paret, och höllo hvarandra i händerna och
sjöngo och logo och växte till allt mer och
mer.
Då solen uppgick voro alla skogar gröna!
Och hand i hand gick brudparet under det
friska, hängande löftaket, der endast solens
strålar och slagskuggorna gåfvo firgvexling
åt grönskan. Det doftade en jungfrulig ren-
het och en uppfriskande vällukt i de fina bla-
den; klar och full af lif flöto ån och bäcken
emellan den sammetsgröna säfven och öfver
de brokiga stenarne. Rikligt öfverflöd evigt
och alltid är och blir det! sade hela naturen.
Och göken gol och Jlärkan slog sina drillar,
det var den herrliga våren; men pilträden
hade ändå yllevantar om sina blommor; de
äro nu alltid så fasligt försigtiga och det blir
8å tråkigt.
Och så gingo dagar och så gingo veckor;
det var liksom vältrade värmen ner på jor-
den; heta luftböljor gingo genom åkern och
dess mer gulnade axen. Nordens hvita Lo-
thus-blomma, som pryder skogens sjö, spridde
ut sina stora blad öfver vattenytan och fiskarne
gökte skugga under dem; och på skogens sol-
sida, der- hvarest dess strålar brände på bond-
stugans vägg och riktigt genomvärmde de
utslagna törnrosorna, och körsbärsträden voro
rikligen behängda med svarta, saftiga, nästan
glödheta bär, satt sommarens älskliga maka,
on som vi sett som barnoch som brud;
och hon blickade hän mot de uppstigande
mörka dunstbilder, hvilka vågformigt lik berg,
svartblå-och tunga, lyftade sig allt högre och
högre; de kommo från trenne sidor; allt re!
och mer, liksom ett stelnadt, omvändt ha
sänkte de sig mot skogen, der allt som ge
nom en förtrollning var tyst; hvarje vindfläg
hade lagt sig, hvarje fogel hade tystnat; de:
rådde ett allvar, en väntan i hela naturen:
men på vögar och stigar påskyndade åkande.
ridande och gående färden för att körmma un.
der tak. Då lyste det till med ens, som on
solen hade brutit fram; blixtrande, bländande