ut och skulle vända, för att hjelpa de andra skep-
pen, så kom en kula och tog en ekbjelke ur skans-
klädningen, och den klente knäet på mig, så jag
stöp och släppte ammunitionen, som jag skulle
bringa till kanonerna. Och då togo de mig och
släpade ner mig, och der låg jag länge, länge; men
några der efter, så bjelpte Gud våran gamle Gu-
staf, så han tog hela ryska sjömakten i Svensk-
sund; men då fick inte jag vara med; men Gud
välsigne den Gustaf, för det var en karl.,
Nå, j fick väl pension som blesserad, afbröt
jag den gamles berättelse.
Nej, vördig pastor! De lofvade mig allt det,
då jag som ofärdig kom ur krigstjensten, dit jag
var förhyrd från koopvaerdies: men så blef våran
Gustaf skjuten, och så dog min kölherre Puken,
och sen hade jag ingen att hålla mig till, då jag
började behöfva hjelp.
Men j har väl sökt i sednare tider att få något
allmänt understöd? sporde jag.
Ja, många gånger, men fåfängt, och begge ge-
neralerne i Götheborg ha gjort det också; men ef-
ter jag var förhyrd från koopvardies, lär jag väl ej
kunnat få pågot. Sen har jag sträfvat så godt jag
kunnat; men nu orkar jag ej mera, och efter här
äro så många fattiga, så kan socknen ej gifva nig
mera, än en tunna hafre om året; men Gud hjel-
per mig väl snart ifrån mitt elände, hoppas jag.
Rörd, ända till tårar, öfver den gamle, som sjelf
gret, då han talte om våran Gustaf och sin köl-
berre Puken, aflägsnade jag mig med den före-
sats, att, om möjligt, anskaffa honom en liten bjelp.
Gåfvorna mottagas i hr Bonniers bokhandel i
Götheborg och hos prosten P. A. Delin: We-
nersborg Lilla Edet och Hjertrum.
— Från Hedemora skrifves af den 40 Nov.
att der pför närvarandep (?) är) lugnt, fastän
det stundom händer att några individer pre-
sentera sig med förlusten af ett öga eller en
uppskuren näsa, för hvilket sednare skulden
lägges på stadens bristfälliga polis och sakna-
den af gatulysning om aftnarna.
— I tidniog för Fahlu stad och län före-
kommer följande med något stark kulör be-
lagda, men likväl mången gång träffande skil-
dring af bondens belägenhet, i en artikel med
titel: Bonden och tjenstemannen:
Det är verkeligen en alltför ljuf belägenhet hvari
landtmannen, jordbrukaren, bonden befinner sig,
under sitt tunga arbete på en mager jord, i strid
med ett hårdt klimat, får han, hvarje gång han vill
pjuta hvilan, besök af fogden, presten, länsman, hä-
radsskrifvareo, klockaren, skolläraren, soldaten,
spitsrättaren, sockneskrifvaren, fiskalen och gud vet
hur de heta alla, och som alla vilja åt hans sedel-
bok, hans lada, hans visthus, hans rygg, under det
andra rofdjur anfalla hans hästar, kor och getter.
Det är snart sagdt obegripligt hur han kan subsi-
stera. Under den brådaste tiden skall han ut och
laga väg, ban arbetar att få vägen kullrig på det
vattnet må afrigna, då kommer fogden och befal-
ler honom göra vägen högre åt sidorna, och några
föreställningar besvaras med tig! det förstär du ej!
Än skall han bygga skolbus der hans barn skola
bland annat lära gymnastik. Bonden menar att
hans barn nog få gymnastisera med yxan och plo-
gen, men prosten säger tig! det förstår du ej! En
vacker dag kommer länsman och vill ha ut krono-
utskylderna. Bonden ursägter sig med att han nu
ej har några penningar, så utpantas hans ko. Nu
kommer Soldaten och vill ha ut sin rotelön. Bon-
den svär i mjugg öfver möten och lustläger, men
betala måste ban. Bedröfvad och öfversiggifven går
ban till nästa krog och borgar sig några supar.
Vipps stöter han på fiskalen som stämmer honom
för fylleri. Då han skall vandra hem, blir han tf-
verväldigad af hunger, kniper några matvaror och
får så slutligen göra bekantskap med profossen —
slutstenen på byråkratiens byggnad. — Stackars
bonde! i denna verlden har du ej mycken trefnad
Presten lofvar guld och gröna skogar i den till-
kommande mot kontant erkänsla i den närvarande.
Kan man väl reda sig för fogden och länsman, så
skrämmes han med hin håle — också en skräcke-
lig embetsman, som väl ej kommer med stämningar
och utslag, men med eld och svafvel, och på hvil-
ken filnotropien ännu ej baft någod inverkan, men
som har en egen sorts gymnastik. Denne embets-
man har ej guldbrecherad krage, men brukar i
stället som embetsinsignier horn på knäna och klor
på fingrarna. Z.
— eve —-—