nattens skuggor och låter undfalla sig ett och
annat ord från andra verlden, profetiskt och
högtidligt och godt nog att skrämma ammor
och barn! Tala, min herre, tala! Se, se, jag är
lugn. Om ni har något att uppdaga för mig,
så hör jag På.n
Den hemlighet ni begär af mig, tillhör mig
ej, svarade Paul, hvars lugn kontrasterade
starkt mot Emanuels häftighet. Tro hvad jag
säger och var ej enträgen. Farvällp
vr dessa ord gjorde Paul en rörelse för att
gå ut.
ÅRD utropade Emanuel, i det han kastade
sig mot dörrn och stängde vägen för honom,
ni skall ej så gå ut, min herre! Jag har er
ensam här, i detta rum, dit jag ej har lockat
er, men dit ni sjelf har kommit. Hör då på
hvad jag har att säga er; Den ni har föroläm-
pat, det är jag! Den ni är skyldig upprättelse,
det är jag! Den, mot hvilken ni skall slåss,
det är. .. . .
Ni är tokig, min herrel svarade Paul; jag
har redan sagt er att det var omöjligt. Låt
Mig således gå ut. ;
Akta er! utbrast Emanuel, i det han grep
efter Pistolerna, akta er, min herre! Efter att
hafva gjort allt i verlden lör att tvinga er att
handla som en adelsman, så kan jag behandla
er som en röfvarel Ni är här i ett för er
fremmande hus; ni bar kommit hit, jag vet ej
hvarken hvarföre eller huru; om ni ej har
kommit för att röfva vårt guld och våra ädel-
stenar, så har ni kommit för att stjäla en dot-
ters lydnad för sin mor, och en väns heliga
löfte till en vän. I det ena eller andra fallet
är ni en röfvare, som jag möter i det ögon-
blick då han lägger sin hand på en skatt, den
dyrbaraste af alla skatter! Se här, tro mig, tag
detta vapen (Emanuel kastade en af Pistolerna
för Pauls fötter) och försvara er!
Ni kan döda mig, min herre, svarade Paul.
i det han lutade sig mot spiseln, liksom ör
han fortsatte ett vanligt samtal, fastän jag ej
tror att Gud tillåter ett så stort brott; mer
ni kan ej tvinga mig att slåss med er. Jag
har sagt er det, och jag upprepar det än er
ång.
: sng upp pistolen, min herren, sade Ema