TDK TOOLS ARTACKUTIHNT, IVT Alt vJ SIMMA MOV BE
egen syftning.
NN
REPRESENTATIONSFRÅGAN OCH DAN-
SKA TIDNINGEN FEDRELANDET.
Tidningen Fedrelandet har nyss innehållit
en serie af artiklar angående det danska kon-
stitution-förslaget, med anledning af de förut-
gående diskussionerna deröfver på riksdagen.
Ibland dessa artiklar förekommer afhandlingen
öfver en fråga, som är den första och vigti-
gaste af alla, nemligen den om valrättens ut-
sträckning; och Fadrelandets väl framställda
omdöme i denna fråga kan så mycket mer för-
tjena reproduceras, som den tidningens redak-
tion icke hör till det radikala partiet i Dan-
mark, utan snarare kan räknas såsom ledaren
för justemiliöpartiet.
En broschyrförfattare magister Billing hade
framkommit med den bekanta invändningen,
att vallagen skulle lägga valresultatet i den
okunniga massans händer, eller rättare i hän-
derna på dem, som förstå att leda och miss-
bruka massan; och derefter bifogat följande
yttrande: En okunnig, osjelfständig massa kan
falla både i Guds och djefvulens händer, men
den faller lättast i den sistnämndesp.
Denna fråga upptager och besvarar nu Fa2-
drelandet under följande förändrade form: är
det sann! att menige man, allmogen, arbets-
klassen, lättast faller i djefvulens händer; och
har man större säkerhet för att de mera väl-
mående, och serskildt fastighetsegarne, falla i
Guds händer? — hvarefter tidningen yttrar
sig sålunda: Vi för vår del kunna icke annat
än på det bestämdaste besvara dessa frågor
nekande; vi tro icke, att fattigdom eller rike-
dom gör någon väsendtlig åtskilnad på men-
niskosjälens innersta väsen; vi antaga, att ar-
betaren med samma värma och innerlighet
som den rike kan tillegna sig de högsta san-
ningar; att hos honom kan finnas samma all-
var i viljan att i alla hänseenden uppfylla sin
pligt, samma trofasthet och bängifvenhet. Vi
tillstå, att det var en tid, då vi voro mindre
genomträngde af denna öfvertygelse; och att
vi först på sednare tiden, genom beröring med
allmogen, hafva varit i tillfälle att förvissa oss
derom. Menniskans värde i det kristna sam-
hället, hennes moraliska väsens oafhängighet
af de timliga vilkoren är för oss af stor bety-
delse vid afgörandet af det föreliggande spörs-
målet. För oss står denna åsigt angående me-
nige man i samband med vår öfvertygelse om
den kristna religionens tillgänglighet för alla.
Det är långt ifrån oss att vilja bestrida, att
våra motståndare på ett annat sätt kunna me-
delst sin motsatta mening komma till samma
sanningar; men ett vilja vi bedja dem om, och
allvarligen lägga dem på hjertat: Må de icke
kasta ett sådant förakt på allmogen, på me-
nige man! Må de icke stämpla arbetaren med
det vanärande bränmärket, att han lättare fal-
ler i djefvulens än i Guds hand! Må de icke
utskuffa ur samhället dem, som förtjena sitt
bröd i sitt anletes svett, i det de döpa dem
med namnet proletärer! Må de icke fälla för-
kastelsedomen öfver dem med användandet af
benämningen den rå, okunniga massan,; det
är blott för det de stå så långt ifrån dem,
som de gifva dem detta namn: menskliga sam-
fundet är icke i någon klass en massan; dessa
klasser äro oåtskiljeligt sammanväfda med hvar-
andra; den ena delen sämmankedjas med den
andra, och det hela sammanknytes af otaliga
fina trådar.
Vi frånkänna ingalunda dem, som äro af en
annan mening än vi, 1 anseende till vallagen,
både aktning och interesse för folket: men
vi upprepa den önskan, att man må vakta sig
att genom passionen hänföras till uttryck af
dylik förolämpande beskaffenhet, hvilka äro
tillräckliga att åstadkomma stora olyckor. För-
akt framkallar hat, och dessa tvenne i för-
ening kunna öppna en djup klyfta mellan ar-
betsklassen och de andra samhällsklasserna.
Vi hafva i det föregående antydt, att men-
niskans värde, dess religiösa och sedliga va-
relse äro oberoende af dess timliga ställning;
och vi utgå från den förutsättningen, att der
en god vilja finnes, der skall också denna vilja
göra sig gällande med hänseende till sambäl-
lets angelägenheter; att hvar och en som för-
mår fatta de högsta sanningar, han skall äfven
fatta de sanningar, hvarpå samfundet hvilar,
naturligtvis icke i deras lärda, men i deras
enkla, lättfattliga form. Härifrån härleda vi
emedlertid icke någon från menniskorätt Ooåt-
skiljelig valrätt, lika så litet som vi förneka,
att samfundets väl bör vara den förnämsta
regeln vid bestämmandet af valrätten; vi an-
taga blott att det bör kunna anföras goda och
vigtiga grunder derför, att det är i sjelfva
samhällets intresse som man beröfvar menige
man valrätt.
Vi kunna således icke neka, att det är ett
påstående af stor betydelse, att valrätten bör
fästas vid egendom. Det är en sanning, som
på den sednaste tiden blifvit utvecklad af de
talangfullaste författare, alt eganderätten är en
af samfundets grundpelare, och att densammas
upphäfvande skulle medföra samfundets öde-
läggelse och återföra menniskoslägtet till bar-
bari. Då det nu synes i hög grad sannolikt,
att den lefvande öfvertygelsen om äganderät-
tens fulla betydelse öfvergår på sjelfva förmö-
genheten, så synes det vara i samhällets in-
tresse att valrätten fästes vid förmögenheten.
Öfverlemnas valrätten till de som äga intet,
så kunna dessa lätt frestas, att begagna den-
samma såsom ett vapen mot egauderätten, i
den falska förhoppning, att de kunde förvärfva
sig några fördelar, om denna rätt blefve gil-
ven till pris. Men då det nu skulle vara så
väl de obemedlades som de förmögnes förderf,
om eganderätten omstörtades, så är det i de
obemedlades eget välförstådda intresse, att de
icke få sig medgifven en rättighet, hvarmed
de blott skulle bereda sig sjelfve en obotlig
skada ).
) Vi dela icke denna Fedrelandets farhåga, och