanke jag här såg öfverallt
uttalad, öfverallt frambållen: gif arbetet ära!
och gif arbetaren sin brödrarätt inför Gud och
menniskor, gif honom frihet att njuta frukten
af sin omtänksamhet, lägg icke hinder i vär
gen för hans utkomst, utan underlätta hellre
för honom bruket af de krafter Gud honom
förlänat !
Och likväl, närjag talade om hemmets barn-
domsminnen, om deras känslor för slägt och
vänskapsförbindelser, då hörde jag dem ge:
nast utropa: ack! vore jag der, vore jag der!
Jag träftade ock der en viss Bark ifrån Up-
land, som farit vida omkring, följd af sin lilla
trogna ponny. Det tycktes vara ett oroligt
hjerta, som ingenstädes funnit sig väl, som
gerna talade om hemmet och längtade dit
tillbaka, ehuru han, som de andra, ej ville
återkomma sådan han var, utan om möjligt i
en bättre belägenbet, oberoende af alla hem-
mets öfverklagade brister. b
Äfven i Coloma roade det mig att titta in
så vidt möjligt öfverallt, för att också om lif-
vet häruppe få ett rätt klart begrepp. Jag
gick således en afton äfven att åskåda rolig-
heterna på ett spelhus. Det förestods af
Stjernan från Texasn, en amazon, som i sol-
datdrägt tjenstgjort tre år i Texikanska kriget
och nu beslutat att hvila på sina lagrar, dem
hon genom sina behag tillika här uppe synes
vilja göra så gyllene som möjligt. Kineser
och negrer, amerikanare, europger och india-
ner framställde här en tafla, hvars brokiga
virrvarr ingen penna skildrar. De olika ut-
trycken i deras ansigten, allteftersom de spän-
des af spelets vexlingar eller afficierades af
musikens toner eller af -danaens hvirflande
rytm, voro både underhållande och lärorika
att följa. Sällan får man se så många lidel-
ser afmåla sig på ett ställe, såmycken konst-
lad liflighet, så mycken djuriskhet afspegls
sig i menniskors miner och åtbörder som här.
Hade icke ledan och vämjelsen vid alla desss
utsväfningar snart åter drifvit mig ut derifrån.
så kunde det hafva varit ett rätt uppbygglig!t
föremål för studium att se litet längre derpå.
Jag medförde från en gammal Upsala-kam-
rat, hr Kullgren, som jag träffat nere i San
Francisco, ett introduktionsbref till hr Arn-
berg, hvilken vistades ungefär fem mil från
Coloma; och som jag var nog lycklig att
samma dag jag anlände hit: upp: träffa hans
son inne i staden, sände jag med honom detta
bref. Dagen derpå hade hr Arnberg godhe-
ten att sända ned sina mulåsnor till min dispo-
sition, med hvilkas hjelp jag efter några tim-
mars ridt anlände till: hans. -boning,. der: jag
trenne dagar qvarstadnade..
Förgäfves skulle jag bjuda till att för dig
skildra, hvad nöje jag under dessa hastigt
försvinnande dagar erfor. Ej blott den sven-
ska outsägliga . gästfribeten; hvarmed jag al
fru Arnberg omhuldades, den hjertlighet, hvar-
med jag på allt upptänkligt sätt nära nog ned-
trycktes, ej blott sammanträffandet med en
skara landsmän, hvilka alla täflade i vänlig-
het och godhet mot mig, ej blott intresset att
erhålla sanna, trogna och fullständiga upplys-
ingar om landet, dess befolkning och natur,
guldgräfningarne och vaskningen, om minar-
nes arbeten och ställning, utan allt. hvad jag
sjelf såg, erfor och lärde, bidrog till att göra
denna utflygt till den angenämaste under hela
denna långa resa. Aldrig skola ur mitt minne
flykta dessa glada dagar, dessa njutningar och
dessa intryck; jag skall ofta drömma mig till-
baka i denna vänkrets, och de personligheter
jag der lärde känna skola alltid för mig bi-
behålla detta intresse, hvarmed man fäster sig
vid allt godt och upphöjdt.
Jag lärde här känna hr Arnberg, en man
som vetat att med mannamod och sinnes-
styrka höja sig öfver sitt öde, som ej tvekat
att beslutsamt stiga ned från en lycklig sam-
hällsställning och välja en okänd bana, med
fast mod resa till fjerran land och der, för att
kunna uppehålla sin familj, lik en skeppsbru-
ten som ännu har det käraste i behåll att
vårda, taga yxa och spade och arbeta och
svettas, försaka allt och aldrig förtröttas, som
ej vet af modstulenhet, hjelper sina landsmän
och bedrages af dem, förlåter och hjelper ånyo,
utstår den ena motgången efter den andra,
men reser sig fjäderstark och förhoppnings-
full, lätt af sin egen kraft och sin förtröstan
på en högre ledare af våra arbeten, som äf-
ven utskiftar deras lön. Det är mig icke till-
ständligt att offentliggöra alla de vexlingar,
som han mött, huru han vandrattjenande och
trälande i städer och skogar, buru han aldri
afmattats, aldrig klagat, utan alltid stått som
en tröstare för de sina och andra. Men det
må vara mig tillåtet att säga, hvad jag sett,
huru jag fann hr Arnberg i kretsen af landsmän,
dem han vårdade med insigt och ömhet under
deras sjukdomar, hvilkas arbeten han ledde och
underbjelpte med sina insigtsfullare råd,; och
4 ARR en RT 2 Ä a SR