les väl ut mot den hvita grunden; ej en vind-
flägt rörde sig. Och i den stilla luften knöt
vintern händerna, och isen blef famns-tjock
mellan lunden.
Nu återkommo sparfvarne från staden och
frågade:
Hvem är den gamle mannen derborta?x
Och korpen satt der som förr, eller en son
af den korpen, hvilket just kan vara det-
samma, och han sade till sparfvarne: Det
är vintern! den gamle mannen sedan i fjol.
Han är ej död som almanachan säger, utan
förmyndare för den kommande våren !
När våren kommer!, sade sparfvarne, så
få vi goda tider och en bättre regering! den
gamla duger inte.n
Och försänkt i stilla tankar nickade vintern
till den aflöfvade mörka skogen, der hvarje
träd nu visade grenarnes vackra form och böj-
ning; och då vintern slumrade sänkte sig mol-
nens iskalla dimmor mot iorden. Herskaren
drömde om sin ungdoms, sin mandoimstid,
och när dagen åter grydde stod hela skogen
så herrlig med sin rimfrost, det var vinterns
sommardröm; solskenet smälte rimfrosten från
grenarne.
När kommer våren,, frågade sparfvarne,
,Våren! ljöd det liksom ett echo från kul-
larne der snön låg. Och solen sken allt var-
mare och varmare, snön smälte, foglarne
qvittrade: Våren kommer!s
Och högt genom luften kom den första stor-
ken, den andra följde straxt efter; och på
hvarderas rygg satt ett vackert barn och sänkte
sig ned möt det snöfria fältet och de: kysste
jorden, de kysste den gamla tysta mannen,
och som Moses på berget höljdes han i ett
töckenmoln.
Årets historia var ändad.
Det ör mycket riktigt! sade sparfvarne,
noch det är också mycket vackert, men det
är ej enligt med almanachan, och då är det
väl tokigt n
— NT