Hvad nu vidkommer de 70 ledamöter 1 denna
kammäre, som skola väljas genom elektorer, så lärer
väl vara något vågadt att vilja påstå, det dessa en-
dast skola komma att utgöras af bönder och mindre
näringsidkare. Enär alla tjenstemän, hvilka icke
tillhörafden förutnämnda valkategorien, vid elektors-
valen äga hvär för sig, .en hel röst eller lika mycket
som 8 åttingsbönder, är, det verkligen mera troligt
än otroligt att, äfven medelst dessa val, åtskillige
tjenstemän skola förstå att bana sig väg både till
valnämderna och riksförsamlingen.
Hvad slutligen beträffar de 30 ledamöterna, som
städerne skola utse till andra kammaren, så finner
man af tabellen e., till den förutnämnde brochyren,
att näringsidkarne vid dessa val äga 10,000 röster,
och öfriga 8000. Man har derföre svårt att komma
ifrån, det ieke adel och embetsmän, äfven här, på
ganska många ställen skola få öfverhanden, helst om
man eriorar sig huruledes en tjensteman, t. ex. en
i staden bosatt löjtnant, för sin tjenst har lika stor
rösträtt som 8, säger 8, borgare, af hvilka hvar och
en äger fastighet, uppskattad till 2,000 rdr, eller
som 8 andra borgare med 400 rdr rgs uppskattad
årsinkomst hvardera.
Man synes, med betraktande af allt detta, komma
sanningen temligen nära, om man antager att adel,
prester och embetsmän skola tillsätta de 50 ledamö-
terna i andra kammaren, hvilka utses genom ome-
delbara val. Det säkra tyckes vara, att de kunna
göra det om de vilja. Dessutom synas de hafva så
mycken öfvervigt i åtskillige städer att de, efter all
sannolikhet, invälja hälften af nyss nämde 50 repre-
sentanter, alltså tillsammans 65, eller icke långt ifrån
hälften af andra kammarens 450 ledamöter, eburu
jag nu icke beräknat att någon enda af de privile-
gierade kasterna blifvit utsedd bland dem, som på
landet väljas genom elektorer, hvilket likväl säkert
skall inträffa.
Kasta vi nu en blick på första kammarens sam-
mansättning, så finna vi både valsättet och ledamö-
ternas qvalifikation våra så beskaffad, att icke alle-
nast icke en majoritet aftvå tredjedelar utaf de väl-
jandes röster någonstädes lärer kunna tillfalla indi-
vider af de närande klasserna, utan ock att genom
enkel röstpluralitet möjligen på sin aldra största höjd
endast cirka 20 å 25 personer, som icke äro adel,
prester och högre embetsmän, här skola kunna vinna.
tillträde, så vidt de privilegierade äro enige — det
man väl torde få taga för afgjordt efter vanligheten.
Borgare, bönder och andra ofrälse näringsidkare
skola följaktligen högst kunna invälja 440 af riks-
församlingens 270 ledamöter. Det skulle verkligen
vara intressant att blifva upplyst, om icke denna
proportion både är trolig och till och med högst san-
nolik. Märkvärdigt är i detta afseende att författa-
ren till den förut omvämnde brochyren, som uppen-
bart blifvit utgifven i akt och mening att förorda
det hvilande representationsförslaget, icke lyckats
komma till annat resultat, än att adelsmän och lön-
tagare blifva de öfvervägande när riksförsamlingens
samtliga ledamöter sammanräknas; och detta är verk-
ligen en högst väsendtlig omständighet, emedan i
följd af 125 S intet enda beslut, som af den ena
kammaren fattas, blir gällande, med mindre än att
majoriteten i den andra äfven deruti instämmer.
Det skall följaktligen tjena till intet, om det än lyc-
kas bönder och andra ofrälse näringsidkare att er-
hålla en öfvervigt at några få röster i andra kam-
maren.
