Om konversationen.
Häromdagen talade vi om tidningarne oc
deras roll både för närvarande och i framti
den. Låtom oss nu sysselsätta oss med kon
versationen.
Tidningarne kunna anses såsom den offent
liga konversationen. - Enligt hvad vi reda
veta, datera de sig ej från långt tillbaka, oc!
den som tror den enskilda konversationei
vara serdeles gammal, begår ettstort misstag
De gamla afhandlade, men konverserad
icke. Konversationen uppkom ej förr än efte
medeltiden, och det som på franska kalla
causerie (det förtroliga samspråkandet) elle
med andra ord konversationen i sin fulländ
ning är vida yngre. Att detta icke är en pa
radox utan ren sanning, kan lätteligen bevisas
Hvar och en vet att qvinnorna hos de gamal
förde ett instängdt lif och att följaktligen hva
man nu kallar sällskapslif då icke fanns till
Det var blott hos -kurtisanerna man fann e!
skymt deraf; endast de fingo vara litterär:
och ega talanger; endast de kunde komma
beröring med karlarne, och endast de kund
genom att hos sig mottaga poeter, artister
statsmän och financierer, genom - samtal och
ett angenämt umgängeslif komma derhän, at
inverka ej allenast på opinionen utan äfver
på de allmänna ärendena.
Utom hos kurtisanerna träffades karlarne på
gymnastikerne, vid baden, iträdgårdarne elle:
under portikerna. Men hvad som sades de
kan, åtminstone att döma efter de dialoge
forntidens största snillen, en Plato och en Ci:
cero förlade till dessa ställen, ingalunda kal-
lag konversation, åtminstone ej i den bemär.
kelse vi fästa vid detta ord.
Slå. upp Platos symposion (dryckesgille).
detta arbete hvaruti uppenbarar sig en så full-
ändad fantasi, denna tjusande dialog öfvel
kärleken. Agathon har nyss vid Bacchi-
festerna vunnit priset för sin första tragedi,
och ger, för att fira sin seger, en festmåltid
åt sina vänner. Sokrates hör till laget. Den
qvicke komiske poeten Aristophanes lika så.
En flöjtspelerska är äfven närvarande, men
räknas ej ibland gästerna, utan afskedas in-
nan samtalet börjar. Det är först efter su-
ern som man börjar dricka, men man kommer
ikväl öfverens om att det skall ske med måtta.
Man beslöt att ej gå till öfverdrifto, heter
det, vutan endast dricka för sitt nöjen. — Eme-
dan ingen skall trugas att dricka, säger en af
gästerna, utan hvar och en skall göra det
efter emak, så är min mening att vi först af-
skeda flöjtspelerskan; hon må gå och musi-
cera på egen hand, eller också begifva sig in
till qvinfolken. Hvad oss angår, så låtom
oss börja något samtal, och om det behagas,
så skall jag föreslå ämnet.,
Häraf ser man att en gäst som föreslår en
konversation, och detta först efter supern,
går ända derhän att uppgifva det ämne som
skall afbandlas. Detta i förening med frun-
timrens frånvaro är ju karakteristiskt?
Det föreslagna ämnet är kärlekens lof. Det
antages, och hvarje gäst erhåller i sin ord-
ning ordet. Aristophanes, vare sig att han
ätit för mycket eller af annan orsak, afstår
först sin tur att tala, men berättar sedermera
den vackra och sällsamma legenden om An-
drogynerna. Derpå talar värden och slutligen
äfven sjelfve Sokrates, som ensam och enligt
sin vana ställer sitt tal i dialogform, utom då
ban i sin ordning berättar den vackra legend
han lärt af Diotima, den filosofiska qvinnan
från Mantinea.
Just då Sokrates håller på. att sluta och
Aristophanes bereder sig att svara, höres ett
starkt buller utanför porten och häftiga slag
derpå; det är en skock unga druckne män,
åtföljde af en flöjtspelerska. Alla rusa in och
I spetsen för dem Alcibiades bekransad med
violblommor, murgröna och fladdrande band;
ban ropar att han kommer för att gratulera
Agathbon, tar af sin krans och bekröner der-
med värden, hvilken förmår honom att taga
plats emellan sig och Sokrates. Derpå bör-
ar man ånvo att dricka. Alcibiades wunder-