som man ville pasta, att man icke al erlaren-
het kunde känna förhållandet emellan föräl-
lrar och barn, emedan man icke egde ett visst
antal barn, eller barn af ett visst kön. En
menniskas förkärlek för det lilla hon eger, lik-
nar föräldrars ömhet för deras enda barn. Häri
ligger, efter vårt begrepp, våra motståndares
villfarelse, att de icke se huru djupt egendo-
men går nedåt. De som ega mycket hafva
svårt för att fatta hvilken betydande roll i
menige mans öfvertygelse de omständigheter
spela, som i de förres ögon förefalla såsom en
lumpen bagatell. De utgå vid bedömandet af
den betydelse man vill tillägga menige mans
egendom, från sina egna, men icke från me-
hige mans föreställningar.
Den som blott något känner till allmogen,
vet allt för väl, att det för ingen del är blotta
fastighelen, som utgör dess begrepp om egen-
domen, utan att fast mer bohaget intager en
ärdeles stor och vigtig plats. En säng med
sängkläder, några stolar och ett bord, må man
ingalunda anse för något ringa eller obetyd-
igt. Saknaden häraf medför ofta giftermåls
uppskjutande ett helt års tid, och deras an-
skaffande kan lätt medtaga en hel årslön. När
nu bonden kommit i besittning af dessa före-
mål, tror man väl då han skulle kunna glöm-
ma att de äro hans; med få ord att han icke
skulle kunna skilja på mitt och ditt? Vi tala
dess enkelhet, och begriper knappt möjligheten af
att den icke förr kunnat påhittas. Så äfven här.
Frihetens motståndare hafva så länge predikat och
så högljudt skrikit om de öfverändakastande och för-
störande verkningar som personlighetsprincipen i val-
rätten skulle medföra, att detta antagande slutligen
nära nog blifvit en allmän trosartikel; och detta har
uppkommit helt enkelt deraf, att den s. k. bildade i
sitt högmod är så lätt benägen att förbise, att sam-
hällsinrättningen, med det skydd den lemnar åt per-
son och egendom, samt med de viikor, som deryvid
måste förutsättas af ordning och styrelse, utgör ett
ika oeftergifligt behof för alla, och mest för den
värnlöse, den som icke med penningar kan köpa sig
sjelf skydd och vasaller såsom händelsen var med
eodaltidernas borgherrar.
När derföre erfarenheten från de länder, der de-l
mokratien varit mest utsträckt, såsom i Nordame-
ika, i Belgien och i Schweiz, ådagalagt att folket
ildeles icke begagnat sin makt, flertalet nemligen
ör att till ombud välja tjufvar och skälmar, eller
hamnbusar, eller vanryktade bränvinsadvokater, el-
ler demagoger af den lägre och föraktade sorten, så!
hafva folksuveränetetens eller demokratiens motstån-l
tare alltid kommit med den invändningen, att så-
lant ingenting bevisade, emedan det blott utgjorde
illfälliga undantag, men att framtiden nödvändigt
skulle uppenbara ett helt annat förhållande; att de-
mokratien måste gå öfverända, att det omöjligt kan
bära sig med den allmänneliga valrätten, 0. s. vy. Vi
påminna oss ganska väl, att denna sägen, sedan 30
eller 40 år tillbaka utgjort en af destationäras star
kaste förskansningar emot alla anfall med fakta och
skäl när det varit fråga om Nordamerika, alldeles
på enahanda sätt som samma språk varit fördt om
grundlagen och representationssättet i Norige, hvars
srundlagsstiftare, i våra rättroende statslärares ögon,
hafva begått tvenne grofva dödssynder: den ena ge-
nom att lemna konungamakten blott ett suspensivt
veto; den andra genom att icke införa en öfre kam-
mare, i hvilken hofvet och de högre embetsmanna-
interessena kunde få utrymme att röra sig. Huru
SR OA UD Aa
länge har det icke varit spådt, att norska författnin-
pen af dessa orsaker måste gå öfver ända?
