paret, och höllo hvarandra i händerna och sjöngo och logo och växte till allt mer och mer. Då solen uppgick voro alla skogar gröna! Och hand i hand gick brudparet under det friska, hängande löftaket, der endast solens strålar och slagskuggorna gåfvo firgvexling åt grönskan. Det doftade en jungfrulig renhet och en uppfriskande vällukt i de fina bladen; klar och full af lif flöto ån och bäcken emellan den sammetsgröna säfven och öfver de brokiga stenarne. Rikligt öfverflöd evigt och alltid är och blir det! sade hela naturen. Och göken gol och Jlärkan slog sina drillar, det var den herrliga våren; men pilträden hade ändå yllevantar om sina blommor; de äro nu alltid så fasligt försigtiga och det blir 8å tråkigt. Och så gingo dagar och så gingo veckor; det var liksom vältrade värmen ner på jorden; heta luftböljor gingo genom åkern och dess mer gulnade axen. Nordens hvita Lothus-blomma, som pryder skogens sjö, spridde ut sina stora blad öfver vattenytan och fiskarne gökte skugga under dem; och på skogens solsida, derhvarest dess strålar brände på bondstugans vägg och riktigt genomvärmde de utslagna törnrosorna, och körsbärsträden voro rikligen behängda med svarta, saftiga, nästan glödheta bär, satt sommarens älskliga maka, on som vi sett som barnoch som brud; och hon blickade hän mot de uppstigande mörka dunstbilder, hvilka vågformigt lik berg, svartblå-och tunga, lyftade sig allt högre och högre; de kommo från trenne sidor; allt re! och mer, liksom ett stelnadt, omvändt ha sänkte de sig mot skogen, der allt som ge nom en förtrollning var tyst; hvarje vindfläg hade lagt sig, hvarje fogel hade tystnat; de: rådde ett allvar, en väntan i hela naturen: men på vögar och stigar påskyndade åkande. ridande och gående färden för att körmma un. der tak. Då lyste det till med ens, som on solen hade brutit fram; blixtrande, bländande