— En engelsk tidning anmärker i anledning af de sednaste reaktionsåtgärderna emot friheten i Österrike, att den kejserliga kamarillan, när den påkallade banen Jellachichs och hans Kroaters bistånd till Wienarnes krossande, endast efterapade lord S:raffords politik, då denne gick att sätta på benen en armå af vilda Irländare, för att bjelpa Carl I i England att krossa Londonboerna; men att skilnaden bestod deri, att engelska parlamentet skickade Strafford till schavotten för hans plan. Man måste, säger samma tidning, göra österrikiske kejsaren och hans lilla hof den rättvisan att medgifva, att de synas fullkomligt inse och blygas för infamien att krossa den nu liberala och civiliserade tyska delen af österrikiska befolkningen genom de retrograda, okunniga och illiberala Slavernas våldsamhet. Man bör också härvid icke glömma, för att kunna se detta handlingssätt i dess fulla dager, att Wiens invånare, oaktadt spionsystem och polistyranni öfver dem svängt sin jeropspira, varit det kejserliga huset mycket tillgifna och angelägna att på ett konstitutionelt sätt samt i förening med regeringen strida mot Slavernes retrograda tendens och öfversitteri. Men kejsarens hof och ministrar satte endast sin förtröstan till Slaverna, och ingingo underhand och hemligt i den förrädiska öfverenskommelse med Jellachich, hvilken på visst sätt tvingade de tyska trupperna och befolkningen i Wien att resa sig. Denna resning af Wienarne skedde för att hindra Uvograrnes krossande. Det är ock i sanning sällsamt, kanske omöjligt att finna en befolkning, som visat så mycken tapperhet och oegennytta som Wienarre, sedan de förut under så långliga tider burit namn af att vara den lojaste och liknöjdaste nation, utan känsla för grundsatser, och endast hängilven åt sinnliga njutningar. Med undantag af grefve Latours mord, som begicks af ett balft dussin vildsiota skojare, har Wienarnes uppförande från början till slut varit hjeltemodigt och exemplariskt. Hade habsburgska ätter och dess rådgilvare satt sin förtröstan till deras verkligt tyska hjertan och bebandlat dem ärligt och öppet, så skulle tronen hafva funnit ett stöd, hvarefter den numera torde få se sig om förgälves. Med Slavernas triumf och österrikiska tronens återupprättande på basen af en slavisk militärdespotism, upphör Österrike svart att vara ett tyskt land. Det finnes väl en och annan, som önskar en sådan metamorfos för Österrike. För den dynastiska egoismen och de despotiska sympatierna kan den väl till en tid synas lockande; men det måste vara en djup kränkning för de upplysta tyska statsmän, som finnas i Österrike, stt se sitt land sålunda föras österut och baklänges, samt i och med detsamma nödsakadt att öfverlemna Tysklands tillkommande ledning åt Preussen. Österrikes slavonificerande har en trefaldig påföljd: den första, att aflägsna habsburgska huset: och dynastien från alla tyska sympatier och broderskap och vända Tysklands blickar endast på Preussen, såsom blifvande ledare; den andra, att Österrike förlorar alla anspråk på herraväldet öfver Italien; och den tredje, att Österrike, sedan dess dynasti och regering sålunda ölfverflyttas till en annan sfer, förvandlas ifrån Preussens medtäflare i Tyskland, till