rännande allt, och så blef det ett mörker
gen med ett rullande dån; vattnet nedstörtade
strömmar; det blef natt och det blef ljus,
let blef tystnad och det blef buller. De
päda brunfjädrade stråen bland mossan häfde
ig i långa, böljande vågor, skogens grenar
nhöljdes i tjocka vattenmoln, mörker kom
ch ljuset kom, tystnad och buller. Gräs och
x lågo böjda mot jorden, dränkta i vatten
åsom skulle de aldrig kunna åter resa sig.
lötsligt saktade sig regnet till spridda drop-
var, solen sken, och på grässtrå och blad
slindrade regndropparne som perlor, foglarne
jöngo, fiskarne sprattlade på vattenytan, myg-
sen dansade och ute på klippan i det salta af
egnet piskade hafsvattnet satt sommaren sjelf,
len kraftfulle, starkt byggde mannen, med
;enomvått hår — föryngrad af det friska bad
an nyss fått satt han nu i det varma sol-
skenet.
Hela naturen rundtomkring var föryngrad;
ullt stod så yppigt, kraftfullt och skönt; det
rar sommar, den varma, älskliga sommaren.
Och uppfriskande och ljuf var den doft som
spred sig från de bördiga klöfverfälten; bien
svärmade omkring den gamla bikupan; hal-
lonstjelken klängde upp på altarstenen, hvil-
ken, öfversköljd af regnet, glänste i solljuset;
och dit bort flög bidrottningen med sin svärm
och satte vax och honing. Ingen sig de:
mer än sommaren och hans blomstrande maka;
för dem stod altarbordet dukadt med naturens
rika offergåfvor.
Och aftonhimmeln sken som guld; ingen
kyrkas kupol är så rikt beklädd, och månen
lyste emellan aftonrodnad och morgonrodnad.
Det var sommar!
Och så gingo veckor och så gingo dagar.
Skördemännens blanka lior blixtrade bland
säden, äppelträdens grenar böjde sig under
tyngden af röda och gula frukter. Humlan
doftade så skönt och hängde i stora klasar;
under hagselbuskarne, der nötterna suto i sine