a —-— —
stormar susade; den var långt framskriden.
Och årets drottning låg på den gula, vissnade
löfbädden och såg med milda ögon opp mot de
tindrande stjernorna, och hennes man stod
vid hennes sida. En vindstöt hvirflade
genom löfven — de föllo åter ner igen, då
var hon borta, men en sommarfogel, den si-
sta, flög genom luften.
Och det våta töcknet kom, isande blåst och
mörka, långa nätter. Årets herrskare stod med
snöhvitt hår, men han visste det ej sjelf, han
trodde att det var snöflingorna som föllo från
skyn; ett tunnt snölager låg utbredt öfver den
sröna marken.
Och kyrkklockorna ringde till Jul.
,Högtidens klockor ringa! sade årets drott;
snart skall det nya herrskareparet födas, och
jag får hvila som hon, hvila i en tindrande
stjerna !
Och i den friska, gröna granskogen, der
snön låg så hvit, stod julens engel och in-
vigde de unga träd som skulle begagnas till
dess fest.
sGlädje i hemmet och under de gröna gre-
narne, sade årets gamla drott, veckor hade
åldrat honom till en gubbe med snöhvita loc-
kar; för mig stundar det till hvila, nu får
årets unga par krona och spira.n
Och magten är ändå din! sade julens
engel, magten och icke hvilan! Låt snön
ligga värmande öfver den unga säden! lär
dig att fördraga det en annan hyllas fastän
glömd! När våren kommer skall din frihets-
timma slå.s
När kommer väåren? frågade vintern,
Den kommer då storken kommer !v
Och på snödrifvan högst opp på kullen satt
vintern, isande kall med hvita lockar och
snöhvitt skägg, gammal och lutande, men
stark som vinterstormen och isens magt, och
såg hän mot söder, så som förr. .
Det knakade i isen, snön : knarrade, skrid-
skogångarne svängde kring på den glatta
sjön, och korpar och kråkor togo sig serde-