förslaget, och dnser jag att tendensen af förslaget i dess hel bör vara den första, som tages i betraktände. Dervid visar sig, efter mitt förmenande, en påtaglig benägenhet att i representationen införa ett öfvervägande embetsmannaintresse, sora onekligen, synnerligast med anslagsfrågor, måste blifva i högsta måtto skadligt. Dernäst förekommer valrätten, som skall utöfvas både direkt och indirekt, hvilken fördelning, eller, som den blifvit kallad, streck mellan de valberättigade, gifver en mångdubbel öfvervigt åt de individer, som tillerkännas def förstnämnda sättet att välja, mot dem, som utöfva det sednare. Denna fördelning skall sannolikt väcka afund hos de sämre lottade, och på sådant sätt fortfatande underhålla ett ondt, hvaraf landet längelidit. Borttag den direkta valrätten för alla och gif alla lika rätt, ty den olika valrätten frångå personlighetsprincipen, hvilken ändock förr eller sednare kommer att göra sig gällande. Den tredje och sista hufvudsakliga anmärkningen jag vid förslaget har att göra, är det absoluta veto, som i vissa fall är lemnadt åt kamrarne. Ått en olycksbådande splittring mellan representationen deraf skall blifva en följd, synes vara lika klart, som att alla af behofvet påkallade och för landets trefnad behöfliga reformer skola, till följe af första kammarens veto, hädanefter lika som hitintills, blifva qvarstående som fromma önskningar, då deremot anslagsfrågor, mot hvilka intet veto finnes, skola komma att vinna framgång med fördubblad fart. På dessa skäl finner jag mig icke kunna understödja det hvilande förslaget. (Slutet följer.