RR pp PD dad säljningen af starka drycker förena vilkoren af en högre skatt till staten, än för näringar i allmänhet, men deremot göra antalet inskränkt. Det är, -åsom man ser, ett privilegii eller monopolsystem, i sig sjelf utan tvifvei rättsvidrigt, men med hvilket alla se genom fingren för det zoda ändamålets skull, som dermed skall sökas, eller för de missbruk, hvartill man i allmänhet ansett att en oinskränkt näringsfrihet i istta hänseende skulle leda. Privilegiesystemet! äriallt fall icke något nytt, och har förut fu:nits i en ännu godtyckligare och mera stötande form, då de s. k. näringsrättigheternas beviljande helt och hållet berott af en embetsman, nemligen polismästaren, som tillika genom lazen om äfventyret för krogarnes underlåtna tillstängande å viss tid nära nog kunnat hafva i sin makt, om han velat missbruka den, att afhända hvilken näringsidkare eller idkerska som helst dess rättigheter. I detta hänseende bör erkännas att den nya författningen synes uppfylla en allmän fordran på att göra det ifrågavarande yrkets bedrifvande mindre beroende af godtycket. Deremot är det svårt att inse från hvad slags rättsgrundsats vederbörande utgått, då rättig-! heten att hålla mat utan spirituosa blifvit inskränkt till ett visst och ganska litet antal! Här synes det omöjligt att kunna upptäcka, hvad som utgjort lagstiftarens egentliga motiv, så mycket mer som ingenting bör rättvisare få vara ett föremål för näringsfriheten, än menniskans dagliga föda. Vi kunna således! ej se annat, än att denna del af författningen. innehåller ett betydligt misstag i afseende på principen; och hvars följder kunna blifva ganska tryckande genom de omständigheter som den nya författningen sjelf medförer. Det bör nemligen observeras, att i samma mån antalet af arbetsklassens matställen förminskas genom krogarnes inskränkning, i samma mån uppstår äfven ett större behof än för närvarande af matställen utan spirituosa. Förhållandet blir då här ungefär detsamma som i London, der otaliga matställen finnas, hvilka icke äro licensierade till dryckers försäljning. Det ärlr äfven antagligt, att ett större antal personer genom en sådan rörelse kunde hafvaijf sitt underhåll, om icke författningen lade ettls obilligt hinder deremot genom rättighetens be-lf gränsning inom ett antal, som påtagligen är alltför ringa. Lyckligtvis går det an att ändra denna, likasom andra lagar, när dess olägenheter blifva synliga. I afseende på den blifvande ordningsstadgan eller det reglementariska för bränvinsminuteringens utöfning, finner läsaren att ingenting. för närvarande är stadgadt genom den nya författningen, men att regeringen öfverlemnat lagstiftningen härom till öfverståthållareembetet.c Detta synes oss innefatta ett fel emot konsti ; tutionen, som för principens skull icke börl, lemnas obemäldt, om också icke föregående lt likartade exempel skulle saknas. Det är be-lr kant att lagstiftningen hos ossi allmänhet till-le r D k b u b VA AA MW r—t ÖW ÖÄWI1ÖÖ!I om— CA hör båda statsmakterna. Ett vidsträckt undantag härifrån och som genom en märkvärdig tolkning af ordalydelsen blifvit tillämpadt ännu långt vidsträcktare, gör den paragraf som för-l, ordnar, att lagstiftningen i frågor, som röral rikets allmänna hushållning, tillhör regeringen allena. Men om grundlagens stiftare, af ett slags tydligt inneboende ängslan att ej få konunga-s makten nog kraftfull, åt densamma öfverlåtitY en lagstiftningsmakt, större än i något annat land som bär namnet af konstitutionelt, så hafva de likväl ingenstädes lemnat regeringen rättighet att från sig sjelf öfverlåta en sådan lagstiftningsmakt på sina underordnade embetsmän; hvilket i vårt tycke är en af de största oformligheter man kan tänka sig i ett lagbundet samhälle, och i sjelfva verket — må man blott icke korsa sig för sjelfva uttrycket — bildar ett slags pascharegering på turkiskt vis. Vår mening är här icke att påstå det någon våda för tillfället uppstår af den tillåtelse vederbörande nu gifvit öfverståthållareembetet; men det är en skyldighet af pressen att fästa uppmärksamhet på det oegentliga och författningsvidriga i principen. Man skall invända, att konungens befallningshafvande i alla tider haft uppdrag att utfärda polisförordnanden, och att det äfven är nödigt att ega en sådan rättighet. Sannt; men man bör äfven göra sig3 reda för skillnaden emellan ett polisförord-lu nande och en allmän författning. Föremålenh för polisens egna föreskrifter börafendast kunnajfi afse en viss tid eller lokal. Sålunda är detla fullkomligt i sin ordning, att konungens befallningshafvande ega rätt och makt att förordna huru förhållas skall till förekommande, af trängsel å vissa torg eller vid marknader, el-lfc ler andra tillfällen, eiler om olägenheter af nå-g gon viss närings bedrifvande skulle uppstå förlu granskaperne, äfvensom om hvad under ser-Jf: skilda årstider kan erfordras för sundhetens och renlighetens vidmakthållande å allmänna platser, m. m. Helt annat är deremot förhål-ly landet om reglementeringen sträcker sig tilllk allmänna föreskrifter i afseende på vilkorenlyv för en närings utöfvande; ty det finnes då ickels: precist något skäl, hvarföre ej en konungenslå befallningshafvande skulle kunna under namn af ordningsreglemente föreskrifva vilkor för andra näringars utöfvande, lika väl som för den v ifrågavarande. Utan att för öfrigt fästa någon ogillande betydelse i sjelfva saken vid den ifrågavarande 5 delen af författningen, helst då det nu anmärkta förbiseendet kanske icke tillförene varit observeradt, synes det således vara af intresse förl!a det allmänna, att denna fråga vid nästa riks-lti dag kommer under ventilation i konstitutions-s utskottet, för att en gång få grundlagens me-lY ning derom bestämdt uttalad. M Vi förutse att en och annan möjligen kan lj vilja se en klandersjuka uti denna anmärkning, då regeringen kan sägas genom den ifrågavarande öfverlåtelsen hafva på visst sätt gått till ; mattan An Afta TT a oa I es haoa ag Les MM ere mn