for alltså dit, men fann icke Manning qvar på ön. Han sökte honom derföre på Jersey, och der fick han veta, att Manning hade hyrt rum på värdshuset Navy Arms, thorsdagen den 46 Augusti. Emedlertid var han icke heller qvar der mera. Efter värdfolkets uppgift hade han bott hos dem en vecka, gått ut tidigt om mornarne och återkommit sent på aftnarne, något välbeskänkt; hvilket tillstånd han sedan förökade genom att dricka mera innan han lade sig. Följande thorsdagen den 23 hade han sagt sig ärna fara bort, men återkomma nästa lördag: han hade lemnat en koffert qvar, och begärt att rummet skulle hållas i ordning för hans räkning till hans återkomst. Härmed var spåret efter honom åter förloradt; ty till Navy Arms återkom han icke. Han hade likväl icke flyttat långt bort; han bodde i grannskapet, der han ackorderat in sig i ett privat hus och lefde ganska indraget. Langley spanade förgäfves på hela ön och hade varit sysselsatt dermed alltsedan han kom dit. Vid sin återkomst från en dylik fruktlös spårjagt, kl. half 40 om aftonen den 27 Augusti, gick han förbi det hus der Manning nu bodde. De ovanliga reqvisitionerna af bränvin derifrån, som, under loppet af en vecka, eller alltsedan Manning åter försvunnit, hade skett på Navy Arny, gåfvo någon anledning att söka Manning der; och under ett samtal med husägaren, som stod i porten när Langley gick förbi, fick denne vycta att en ny hyresman hade inflyttat dit vid samma tid som Manning lemnade värdshuset. Vid granskning af de af Langley medförda beskrifningarne på Mannings utseende, fann husägaren nu, att hans gäst sannolikt vore den efterspanade mördaren, och uppgaf att denne redan lagt sig. Langley anmälte förhållandet hos guvernörn, som sjelf genast infann sig; och sedan man på ett fintligt sätt skaffat Langley tillfälle att få se gästen och igenkänna honom, utan att denne märkte det, inträdde guvernörn cch hans son, jemte Langley och poliskonstapeln Lockeyer, på en gång i Mannings rum. Guvernörn rusade sjelf fram öfver den liggande Manning, men denne gjorde intet motstånd. Bredvid sig hade han en brännvinsflaska och en rakknif. Han frågade blott: Är den olyckliga gripen?, På svaret att mistriss Manning vore häktad, tillade han: Det fågnar mig; det skall rädda mitt lif,, — Under ett följande samtal sökte han skjuta hela skulden på sin kustru. Hon, påstod han, hade på förhand ombesörjt grafven åt OConnor; och när hon i öfra rummen dukade bordet hade hon visat OConnor ned i köket, att efter sin vana tvätta händerna innan han satte sig till bords, men smygt sig efter honom och skjutit honom bakifrån. Anstalter fogades genast om Mannings öfverförande till London. Underrättelsen om Mannings häktning meddelades hans hustru redan följande dagen. Vid denna nyhet bleknade hon och darrade något; men efter ett par sekunder visade hon sig lika lugn och kall som förut. När man sade henne att Manning uppgifvit henne hafva lossat skottet på OConnor, påstod hon alt det vore osanning, att hon visste ingenting om mordet, att hon vore fullkomligt oskyldig, och hade ingen del i någonting som stod i sammanhang med detta brott. Under vistelsen på Jersey hade Manning äfven idragit sig uppmärksamhet genom sin ovanliga ifver alt få läsa tidningarne, omedelbart efter deras ankomst, och sina täta besök på de källrar i S:t Helier, der sådana höllos; här gjorde ban sig tillika oangenämt känd genom skryt och öfvermodigt uppförande. Sedan kan blifvit upptäckt och gripen, öfverlemnades han åt m:r Chevalier, chefen för öns polis, som insatte honom i S:t Heliers fängelse, till dess han skulle öfverskeppas till England. Öfverskeppningen skedde den 34 Augusti. Tidigt på morgonen infunno sig Chevalier, Langley och Lockyer vid fångelset för att föra honom till ångskeppet. Fången utbad sig att få gå till fots från fängelset till hamnen, och att få röka en cigarr. Som det var så tidigt på morgonen, att gatorna ännu voro nästan toma, beviljade Chevalier begge dessa önskningar, och det har anmärkts som en sällsam omständighet, att Patrik OConnors mördare gick nära en half mil genom gatorna i S:t Helier, rökande en cigarr i all maklighet, och beledsagad på ömse sidor af Langley och Lockyer och bakefter af Chevalier. Redan följande morgon inställdes Manning till förhör hos Southwarks polisdomstol i London.