som man ville pasta, att man icke al erlarenhet kunde känna förhållandet emellan förällrar och barn, emedan man icke egde ett visst antal barn, eller barn af ett visst kön. En menniskas förkärlek för det lilla hon eger, liknar föräldrars ömhet för deras enda barn. Häri ligger, efter vårt begrepp, våra motståndares villfarelse, att de icke se huru djupt egendomen går nedåt. De som ega mycket hafva svårt för att fatta hvilken betydande roll i menige mans öfvertygelse de omständigheter spela, som i de förres ögon förefalla såsom en lumpen bagatell. De utgå vid bedömandet af den betydelse man vill tillägga menige mans egendom, från sina egna, men icke från mehige mans föreställningar. Den som blott något känner till allmogen, vet allt för väl, att det för ingen del är blotta fastighelen, som utgör dess begrepp om egendomen, utan att fast mer bohaget intager en ärdeles stor och vigtig plats. En säng med sängkläder, några stolar och ett bord, må man ingalunda anse för något ringa eller obetydigt. Saknaden häraf medför ofta giftermåls uppskjutande ett helt års tid, och deras anskaffande kan lätt medtaga en hel årslön. När nu bonden kommit i besittning af dessa föremål, tror man väl då han skulle kunna glömma att de äro hans; med få ord att han icke skulle kunna skilja på mitt och ditt? Vi tala dess enkelhet, och begriper knappt möjligheten af att den icke förr kunnat påhittas. Så äfven här. Frihetens motståndare hafva så länge predikat och så högljudt skrikit om de öfverändakastande och förstörande verkningar som personlighetsprincipen i valrätten skulle medföra, att detta antagande slutligen nära nog blifvit en allmän trosartikel; och detta har uppkommit helt enkelt deraf, att den s. k. bildade i sitt högmod är så lätt benägen att förbise, att samhällsinrättningen, med det skydd den lemnar åt person och egendom, samt med de viikor, som deryvid måste förutsättas af ordning och styrelse, utgör ett ika oeftergifligt behof för alla, och mest för den värnlöse, den som icke med penningar kan köpa sig sjelf skydd och vasaller såsom händelsen var med eodaltidernas borgherrar. När derföre erfarenheten från de länder, der de-l mokratien varit mest utsträckt, såsom i Nordameika, i Belgien och i Schweiz, ådagalagt att folket ildeles icke begagnat sin makt, flertalet nemligen ör att till ombud välja tjufvar och skälmar, eller hamnbusar, eller vanryktade bränvinsadvokater, eller demagoger af den lägre och föraktade sorten, så! hafva folksuveränetetens eller demokratiens motstån-l tare alltid kommit med den invändningen, att sålant ingenting bevisade, emedan det blott utgjorde illfälliga undantag, men att framtiden nödvändigt skulle uppenbara ett helt annat förhållande; att demokratien måste gå öfverända, att det omöjligt kan bära sig med den allmänneliga valrätten, 0. s. vy. Vi påminna oss ganska väl, att denna sägen, sedan 30 eller 40 år tillbaka utgjort en af destationäras star kaste förskansningar emot alla anfall med fakta och skäl när det varit fråga om Nordamerika, alldeles på enahanda sätt som samma språk varit fördt om grundlagen och representationssättet i Norige, hvars srundlagsstiftare, i våra rättroende statslärares ögon, hafva begått tvenne grofva dödssynder: den ena genom att lemna konungamakten blott ett suspensivt veto; den andra genom att icke införa en öfre kammare, i hvilken hofvet och de högre embetsmannainteressena kunde få utrymme att röra sig. Huru SR OA UD Aa länge har det icke varit spådt, att norska författninpen af dessa orsaker måste gå öfver ända? När slutligen provisoriska regeringen i Frankrike efter Februarirevolutionen dekreterade valet af enl nationalförsamling genom röstning af hvarje till myn-. diga år kommen person i hela landet, så fröjdade sig frihetens fiender i sitt hjerta, under den fulla öfvertygelsen, att dessa val skulle bära rent åt skogen och en ny upplaga af 4793 års konvent och terrorism komma att visa sig, hvilken i sådant fall naturligtvis slutligen hade gått upp i något nytt envälde. Men hvad blef verkliga förhållandet? Motsatsen. Under loppet af snart ett år har man nu haft tillfälle att dagligen pröfva, att pluraliteten af nationalförsamlingen är så fullkomligt moderat och lutar så mycket mera åt den guvernementala sidan, d. Vv. s. till förmån för allt som understödjer enhet och fasthet, samt den enskilda viljans underordnande under den allmänna, att alla de som hade hoppats på ett upplösningstillstånd, för att legitimiteten sedan måtte kunna fiska i grumligt vatten, funnit sig rymt bedragna. Ja, i den ingalunda lätta striden emot de talrika anhängarne af skenfagra och förviljande läror om arbetets organisation, hvilka läror egentligen blott äro en förklädning dels åt skråandan, dels åt begäret att våldsamt dela egendomen, bafva de af hela folket valda representanterna, äfvensom nationalgardet och det ur hopen tagna mo-l bilgardet i sjelfva Paris, icke dragit i betänkande att våga lif och blod för ordningens sak emot anarkien. — I Preussen, der valen till andra kammaren äfven ske fritt af hela befolkningen, har resultatet äfven blifvit sådant, att demokratiens motståndare nu till och med påstå, att pluraliteten af de valda skall tillhöra den konservativa sidan. Man ser således, att erfarenheten till öfverflöd omkullslagit den förutnämda, såsom trosartikel predikade suppositionen, att allmän valrätt skulle leda till anarki och upplösning; och alldeles såsom händelsen var med historien om Columbi ägg, hafva de rält-trogna stått gapande och icke vetat hvar de varit hemma när de så tydligt fått skönja sin missräkning. Uti det förestående tro vi oss tillräckligt hafva ådagalagt skälen hvarföre den farhåga, som Fedrelandet framställer, är ogrundad. Deremot må lemnas derhän, huruvida icke ett annat skäl finnes, och detta i reformens och demokratiens eget interesse, att ej utsträcka valrätten till alla utan undantag, nemligen i sådana samhällen, der en delaf den stora massan ännu är bunden i socialt afseende af stränga lydnadsoch servituts-förhållanden under en annan del. Här i Sverige t. ex. existerar ännu den lagen, att en husbonde utan ansvår kan slå sin tjenarc, under namn af husagas tilldelande, hvaremot tjenaren, om han i förbittring skulle slå till husbonden tillbaka, är underkastad det strängaste straff. Här har lagen således gifvi. en hyllning åt penningeväldet i dess råaste form, då nemligen den som har råd att betala har ett slags suverän makt öfver den, som genom lega borttingat användandet af sina krafter och sin fria vilja till den andres disposition, emot viss lön och uppehälle. Det är otvifvelaktigt att denna lag med tiden, och troligen inom få år, måste försvinna, cmedan den stär såsom cn ironi på begreppet om personlig rätt. Men emellertid, så länge den finnes, måste man lemna derhän, huruvida det vore nyttigt att gifva valrält till represenråda om sig sjelfva, nemligen enskilde tjenare och soldater; ty det vill synas naturligt, att dessas enskilda ställning skulle med fördel begagnas af dem, ee COM a a tationen åt klasser, hvilka, egentligen att tala, ickej