När slutligen provisoriska regeringen i Frankrike
efter Februarirevolutionen dekreterade valet af enl
nationalförsamling genom röstning af hvarje till myn-.
diga år kommen person i hela landet, så fröjdade
sig frihetens fiender i sitt hjerta, under den fulla
öfvertygelsen, att dessa val skulle bära rent åt sko-
gen och en ny upplaga af 4793 års konvent och
terrorism komma att visa sig, hvilken i sådant fall
naturligtvis slutligen hade gått upp i något nytt en-
välde. Men hvad blef verkliga förhållandet? Mot-
satsen. Under loppet af snart ett år har man nu
haft tillfälle att dagligen pröfva, att pluraliteten af
nationalförsamlingen är så fullkomligt moderat och
lutar så mycket mera åt den guvernementala sidan,
d. Vv. s. till förmån för allt som understödjer enhet
och fasthet, samt den enskilda viljans underordnande
under den allmänna, att alla de som hade hoppats
på ett upplösningstillstånd, för att legitimiteten se-
dan måtte kunna fiska i grumligt vatten, funnit sig
rymt bedragna. Ja, i den ingalunda lätta striden
emot de talrika anhängarne af skenfagra och förvil-
jande läror om arbetets organisation, hvilka läror
egentligen blott äro en förklädning dels åt skråan-
dan, dels åt begäret att våldsamt dela egendomen,
bafva de af hela folket valda representanterna, äf-
vensom nationalgardet och det ur hopen tagna mo-l
bilgardet i sjelfva Paris, icke dragit i betänkande
att våga lif och blod för ordningens sak emot anar-
kien. — I Preussen, der valen till andra kammaren
äfven ske fritt af hela befolkningen, har resultatet
äfven blifvit sådant, att demokratiens motståndare
nu till och med påstå, att pluraliteten af de valda
skall tillhöra den konservativa sidan.
Man ser således, att erfarenheten till öfverflöd om-
kullslagit den förutnämda, såsom trosartikel predi-
kade suppositionen, att allmän valrätt skulle leda
till anarki och upplösning; och alldeles såsom hän-
delsen var med historien om Columbi ägg, hafva de
rält-trogna stått gapande och icke vetat hvar de va-
rit hemma när de så tydligt fått skönja sin miss-
räkning.
Uti det förestående tro vi oss tillräckligt hafva
ådagalagt skälen hvarföre den farhåga, som Fedre-
landet framställer, är ogrundad. Deremot må lem-
nas derhän, huruvida icke ett annat skäl finnes, och
detta i reformens och demokratiens eget interesse,
att ej utsträcka valrätten till alla utan undantag,
nemligen i sådana samhällen, der en delaf den stora
massan ännu är bunden i socialt afseende af strän-
ga lydnads- och servituts-förhållanden under en an-
nan del. Här i Sverige t. ex. existerar ännu den
lagen, att en husbonde utan ansvår kan slå sin tje-
narc, under namn af husagas tilldelande, hvaremot
tjenaren, om han i förbittring skulle slå till husbon-
den tillbaka, är underkastad det strängaste straff.
Här har lagen således gifvi. en hyllning åt pennin-
geväldet i dess råaste form, då nemligen den som
har råd att betala har ett slags suverän makt öfver
den, som genom lega borttingat användandet af sina
krafter och sin fria vilja till den andres disposition,
emot viss lön och uppehälle. Det är otvifvelaktigt
att denna lag med tiden, och troligen inom få år,
måste försvinna, cmedan den stär såsom cn ironi på
begreppet om personlig rätt. Men emellertid, så
länge den finnes, måste man lemna derhän, huru-
vida det vore nyttigt att gifva valrält till represen-
råda om sig sjelfva, nemligen enskilde tjenare och
soldater; ty det vill synas naturligt, att dessas en-
skilda ställning skulle med fördel begagnas af dem,
ee COM a a
tationen åt klasser, hvilka, egentligen att tala, ickej