rännande allt, och så blef det ett mörker gen med ett rullande dån; vattnet nedstörtade strömmar; det blef natt och det blef ljus, let blef tystnad och det blef buller. De päda brunfjädrade stråen bland mossan häfde ig i långa, böljande vågor, skogens grenar nhöljdes i tjocka vattenmoln, mörker kom ch ljuset kom, tystnad och buller. Gräs och x lågo böjda mot jorden, dränkta i vatten åsom skulle de aldrig kunna åter resa sig. lötsligt saktade sig regnet till spridda dropvar, solen sken, och på grässtrå och blad slindrade regndropparne som perlor, foglarne jöngo, fiskarne sprattlade på vattenytan, mygsen dansade och ute på klippan i det salta af egnet piskade hafsvattnet satt sommaren sjelf, len kraftfulle, starkt byggde mannen, med ;enomvått hår — föryngrad af det friska bad an nyss fått satt han nu i det varma solskenet. Hela naturen rundtomkring var föryngrad; ullt stod så yppigt, kraftfullt och skönt; det rar sommar, den varma, älskliga sommaren. Och uppfriskande och ljuf var den doft som spred sig från de bördiga klöfverfälten; bien svärmade omkring den gamla bikupan; hallonstjelken klängde upp på altarstenen, hvilken, öfversköljd af regnet, glänste i solljuset; och dit bort flög bidrottningen med sin svärm och satte vax och honing. Ingen sig de: mer än sommaren och hans blomstrande maka; för dem stod altarbordet dukadt med naturens rika offergåfvor. Och aftonhimmeln sken som guld; ingen kyrkas kupol är så rikt beklädd, och månen lyste emellan aftonrodnad och morgonrodnad. Det var sommar! Och så gingo veckor och så gingo dagar. Skördemännens blanka lior blixtrade bland säden, äppelträdens grenar böjde sig under tyngden af röda och gula frukter. Humlan doftade så skönt och hängde i stora klasar; under hagselbuskarne, der nötterna suto i sine