— En engelsk tidning anmärker i anledning
af de sednaste reaktionsåtgärderna emot friheten
i Österrike, att den kejserliga kamarillan, när
den påkallade banen Jellachichs och hans Kroa-
ters bistånd till Wienarnes krossande, endast
efterapade lord S:raffords politik, då denne gick
att sätta på benen en armå af vilda Irländare,
för att bjelpa Carl I i England att krossa
Londonboerna; men att skilnaden bestod deri,
att engelska parlamentet skickade Strafford till
schavotten för hans plan.
Man måste, säger samma tidning, göra öster-
rikiske kejsaren och hans lilla hof den rättvi-
san att medgifva, att de synas fullkomligt inse
och blygas för infamien att krossa den nu li-
berala och civiliserade tyska delen af österriki-
ska befolkningen genom de retrograda, okun-
niga och illiberala Slavernas våldsamhet. Man
bör också härvid icke glömma, för att kunna
se detta handlingssätt i dess fulla dager, att
Wiens invånare, oaktadt spionsystem och po-
listyranni öfver dem svängt sin jeropspira, va-
rit det kejserliga huset mycket tillgifna och
angelägna att på ett konstitutionelt sätt samt
i förening med regeringen strida mot Slavernes
retrograda tendens och öfversitteri. Men kej-
sarens hof och ministrar satte endast sin för-
tröstan till Slaverna, och ingingo underhand
och hemligt i den förrädiska öfverenskommelse
med Jellachich, hvilken på visst sätt tvingade
de tyska trupperna och befolkningen i Wien
att resa sig. Denna resning af Wienarne skedde
för att hindra Uvograrnes krossande. Det är
ock i sanning sällsamt, kanske omöjligt att
finna en befolkning, som visat så mycken tap-
perhet och oegennytta som Wienarre, sedan
de förut under så långliga tider burit namn af
att vara den lojaste och liknöjdaste nation,
utan känsla för grundsatser, och endast hän-
gilven åt sinnliga njutningar. Med undantag
af grefve Latours mord, som begicks af ett
balft dussin vildsiota skojare, har Wienarnes
uppförande från - början till slut varit hjelte-
modigt och exemplariskt. Hade habsburgska
ätter och dess rådgilvare satt sin förtröstan
till deras verkligt tyska hjertan och bebandlat
dem ärligt och öppet, så skulle tronen hafva
funnit ett stöd, hvarefter den numera torde få
se sig om förgälves.
Med Slavernas triumf och österrikiska tro-
nens återupprättande på basen af en slavisk
militärdespotism, upphör Österrike svart att
vara ett tyskt land. Det finnes väl en och
annan, som önskar en sådan metamorfos för
Österrike. För den dynastiska egoismen och
de despotiska sympatierna kan den väl till en
tid synas lockande; men det måste vara en
djup kränkning för de upplysta tyska stats-
män, som finnas i Österrike, stt se sitt land
sålunda föras österut och baklänges, samt i och
med detsamma nödsakadt att öfverlemna Tysk-
lands tillkommande ledning åt Preussen.
Österrikes slavonificerande har en trefaldig
påföljd: den första, att aflägsna habsburgska
huset: och dynastien från alla tyska sympatier
och broderskap och vända Tysklands blickar
endast på Preussen, såsom blifvande ledare;
den andra, att Österrike förlorar alla anspråk
på herraväldet öfver Italien; och den tredje,
att Österrike, sedan dess dynasti och regering
sålunda ölfverflyttas till en annan sfer, förvand-
las ifrån Preussens medtäflare i Tyskland, till