Hvad nu vidkommer de 70 ledamöter 1 denna kammäre, som skola väljas genom elektorer, så lärer väl vara något vågadt att vilja påstå, det dessa endast skola komma att utgöras af bönder och mindre näringsidkare. Enär alla tjenstemän, hvilka icke tillhörafden förutnämnda valkategorien, vid elektorsvalen äga hvär för sig, .en hel röst eller lika mycket som 8 åttingsbönder, är, det verkligen mera troligt än otroligt att, äfven medelst dessa val, åtskillige tjenstemän skola förstå att bana sig väg både till valnämderna och riksförsamlingen. Hvad slutligen beträffar de 30 ledamöterna, som städerne skola utse till andra kammaren, så finner man af tabellen e., till den förutnämnde brochyren, att näringsidkarne vid dessa val äga 10,000 röster, och öfriga 8000. Man har derföre svårt att komma ifrån, det ieke adel och embetsmän, äfven här, på ganska många ställen skola få öfverhanden, helst om man eriorar sig huruledes en tjensteman, t. ex. en i staden bosatt löjtnant, för sin tjenst har lika stor rösträtt som 8, säger 8, borgare, af hvilka hvar och en äger fastighet, uppskattad till 2,000 rdr, eller som 8 andra borgare med 400 rdr rgs uppskattad årsinkomst hvardera. Man synes, med betraktande af allt detta, komma sanningen temligen nära, om man antager att adel, prester och embetsmän skola tillsätta de 50 ledamöterna i andra kammaren, hvilka utses genom omedelbara val. Det säkra tyckes vara, att de kunna göra det om de vilja. Dessutom synas de hafva så mycken öfvervigt i åtskillige städer att de, efter all sannolikhet, invälja hälften af nyss nämde 50 representanter, alltså tillsammans 65, eller icke långt ifrån hälften af andra kammarens 450 ledamöter, eburu jag nu icke beräknat att någon enda af de privilegierade kasterna blifvit utsedd bland dem, som på landet väljas genom elektorer, hvilket likväl säkert skall inträffa. Kasta vi nu en blick på första kammarens sammansättning, så finna vi både valsättet och ledamöternas qvalifikation våra så beskaffad, att icke allenast icke en majoritet aftvå tredjedelar utaf de väljandes röster någonstädes lärer kunna tillfalla individer af de närande klasserna, utan ock att genom enkel röstpluralitet möjligen på sin aldra största höjd endast cirka 20 å 25 personer, som icke äro adel, prester och högre embetsmän, här skola kunna vinna. tillträde, så vidt de privilegierade äro enige — det man väl torde få taga för afgjordt efter vanligheten. Borgare, bönder och andra ofrälse näringsidkare skola följaktligen högst kunna invälja 440 af riksförsamlingens 270 ledamöter. Det skulle verkligen vara intressant att blifva upplyst, om icke denna proportion både är trolig och till och med högst sannolik. Märkvärdigt är i detta afseende att författaren till den förut omvämnde brochyren, som uppenbart blifvit utgifven i akt och mening att förorda det hvilande representationsförslaget, icke lyckats komma till annat resultat, än att adelsmän och löntagare blifva de öfvervägande när riksförsamlingens samtliga ledamöter sammanräknas; och detta är verkligen en högst väsendtlig omständighet, emedan i följd af 125 S intet enda beslut, som af den ena kammaren fattas, blir gällande, med mindre än att majoriteten i den andra äfven deruti instämmer. Det skall följaktligen tjena till intet, om det än lyckas bönder och andra ofrälse näringsidkare att erhålla en öfvervigt at några få röster i andra kammaren. Den meningsfraktion, hvilken äger de flesta tösterna i båda kamrarne tillsammans, är det som icke allenast vid hvarje riksdag får makt att pålägga skatter, och bestämma öfver statsmedlen, utan ock att, om den under tvenne på hvarandra följande riksdagar vidblifver samma åsigter, stifta lagar för nationen. Samma fraktion skall äfven med ännu större lätthet i evighet kumna förhindra hvarje grundlagsförändring, enär härtill en). 424 blott erfordras de flesta rösterna i den ena kammaren. Men af hvilket element är det nu, som denna maktägande fraktion kommer att sammansättas? Jo, om icke alla tecken bedraga, hufvudsakligen af löntagare; och det är följaktligen åt dessa, som det hvilande representationsförslaget öfverlåter att efter godtfinnande förfoga öfver svenska folket. Vill man med eftertanka genomläsa och med oväld bedöma detta förslag, 8ynes man verkligen få svårt för att komma på andra tankar. — Man skall invända, att flertalet af embetsmän inom vårt land, nu mera, består af både upplyste, hederlige och aktade personer, hvilka säkert icke skola missbruka det förtroende och inflytande, hvaraf de kunna komma i åtnjutande. Jag vill endast bemöta denna invändning dermed, att embetsmännen gerna måste hafva ett med de skattdragande motsatt interesse att förfäkta, emedan de äro löntagare. Föröfrigt synes det vara ett synnerligt begrepp om rättvisa, att vilja taga sjelfbeskattningsrätten och lagstiftningen, hvilken hitintills förmedelst borgareoch bondestånden till hälften tillhört de skattdragande, ifrån dessa, samt öfverlemna både det ena och det andra åt löntagarne. Att korporationer, som kommit till makten, gerna missbrukat väldet, derpå se vi tillräckliga bevis uti verldshistorien, från perioden för det gamla Roms patrieier till den så kallade frihetstiden i Sverige. Det förutsätter i sanning en egen föreställning om folkrepresentation, att vilja göra massan helt och hållet beroende af embetsmän, i stället för det man vågat tänka sig att, om det konstitutionella samhället skall innebära en sanning, så måste dess lagar utgå från folket och kunna förändras i följd af dess öfvertygelse. — Med ett ord, mine herrar, det hvilande förslaget synes i sin närvarande form bygdt på sådane principer, att, äfven om alla reformsällskaper ville åtaga sig den otacksamma mödan att agitera för dess antagande, det likväl alls icke är troligt att detsamma går igenom hos ständerna. — Så gerna jag ock hade önskat att kunna uppträda till dess försvar, för att åtminstone på något sätt komma ifrån den närvarande oefterrättligheten, blir detta dock omöjligt, utan att på samma gång förneka den inre öfvertygelsen. Herr Wahlström från Arboga: Jag finner mig förekommen af den föregående talaren, och instäm: mer helt och hållet uti hvad af honom blifvit anfördt samt vill endast tillägga, att den, som följt med sin tid, han kan numera icke vara i ovisshet om det hvilande förslagets oantaglighet. Herr Floderus från Upland; Jag får högtidligen förklara, att jag icke känner någon större olycka, som för närvarande skulle kunna drabba ett älskadt fosterland, än om det hvilande förslaget ginge igenom. Jag tror mig icke här behöfva upptaga mötets dyrbara tid med att uppräkna förslagets brister, särdeles som dessa längesedan blifvit af tänkare och snillen tillräckligt lagda för en dag. Lättare vore att tälja dess åberopade förtjenster. När ståndsplittringen vid våra riksmöten en gång upphör, skall, så försäkrar man, alla missförhållanden snart jemnas, allt det lidande, hvarunder man nödgas erkänna att landet suckar, så småningom försvinna. Men jag fruktar, att man här förbisett, hvilka man vill insätta till universalarfvingar efter de privilegierade stånden, när dessa en gång fallit på sin synd. Man har sagt att vi genom förslagets antagande EE —