RR pp PD dad
säljningen af starka drycker förena vilkoren af
en högre skatt till staten, än för näringar i
allmänhet, men deremot göra antalet inskränkt.
Det är, -åsom man ser, ett privilegii eller
monopolsystem, i sig sjelf utan tvifvei rätts-
vidrigt, men med hvilket alla se genom fingren
för det zoda ändamålets skull, som dermed
skall sökas, eller för de missbruk, hvartill man
i allmänhet ansett att en oinskränkt närings-
frihet i istta hänseende skulle leda. Privilegie-
systemet! äriallt fall icke något nytt, och har
förut fu:nits i en ännu godtyckligare och mera
stötande form, då de s. k. näringsrättigheter-
nas beviljande helt och hållet berott af en em-
betsman, nemligen polismästaren, som tillika
genom lazen om äfventyret för krogarnes un-
derlåtna tillstängande å viss tid nära nog kun-
nat hafva i sin makt, om han velat missbruka
den, att afhända hvilken näringsidkare eller
idkerska som helst dess rättigheter. I detta
hänseende bör erkännas att den nya författ-
ningen synes uppfylla en allmän fordran på
att göra det ifrågavarande yrkets bedrifvande
mindre beroende af godtycket.
Deremot är det svårt att inse från hvad slags
rättsgrundsats vederbörande utgått, då rättig-!
heten att hålla mat utan spirituosa blifvit in-
skränkt till ett visst och ganska litet antal!
Här synes det omöjligt att kunna upptäcka,
hvad som utgjort lagstiftarens egentliga mo-
tiv, så mycket mer som ingenting bör rätt-
visare få vara ett föremål för näringsfriheten,
än menniskans dagliga föda. Vi kunna således!
ej se annat, än att denna del af författningen.
innehåller ett betydligt misstag i afseende på
principen; och hvars följder kunna blifva gan-
ska tryckande genom de omständigheter som
den nya författningen sjelf medförer. Det bör
nemligen observeras, att i samma mån antalet
af arbetsklassens matställen förminskas genom
krogarnes inskränkning, i samma mån uppstår
äfven ett större behof än för närvarande af
matställen utan spirituosa. Förhållandet blir
då här ungefär detsamma som i London, der
otaliga matställen finnas, hvilka icke äro li-
censierade till dryckers försäljning. Det ärlr
äfven antagligt, att ett större antal perso-
ner genom en sådan rörelse kunde hafvaijf
sitt underhåll, om icke författningen lade ettls
obilligt hinder deremot genom rättighetens be-lf
gränsning inom ett antal, som påtagligen är
alltför ringa. Lyckligtvis går det an att än-
dra denna, likasom andra lagar, när dess olä-
genheter blifva synliga.
I afseende på den blifvande ordningsstadgan
eller det reglementariska för bränvinsminute-
ringens utöfning, finner läsaren att ingenting.
för närvarande är stadgadt genom den nya för-
fattningen, men att regeringen öfverlemnat lag-
stiftningen härom till öfverståthållareembetet.c
Detta synes oss innefatta ett fel emot konsti ;
tutionen, som för principens skull icke börl,
lemnas obemäldt, om också icke föregående lt
likartade exempel skulle saknas. Det är be-lr
kant att lagstiftningen hos ossi allmänhet till-le
r
D
k
b
u
b
VA AA MW r—t ÖW ÖÄWI1ÖÖ!I
- - om— CA
hör båda statsmakterna. Ett vidsträckt undan-
tag härifrån och som genom en märkvärdig
tolkning af ordalydelsen blifvit tillämpadt ännu
långt vidsträcktare, gör den paragraf som för-l,
ordnar, att lagstiftningen i frågor, som röral
rikets allmänna hushållning, tillhör regeringen
allena. Men om grundlagens stiftare, af ett slags
tydligt inneboende ängslan att ej få konunga-s
makten nog kraftfull, åt densamma öfverlåtitY
en lagstiftningsmakt, större än i något annat
land som bär namnet af konstitutionelt, så
hafva de likväl ingenstädes lemnat regeringen
rättighet att från sig sjelf öfverlåta en sådan
lagstiftningsmakt på sina underordnade embets-
män; hvilket i vårt tycke är en af de största
oformligheter man kan tänka sig i ett lagbun-
det samhälle, och i sjelfva verket — må man
blott icke korsa sig för sjelfva uttrycket —
bildar ett slags pascharegering på turkiskt vis.
Vår mening är här icke att påstå det någon
våda för tillfället uppstår af den tillåtelse
vederbörande nu gifvit öfverståthållareembetet;
men det är en skyldighet af pressen att fästa
uppmärksamhet på det oegentliga och författ-
ningsvidriga i principen. Man skall invända,
att konungens befallningshafvande i alla tider
haft uppdrag att utfärda polisförordnanden, och
att det äfven är nödigt att ega en sådan rät-
tighet. Sannt; men man bör äfven göra sig3
reda för skillnaden emellan ett polisförord-lu
nande och en allmän författning. Föremålenh
för polisens egna föreskrifter börafendast kunnajfi
afse en viss tid eller lokal. Sålunda är detla
fullkomligt i sin ordning, att konungens be-
fallningshafvande ega rätt och makt att för-
ordna huru förhållas skall till förekommande,
af trängsel å vissa torg eller vid marknader, el-lfc
ler andra tillfällen, eiler om olägenheter af nå-g
gon viss närings bedrifvande skulle uppstå förlu
granskaperne, äfvensom om hvad under ser-Jf:
skilda årstider kan erfordras för sundhetens
och renlighetens vidmakthållande å allmänna
platser, m. m. Helt annat är deremot förhål-ly
landet om reglementeringen sträcker sig tilllk
allmänna föreskrifter i afseende på vilkorenlyv
för en närings utöfvande; ty det finnes då ickels:
precist något skäl, hvarföre ej en konungenslå
befallningshafvande skulle kunna under namn
af ordningsreglemente föreskrifva vilkor för an-
dra näringars utöfvande, lika väl som för den v
ifrågavarande.
Utan att för öfrigt fästa någon ogillande be-
tydelse i sjelfva saken vid den ifrågavarande 5
delen af författningen, helst då det nu anmärkta
förbiseendet kanske icke tillförene varit obser-
veradt, synes det således vara af intresse förl!a
det allmänna, att denna fråga vid nästa riks-lti
dag kommer under ventilation i konstitutions-s
utskottet, för att en gång få grundlagens me-lY
ning derom bestämdt uttalad. M
Vi förutse att en och annan möjligen kan lj
vilja se en klandersjuka uti denna anmärkning,
då regeringen kan sägas genom den ifrågava-
rande öfverlåtelsen hafva på visst sätt gått till ;
mattan An Afta TT a oa I es haoa ag Les
MM
ere mn