hårda hylsor, hvilade man och hustru, som-
maren Med sin allvarliga maka.
Hvilken rikedom! sade hon; rundt om-
kring oss flödar välsignelse, så innerligt, så
godt, och ändå, jag förstår mig ej sjelf, jag
längtar efter — hvia — ro! Jag finner ej
ordet för min längtan! Nu plöja de ju äter
jorden! Mer och alitid mer vill menniskan
vinna! Se, storkarna komma i fiockar och
följa på afstånd efter plogen; Egyptens fogel,
som bar oss genom luften! Mins du väl, då
vi båda som barn kommo hit till nordanland?
Blommor förde vi med oss, herrligt solsken
och gröna skogar, dem har nu vinden farit
illa med, de blifva allt brunare och mörkare
som söderns träd, men de bära icke som de
gyllene frukter!
vÄr det dem du vill se? sade mannen, så
gläd dig då! och han höjde sin arm oeh sko-
gens blad färgades med rödt och guld, det
skimrade en färgprakt öfver skogen, rosen-
häcken prålade med eldröda nypon, på fläder-
trädets grenar hängde stora, svartbruna bär,
vilda kastannier föllo mogna ur sina mörk-
gröna hylsor och inne i skogen blommade för
andra gången violerne.
Men årets drottning blef allt mera tyst och
blek. Det flägtar så kallt , sade hon, nat-
ten har våta töcken! — jag längtar efter —
barndomslandet ! — Och hon säg storkarne
flyga bort, hvarenda en! och hon utsträckte
sina händer efter dem. Hon såg opp till de-
ras bon, som nu stodo tomma, och i ett af
dem vexte en rågblomma på sin långa stjelk,
i ett annat en gul maskros, alldeles liksom
boet endast skulle varit inredt till skygd och
stängsel omkring dem; och sparfvarne kom-
mo dit upp.
Pip! hvar ha väl herrskapet tagit vägen!
de kunna bevars inte tåla att det blåser på
dem, utan så bege de sig genast ur landet!
lycka på resan!
Och allt gulare blefvo skogens blad, och
det ena löfvet bortföll efter det andra, höstens