ut och skulle vända, för att hjelpa de andra skeppen, så kom en kula och tog en ekbjelke ur skansklädningen, och den klente knäet på mig, så jag stöp och släppte ammunitionen, som jag skulle bringa till kanonerna. Och då togo de mig och släpade ner mig, och der låg jag länge, länge; men några der efter, så bjelpte Gud våran gamle Gustaf, så han tog hela ryska sjömakten i Svensksund; men då fick inte jag vara med; men Gud välsigne den Gustaf, för det var en karl., Nå, j fick väl pension som blesserad, afbröt jag den gamles berättelse. Nej, vördig pastor! De lofvade mig allt det, då jag som ofärdig kom ur krigstjensten, dit jag var förhyrd från koopvaerdies: men så blef våran Gustaf skjuten, och så dog min kölherre Puken, och sen hade jag ingen att hålla mig till, då jag började behöfva hjelp. Men j har väl sökt i sednare tider att få något allmänt understöd? sporde jag. Ja, många gånger, men fåfängt, och begge generalerne i Götheborg ha gjort det också; men efter jag var förhyrd från koopvardies, lär jag väl ej kunnat få pågot. Sen har jag sträfvat så godt jag kunnat; men nu orkar jag ej mera, och efter här äro så många fattiga, så kan socknen ej gifva nig mera, än en tunna hafre om året; men Gud hjelper mig väl snart ifrån mitt elände, hoppas jag. Rörd, ända till tårar, öfver den gamle, som sjelf gret, då han talte om våran Gustaf och sin kölberre Puken, aflägsnade jag mig med den föresats, att, om möjligt, anskaffa honom en liten bjelp. Gåfvorna mottagas i hr Bonniers bokhandel i Götheborg och hos prosten P. A. Delin: Wenersborg Lilla Edet och Hjertrum. — Från Hedemora skrifves af den 40 Nov. att der pför närvarandep (?) är) lugnt, fastän det stundom händer att några individer presentera sig med förlusten af ett öga eller en uppskuren näsa, för hvilket sednare skulden lägges på stadens bristfälliga polis och saknaden af gatulysning om aftnarna. — I tidniog för Fahlu stad och län förekommer följande med något stark kulör belagda, men likväl mången gång träffande skildring af bondens belägenhet, i en artikel med titel: Bonden och tjenstemannen: Det är verkeligen en alltför ljuf belägenhet hvari landtmannen, jordbrukaren, bonden befinner sig, under sitt tunga arbete på en mager jord, i strid med ett hårdt klimat, får han, hvarje gång han vill pjuta hvilan, besök af fogden, presten, länsman, häradsskrifvareo, klockaren, skolläraren, soldaten, spitsrättaren, sockneskrifvaren, fiskalen och gud vet hur de heta alla, och som alla vilja åt hans sedelbok, hans lada, hans visthus, hans rygg, under det andra rofdjur anfalla hans hästar, kor och getter. Det är snart sagdt obegripligt hur han kan subsistera. Under den brådaste tiden skall han ut och laga väg, ban arbetar att få vägen kullrig på det vattnet må afrigna, då kommer fogden och befaller honom göra vägen högre åt sidorna, och några föreställningar besvaras med tig! det förstär du ej! Än skall han bygga skolbus der hans barn skola bland annat lära gymnastik. Bonden menar att hans barn nog få gymnastisera med yxan och plogen, men prosten säger tig! det förstår du ej! En vacker dag kommer länsman och vill ha ut kronoutskylderna. Bonden ursägter sig med att han nu ej har några penningar, så utpantas hans ko. Nu kommer Soldaten och vill ha ut sin rotelön. Bonden svär i mjugg öfver möten och lustläger, men betala måste ban. Bedröfvad och öfversiggifven går ban till nästa krog och borgar sig några supar. Vipps stöter han på fiskalen som stämmer honom för fylleri. Då han skall vandra hem, blir han tfverväldigad af hunger, kniper några matvaror och får så slutligen göra bekantskap med profossen — slutstenen på byråkratiens byggnad. — Stackars bonde! i denna verlden har du ej mycken trefnad Presten lofvar guld och gröna skogar i den tillkommande mot kontant erkänsla i den närvarande. Kan man väl reda sig för fogden och länsman, så skrämmes han med hin håle — också en skräckelig embetsman, som väl ej kommer med stämningar och utslag, men med eld och svafvel, och på hvilken filnotropien ännu ej baft någod inverkan, men som har en egen sorts gymnastik. Denne embetsman har ej guldbrecherad krage, men brukar i stället som embetsinsignier horn på knäna och klor på fingrarna. Z. — eve —-—