mark och Slesvig, samt att denna arfföljd än-
drades egenmäktigt af kung Christian VIII ge-
nom ett penndrag (i det öppna brefvet) och
således genom en statskupp? Om detta är sannut,
huru kan då Slesvig kallas en del af det dan-
ska arfriket? Ar det vidare sannt eller icke,
att kung Christian VIII, i anledning af den
oro och de protester detta väckte inom Sles-
vig och Holstein, den 18 September samma
år utfärdade en kungörelse, som innehöll föl-
jande ord:
Att det alldeles icke kunde hafva varit
hans afsigt med det öppna brefvet, att kränka
hertigdömena eller ettdera af dem i dess rät-
tigheter; tvärtom hade han lofvat hertigdömet
Slesvig, att det skulle förblifva i sin hittills-
varande förening med Holstein, hvaraf följde,
att Holstein icke heller kunde blifva skiljdt
ifrån Slesvig.
Ar det vidare sannt eller icke, att nuva-
rande konungen Fredrik den sjunde då han i
sitt reskript den 28 Januari 1848 förklarade,
att han hade beslutat gifva en författning,
som skulle försäkra, så väl hans kronas som
hans samtlige undersåters rättigheter, och
som skulle fastställa de åtskilliga landsdelar-
res egendomliga rättigheter och intressenn,
dervid uti samma reskript yttrade:
Denna författning skall icke förändra nå-
got i den förening, som består emellan Slesvig
och Holstein.n
Ar det slutligen sannt eller icke, att samme
konung Fredrik den sjunde i sitt reskript af
den 24 Mars förklarade, att det var hans af-
sigt att Holstein skulle få en för sig beståen-
de, fri författning, hvaremot Slesvig, i gemen-
kap med Danmark, skulle erhålla en fri för-
fattning, likväl så att Slesvigs provinciella
sjelfständighet skulle upprätthållas ?
Innefattar sistberörde reskript, eller inne-
fattar det icke, eit upphäfvande såväl af Chri-
stian den 8:des ord, då han lofvade hertigdö-
met Slesvig att det skulle förblifva i sin hit-
tillsvarande förening med Holstein, som af Fre-
drik den sjundes löfte af den 28 Januari 1848,
att den författning han beslutat gifva, skall
nicke förändra något i den förening som be-
står emeilan Slesvig och Holstein?
Om detta reskript af den 24 Mars innefat-
tar ett upphäfvande af det förra löftet, hvil-
ket öfverlemnas vill besvarande åt enhvar som
kan läsa innantill, huru kan då Bore påstå,
att kungen i Danmark icke brutit något ord
eller frångått något af sina löften? Har man
väl orätt att påstå det den som resonerar så,
är bekajad med en blindhet som endast kan
kallas fanatism, då man ej vill sätta i fråga
att påståendet göres mot bättre vetande. Se
der den kinkiga punkten, som ultra danskhets-
ifrarne alltid så gerna vilja kringgå.
Vi förutse, att Aftonbladet, på grund häraf,
ånyo skall blifva beskyldt för anhänglighet till
Slesvig-Holsteinarne. Så är det likväl inga-
lunda, och för att bevisa detta skola vi i så
få ord som möjligt rent och klart sammanfatta
vår tanka i ämnet.
Det är otvifvelaktigt en sak som icke kan
förbises, att den förut bestående inre förenin-
gen mellan Slesvig och Holstein i sociala och
administrativa förhållanden, afskiljdt från sty-
relsen öfver det egentliga Danmark, skulle, om
den allt framgent komme att fortfara, hafva
till påföljd, att det danska elementet i Slesvig
blefve småningom mer cch mer undanträngdt
genom ett slars naturnödvändighet, eller i följd
af den inverkan, som en starkare eller till an-
talet öfvervägande nationalitet alltid med tiden
utölvar på en svagare eller underlägsen i et
land, der två rivaliserande nationaliteter fin-
nas. Det är lika ostridigt, att bakom den e-
gentliga Stesvig-Holsteinska rörelsen ligger hela
Tysklands åtrå att få de goda slesvigska ham-
narna till tyska hamnar. Det är slutligen gif-
vet, att det för de danska patrioterna måste
vara ytterst påkostande, att stå med armarna
i kors och åse en sådan, icke för hvarje ögon-
blick särskildt märkbar, men oupphörligt och
säkert fortgående, tyst inkräktning på den dan-
ska nationaliteten; ja, det må till och med
gerna medgifvas, att det till en viss grad är
en lifssak för Danmark att söka hindra den-
samma, och att Skandinaviens sympathi i
detta hänseende måste ligga på danska sidan.
Om derföre danskarne säga: vi måste på ett
eller annat sätt hafva Slesvig införlifvadt med
Danmark; vi måste för detta ändamål, såsom
ett vilkor för den danska monarkiens framtida
tillvaro, uppbjuda alla våra krafter, huru myc
ket det än må kosta, så kan sådant i vår tanka
icke skäligen klandras. När vidare Orla Leh-
man yttrade, att tyskarne borde med svärdet
på ryggen utdrifvas öfver Eidern, så var detta
varma uttryck möjligen Ööförsigtigt, men en
öppen och ärlig bekännelse om hvad de dan-
ska pätrioterne ville och hvad de ansågo sig
nödsakade till, nemligen, med ett ord sagdt,
att Slesvig måste eröfras.
Således, vill man blott hålla sig vid denna
sats, vore det än med samma ifver som Catos
bekanta: delenda est Cartlhago,så må det vara.
Det blir då åtminstone rent språk, och i så
måtto ridderligt, som det innefattar ett pro-
klamerande att Danmark baserar sig på den
i vissa fall giltiga regeln, att nöden har ingen
lag,, att det använder styrkans rätt emot Sles-
vig Holstein såsom emot ett annat fiendtligt
land som skall intagas och inkorporeras. Båda
parterna veta då hvar de hafva hvarandra.
SEEN NT 2 EAA RA IEI SRA