(Insändt.)
Haga — och Kristallpalatset.
En vacker Augusti-aften förlidet är gick jag ut att
njuta af den sköna natur, som omger Sverges huf-
vudstad. Vägen togs genom Norrtull, och snart be-
fann jag mig i Hagas skuggrika lundar. Jag besökte
trädgården och de väl inrättade driftiusen, och säg
med stort nöje de omsorgsfullt värdade blommorna.
Derifrån vände jag mina steg till slöttet med dess
pavilloner. — Allt vittnade om kärlek till det sköna;
förenad med den smak, hvarförutan sjelfva det sköna
lätt kan så ordnas, att det blir fult, eller ätminstone
helt och hållet förfelar att göra det intryck, som det
enligt sin natur bort frambringa. Men sädan var ej
händelsen här: allt det sköna var äfven pä sitt ställe,
var smakfullt, harmoniskt. Det var en njutningsrik
afton. Men sädan är menniskans natur, att ju mera
hon känner sig lyftad och lifvad af sköna föremål i
naturens eller konstens rike, ju mera smärtsamt blir
intrycket om denna känsla hastist störes eller tillin-
tetgöres. Det var skrifvet i ödets bok, att detta skulle
blifva slutet på den angenäma aftonen.
Jag nalkades snart de lummiga stränderna, der
alarne hänga öfver vattnet,
Och dit Brunnsvikens bölja klar
I vattrade vågor sig drar.,
En sakta östanvind krusade vattnet och jag närmade
mig intill sjelfva strandbrädden för att skäda vindens
lek och njuta af dess doft och svalka. — Aldrig har
en väntan blifvit mera grymt sviken! För mina föt-
ter såg jag — i stället för den himmelsbläa vågen —
en grön vätska, ur hvilken uppsteg en änga, tillräck-
ligt stinkande för att jaga hvar och en på flykten,
som ej blifvit alldeles beröfvad luktens sinne. —
Jag flydde — och då jag kommit sä längt frän stran-
den, att dess fläktar ej mera nädde mig, stannade
jag åter. Jag var ännu omgifven af samma naturens
och konstens skönheter, hvilka nyss så intagit mig;
men de voro ej mera så sköna. Minnet af den pöl,
i hvilken himlen speglade sig grön i stället för blå,
förföljde mig och störde hvarje intryck. Jag van-
drade tillbaka i allvarsamma tankar.
Skall Stockholm, som i anseende till sina sköna
omgifningar är perlan bland norra Europas hufvud-
städer, nödgas lida en sädan reservoir för mefitisk
luft i sin närhet. Icke kan Sverges konung tycka
om, att det lustslott, der han så otta vistas, förpestas
och göres osundt? — Hvarföre afhjelpes då ej en sä
stor olägenhet? — Man säger, att om ett utlopp
gräfdes vid Ålkistan, sä skulle vattnet i Brunnsviken
sänkas, kanalerca vid Haga blifva tomma eller fulla
med gyttja, och olägenheten icke ändå atbjelpas; ty
der intet inlopp är (annat än rännstensvattnet från
en del af Stockholm), der kan ej kallas ett utlopp
ega rum, och Brunnsviken är derföre dömd att för
alltid vara en grön, stinkanke, stillastäende pöl.
Hjelpen är omöjlig !
Je waime pas ce mot: impossible! — sade en
gäng konung Carl Johan; och han hade rätt. — Detta
uttryck: det är. omöjligt! har i alla tider varit
tanklöshetens och tröghetens fältrop, med hvilka de
dragit till strids mot snillet och kraften. . Om något
tidehvarf har verkställt hväd som ansetts omöjligt,
så har det varit värt, och vi vilja icke mera höra
talas om omöjligheter. Vi älska icke erdet. Med
de hjelpmedel, som nu stå oss till buds, måste det
vara möjligt att få vattnet i Brunnsviken klart och
godt, och befria bäde Stockholm och det sköna Haga
från det skadliga och oangenäma grannskapet af en
ruttnande och illaluktande vattenmassa.
Dessa voro mina betraktelser pä hemvägen. Oak-
tadt jag icke är civil-ingeniör eller mekaniker, kunde
jag icke afhålla mig frän åtskilliga funderingar om
sättet att göra denna föregifna omöjlighet möjlig, lik--
som så mänga andra blifvit det. Tankan härpå ut-
trängdes dock af ätskilliga göromäl, och snart hade
jag glömt denna tilldragelse och de känslor den al-
strat.
Ett är hade förflutit — och jag vandrade en vac-
ker Augusti-afton i kristallpalatset i London. Jag
stannade framför Arnolds centrifugal-pump, som, satt
i rörelse af en liten ängmachin om 3 eller 4 hästars
kraft, ästadkom ett mäktigt vattenfall af 5 å 6 fots
bredd och 15 till 20 fots höjd. Länge hadejag med
nöje stätt framför det af mensklig konst frambragta
naturskädespelet, då på en gång — genom nägon
id6-association — tanken på Brunnsviken återvaknade.
Den slog mig som en blixt. Om — tänkte jag —
en sådan liten ängmachin uppställdes vid Älkistan,
på en passande punkt, så kunde Värtans klara, friska
vågor strömma in i Brunnsviken såsom en fiod, och
förvandla den till en lika sund och angenäm sjö,
som nämnde hafsvik. Till den ändan mäste dock
ett utlopp på annat ställe beredas. — Äfven i detta
fall synes naturen hafva underlättat utförandet. Det
finnes nemligen en vik af nämnde sjö, som gär nära
intill landsvägen straxt på andra sidan om Kräftriket,
samt, emellan denna vik och Laduviken eller Uggle-
viken, dalgängar, genom hvilka ett-aflopp skulle kunna
beredas för afledning af det öfverflödiga vattnet i
Brunnsviken. — På detta sätt skulle sistnämnde sjö
erhålla både inlopp och utlopp, och-rännstensvattnet
från Stockholm, afledas innan det ännu hunnit fram
till sjelfva Haga slott.
Hvad man kan mot denna ide invända är ätmin-
stone icke att den är omöjlig,. — Kanske säger man
att det skulle blifva ett dyrt företag? Detkan hända,
ehuru det icke behöfde blifva så. En liten ängma-
chin om nägra få hästars kraft, samt ett litet hus,
stort som en torparekoja, att ställa den uti, vore väl
icke hela verlden; och machinens drift samt under-
hållskastnad mätte icke vara serdeles stor, då en en-
skild engelsk fabrikant mäktat låta ett dylikt vatten-
fall brusa flera timmar om dagen under 5 å 6 mä-
oaders tid. Afloppet, en gång anlagdt, behöfde in-
gen underhällskostnad. — Invänder man äter, att t.
ex. det finnas andra och bättre uppfordringsanstalter,
genom hvilka en större vattenmassa kan med mindre
kraft uppfordras, än genom centrifugal-pumpen, så
har jag deremot intet att invända. Deröfver mä de
sakförståndige döma; men att sjelfva ideen är möj-
lig, ja till och med icke svär att utföra, derom kan
hvar och en med sundt förnuft och någon kännedom
i dylika ämnen lätt öfvertyga sig, genom att taga
de ofvanberörde lokalförhällanderna i ögonsigte.
I hvarje fall synes saken förtjent af uppmärksam-
het, och jag tilläter mig uppmana våra kunniga civil-
ingeniörer att taga den i betraktande, och yttra sin
mening. Den man, som utförde detta företag, skulle
göra sig väl förtjent af hufvudstadens tacksamhet.