UTRIKES KORRESPONDENS.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Paris den 4 Febr.
Bröllopgceremonierna äro förbi, H; M. Na-
poleon III befinner sig i smekmånaden. Han
sysselsätter sig föga med ärendena, Kan lefver
blott för nöjet och festerna. Hela den offi-
ciela verlden dansar, deri inbegripne mini-
strarne, som väl skola få dansa en annan
vals, då herrn skall !åta alla känna sin hög-
sta vilja. Jag ber er iakttaga att jag sade
den officiela verlden; i gocietetslifvet dansas icke
alls. Meningsstriderna ha så delat familjer-
na, att man föredrager anspråkslösa kretsar
framför stela fester, der alla känna sig be-
svärade. Dessa söndringar ega rum till och
med inom kejserliga familjen. De äro icke
så beslöjade, att ju något litet deraf alltid
tränger till allmänheten. Också kan jag icke
underlåta att berätta er en anekdot, som bättre
än alla mina ord skall bestyrka sanningen af
hvad jag påstår. :
Kejsaren hade fordrat att hans familj skulle
gifva tro och hyllning åt kejsarinnan. Prins
Napoleon Jeröme och prinsessan Mathilde hade
bort afvakta m:lle de Montijo nere vid trap-
a då hon ankom till Tuilerierna. Vidare
ade Napoleon fordrat att vigselljusen skulle
öfverlemnas af hans tvenne slägtingar. Det
var en gärd af underdånighet man fordrade.
Några personer — bland dem jag — voro
ganska nyfikna att se huru detta-skulle slå ut.
Scenen är i Notre Dame. Prins Napoleon
uppsteg, och utan att något kunde förråda
hans sinnesstämning, träder han fram, öfver-
lemnar ljuset till sin kusin, och återtog sin
plats. Men å andra sidan borde kejsarinnan
mottaga ljuset ur prinsessan Mathildes hän-
der. Denna går fram mot upphöjningen och
— utan att stiga upp för trappan — räcker
ljuset åt bruden. Kejsarinnan utsträckte ar-
men, men i följd af estradens höjd kunde
den icke nå prinsessan Mathilde. En af dem
borde taga ett steg, men ingendera ville ...
Detta uppträde tog mindre tid än jag använ-
der för att berätta det. Efter ett ögonblicks
förlopp släppte prinsessan, som ej ville ge
vika, ljuset, hvilket rullade på golfvet till en
assisterande prest, som hastigt grep det och
öfverlemnade det till hennes majestät. Denna
bändelse, hvartill jag varit ögonvittne, visar
mer än tillräckligt graden af den förtrolighet,
som råder inom kejserliga familjen.
Epigrammerna ha efterträdt pressens frihet.
Paris är öfversvämmadt af sådana. Vers, prosa,
madrigaler, kalemburer, hvad vet jag? Det
är en allmän cbarivari, som djupt retar poli-
sen, hvilken ej kan arrestera ett epigram som
den arresterar en medborgare. Den företager
gig att försöka det omöjliga, ty infallen ha
sin gång till och med på hofvet, och jag hörde
på sednaste balen en senator säga till en af
sina grannar vid åsynen af Tuileriernas nuva-
rande stordignitörer: I sanning, här är la cour
des miracless. (Under medeltiden kallades så
det ställe, der alla tjufvar och skälmar sam-
lades.) Infellet är godt, ehuru något skarpt.
Krigsryktena ha så kringlupit i de politiska
kretsarne och äfven i utlandet, att österrikiska
regeringen låtit förneka dem å Wiens börs.
Nej, min herre, vi skola icke få krig nu; län-
gre fram, det är en annan sak. I ett annat
bref skall jag framställa skälen härför; för när-
varande skola vi draga in klorna. Vi skola
ej kasta oss in i ett utländskt krig förrän vi
känna jorden vackla under våra fötter och vår
Popularitet rubbad. Endast då skall man be-
gagna sig af ultima ratio regum (konungarnes
sista tillflykt).