Den meningsfraktion, hvilken äger de flesta tö-
sterna i båda kamrarne tillsammans, är det som icke
allenast vid hvarje riksdag får makt att pålägga skat-
ter, och bestämma öfver statsmedlen, utan ock att,
om den under tvenne på hvarandra följande riksda-
gar vidblifver samma åsigter, stifta lagar för natio-
nen. Samma fraktion skall äfven med ännu större
lätthet i evighet kumna förhindra hvarje grundlags-
förändring, enär härtill en). 424 blott erfordras de
flesta rösterna i den ena kammaren. Men af hvil-
ket element är det nu, som denna maktägande frak-
tion kommer att sammansättas? Jo, om icke alla
tecken bedraga, hufvudsakligen af löntagare; och det
är följaktligen åt dessa, som det hvilande represen-
tationsförslaget öfverlåter att efter godtfinnande för-
foga öfver svenska folket. Vill man med eftertanka
genomläsa och med oväld bedöma detta förslag, 8y-
nes man verkligen få svårt för att komma på andra
tankar. — Man skall invända, att flertalet af em-
betsmän inom vårt land, nu mera, består af både
upplyste, hederlige och aktade personer, hvilka sä-
kert icke skola missbruka det förtroende och infly-
tande, hvaraf de kunna komma i åtnjutande. Jag
vill endast bemöta denna invändning dermed, att
embetsmännen gerna måste hafva ett med de skatt-
dragande motsatt interesse att förfäkta, emedan de
äro löntagare. Föröfrigt synes det vara ett synner-
ligt begrepp om rättvisa, att vilja taga sjelfbeskatt-
ningsrätten och lagstiftningen, hvilken hitintills för-
medelst borgare- och bondestånden till hälften till-
hört de skattdragande, ifrån dessa, samt öfverlemna
både det ena och det andra åt löntagarne. Att kor-
porationer, som kommit till makten, gerna missbru-
kat väldet, derpå se vi tillräckliga bevis uti verlds-
historien, från perioden för det gamla Roms patri-
eier till den så kallade frihetstiden i Sverige.
Det förutsätter i sanning en egen föreställning om
folkrepresentation, att vilja göra massan helt och hål-
let beroende af embetsmän, i stället för det man vå-
gat tänka sig att, om det konstitutionella samhället
skall innebära en sanning, så måste dess lagar utgå
från folket och kunna förändras i följd af dess öf-
vertygelse. — Med ett ord, mine herrar, det hvi-
lande förslaget synes i sin närvarande form bygdt
på sådane principer, att, äfven om alla reformsäll-
skaper ville åtaga sig den otacksamma mödan att
agitera för dess antagande, det likväl alls icke är
troligt att detsamma går igenom hos ständerna. —
Så gerna jag ock hade önskat att kunna uppträda
till dess försvar, för att åtminstone på något sätt
komma ifrån den närvarande oefterrättligheten, blir
detta dock omöjligt, utan att på samma gång förneka
den inre öfvertygelsen.
Herr Wahlström från Arboga: Jag finner mig
förekommen af den föregående talaren, och instäm:
mer helt och hållet uti hvad af honom blifvit an-
fördt samt vill endast tillägga, att den, som följt
med sin tid, han kan numera icke vara i ovisshet
om det hvilande förslagets oantaglighet.
Herr Floderus från Upland; Jag får högtidligen
förklara, att jag icke känner någon större olycka,
som för närvarande skulle kunna drabba ett älskadt
fosterland, än om det hvilande förslaget ginge ige-
nom. Jag tror mig icke här behöfva upptaga mö-
tets dyrbara tid med att uppräkna förslagets brister,
särdeles som dessa längesedan blifvit af tänkare och
snillen tillräckligt lagda för en dag. Lättare vore
att tälja dess åberopade förtjenster. När ståndsplit-
tringen vid våra riksmöten en gång upphör, skall,
så försäkrar man, alla missförhållanden snart jemnas,
allt det lidande, hvarunder man nödgas erkänna att
landet suckar, så småningom försvinna. Men jag
fruktar, att man här förbisett, hvilka man vill in-
sätta till universalarfvingar efter de privilegierade
stånden, när dessa en gång fallit på sin synd.
Man har sagt att vi genom förslagets antagande
EE —
