Under tre dagar, den 214, 22 och 23 Maj, blef saken diskuterad af parlamentet i Paris. Den 24 afkunnades dess beslut, som i hela sin vidd upphäfde domstolens i Caen dom, befallte flickan Salmons försättande i frihet, med henne lemnad rättighet att af sina anklagare och domare söka rekonvention. Gazette des Tribunaux för år 1786 (MM 416), efier att hafva redogjort för hela målets handläggning, meddelar följande detaljer: 1 Det är svårt att uttrycka den glädjekänsla, som detta parlamentsbeslut frambragte hos publiken, som boptals var samlad vid La Tournelle. Flickan Salmon, som inför skranket undergått sista förhöret, hade blifvit förd till rummet, kalladt Saint-Louis, för att der afbida sin dom; men så snart nyheten om befrielsebeslutet spridt sig, förkunnade lifliga bifallsrop den allmänna tillfredsställelsen och glädjen. Alla ville se den olyckliga flickan. För att undandraga henne den utomordentliga entusiasm, som för henne kunnat vara farlig, införde man henne försigtigt till ett rum innanföre parlamentssalen, der hon var fredad emot åskådarnes tillopp, som trängdes omkring henne, men likväl så placerad, att hon på afstånd var tillgänglig för publikens blickar. Den allmänna tillfredsställelsen yttrade sig nu åter genom bifallsrop och äfven genom rika gåfvor. Det är brukligt, att då en fånge inför parlamentet förklaras oskyldig, föres han genom stora porten, kallad belle porte, och som leder till palatsets stora trappa. Då vakten, som skulle eskortera flickan Salmon, satte sig med henne i rörelse, förorsakade hopen, som störtade sig fram, att tåget måste skrida så långsamt, att det fordrades mer än en timma för att komma till stora trappan, nedanför hvilken höll en täckt vagn. Trappan och palatsets hela yttre borggård uppfylldes i ett ögonblick af en så otalig menniskomassa, att det endast var med största möda, som Marie Salmon kunde uppnå vagnen. Allt erbjöd ett lika nytt som ovanligt skådespel: en ung flicka, af skönaste och blygsammaste utseende, steg sakta nedföre trappstegen till rättvisans tempel, omgifven af sjelfva parlamentets ledamöter och af en oräknelig eskort. Vi hafva ytterligare vittnesbörd på den rörelse, som denna händelse förorsakade i hela Frankrike. Alla exemplaren af den af Lators utgifna sköna gravyren, föreställande det ögonblick, då Marie Salmons oskuld förkunnades, försåldes för högt pris på kortare tid än en månad. Historien om den fattiga tjensteflickan blef troget framställd på theatern i en dram, som flerfaldiga gånger lockade hela Paris till spektaklet och tidens memoirer meddela den egna kuriositeten, att Marie Salmon måste sjelf assistera vid en af dessa representationer. Vi böra äfven tillägga, att genast efter parlamentets beslut flera unga enthusiaster anhöllo om Marie Salmons hand — och att hon tre månader derefter, den 26 Augusti 1786, gifte sig med en chevalier Savary. Betraktad ifrån allmän åsigt skall Marie Salmons process alltid ingifva sorgliga betraktelser. Man måste anse som ett underverk, att hon undslapp döden. Om advokaten Cauchois varit en mera likgiltig och mindre erfaren man, hade hon blifvit lefvande bränd. — Det är omöjligt att icke rysa vid tanken på de otaliga irringar, som under flera sekler egt rum i Frankrike under inflytande af det osaliga undersökningssystemet i brottmål, infördt och helgadt genom Frans den förstes och Ludvig XIV:s ordonanser. Man kan icke för ofta erinra om de beklagansvärda missbruken för dem, hvilka ännu för närvarande intagna mot några olägenheter af publiciteten vid rättegångar och vid juryinstitutionen, synas önska en återgång till den gamla regimen, hvilken de dock icke känna. Olägenheten och faran af denna lagstiftning säger en af nutidens visaste kriminalister, äro uppenbara. Principen, att anklagaren och den anklagade skola inför rättvisan åtnjuta samma rätt och samma privilegier, var då fullkomligt okänd. Käranden fick begagna rättegångsbiträde, men denna förmån var förnekad svaranden. Den sednare skulle ifrån djupet af fängelset framdraga sina skäl och bevis. Han hade att välja emellan en tvingad bekännelse, som genast medförde fällande, och ett förnekande som obegränsadt förlängde ransakningen och ofta medförde evigt fängelse. Det är uppenbart att förhör och konfrontationer, hållna inom slutna dörrar, i närvaro af blott en enda domare, voro otillräckliga, — och oftast innefattade högst ofullständiga elementer för de öfrige domrarnes öfvertygelse. Häraf osäkerheten, som hvilade öfver alla kriminalprocesser, — den obegränsade tidsutdrägten och domstolarnes okontrollerade välde. Uti ingen lagstiftning har bedömmandet varit så absolut öfverlemnadt till domrarnes godtycke. Intet försvar, ingen publicitet, ingen reklamation var möjlig; allt höljdes i tystnad. Rättvisan kände ingen distinktion emellan en anklagad och en brottslig. Hon behandlade den förre genast som en fiende; man försvårade i stället för att underlätta hans rättfärdigande; han var på förhand dömd. Rättvisan kände icke, att hennes enda intresse var, att upptäcka sanningen och att försäkra allas rätt; och att hon uppoffrade det sociala intresset, då hon uppoffrade det individuella. Ehuru numera den anklagade är omgifven och skyddad af nästan alla de garantier, som kunna förenas med det allmännas säkerhet, skall dock menskliga rättvisan aldrig blifva ofelbar. Ännu begås beklagligen irringar; men om en oskyldig någon gång blifver dömd till fängelse, deportation eller tvångsarbete, kan man åtminstone förr eller sednare reparera den ofrivilliga orättvisa, för hvilken han blifvit offer; men stupstocken återgifver icke sitt rof. (P. o. I. T.) — MEDEL MOT KOLERAN. Från Mira, i närheten af Venedig, skrifves den 22 Augusti, att en dervarande läkare doktor Calzoni, öfvertygad att koleran är en högst potentierad feberprodukt, beslutat att mot denna farsot försöka chinin. Resultatet af dessa försök har varit så öfverraskande lyckligt, att man säkert (?) tillfrisknar, derest chinin utan dröjsmål intages. Han föreskrifver 20 gran chininum sulphuricum, i 4 uns vatten, med några droppar svafvelsyra, att intagas i tre doser inom 4 timmar. NN ee a nn a eos 2 HANDELS-UNDERRÄTTELSER. Vawolkurov