att artikeln ursprungliggn tillhört Nykterhetsvännernas tidning. Vi aftrycka af denna sednare fortsättning följande utdrag: pEfterverlden torde ej mycket sysselsätta sig med en så ringa fråga, som några dussin persoaers så kallade nykterhetsfanatism i detta sekels fjerde tio4al; men om denna oväldiga efterverld kände allt hvad d ssa fantaster sett och lidit af dryckenskapsfanatismen förr än de satt deremot en lika outtröttlig kraft, men af motsatt riktning, nemligen deras s. k. nykterhetsfanatism, så skulle man kanske mest undra öfver, att denna blifvit så moderat, som den varit äfven hos de mest öfverklagade.! Den, som sett sina bästa och herrligast utrustade ungdomsvinner, den ene efter den andre, supa ihjäl sig; den, som efter deras ihjälsupande oftal måste sc deras enkor och barna bragta i armod; den, som sett mången väldanad yngling af rummellifvet bildas till mördare, till tjuf, till bedragafe och tyckt sig märka antalet blifva allt större; den, som derjemte sett allmogens välstånd under djup, lårgrarig fred med, i jemförelse med andral länder, ytterst ringa skatter allt mer förvandlas i fattigdom ända ti:l tiggeri, och derunder sett, att mer än hälften af inkomsterna åtgått till bränvin, men knappt kunnat få en så kallad klok menni-l ska att fördraga, det bränvin nämnes bland fattig.domsanle-:vingarne, under det att man ropade på hundra ra ofta rätt likgiltiga orsaker; han torde förlå:ss af efterverlden, fast ej af sin samtid, att han hellre ville vara fantast med sanningens , försvarare, än klok bland lögnare. Författaren häraf, som kommit bort från sin födelseort, råkade efter månsa är en iogeniör Svensson, som icke var nykterheisntast. Vi framtogo en katalog öfverl! Wexiö skolynglingar från ett år, då våra namn stodo på samma blad: jag började efterfråga, hvad, det blivit af den eia barndomsoch ungdomsvännen efter Jen andra, och si, om 30, hvilkas namn der voro tryctta, visste endera af oss bestämdt, att! de redan supit sig ibjäl eller kringströko som tig-l! gare, eller suto i fängelse; men hvad som händt! inom en lärd skolas skara, blef ej det enda såret. De skalder, jag mest älskade, hade ofta fallit på samma spjutudd. Då jag kom till Stockholm, vilJe jag kyssa blomstren på Stagnoelii nyss uppkastade graf och gråta tacksamma tårar för alla dell Å njutningar, ban gifvit mig; vännen L. A. visade mig till grafven, men nämnde med sorg, huru skalden var så förfallen till slut, att han måste draga sig ifrån honom derföre att han (A.) var för äckelmagad: St. kunde utdricka ett halft stop finkel om dagen och var då ej angenäm att besöka. I Biogr. Lex. fördöljes icke, hvad det blef af den älskelige Nicander till slut, fastän med hänseende till flera andra de efterlefvande vännerna låtit vänskapen öfvergå den bistoriska troheten. Jag vet! dock bäst, hvad jag led för desse käre vänners svaghet. Min barmhertighet gjorde, aut jag hbjelpte upp mårgen i rännstenen liggande, och desse voro icke alhid klädde i beckbyxor. An kunde det vara en af ordföranderna på häfdernas Allshärjarting, Jacob Ekelund, öfven under det att han var inlöst på Danviken, men derifrån han stundom halp sig ut, än Mathematikern Harfvefeldt eller någon annan dylik i lärda verlden utmärkt person. Den som bar lidit i detta hänseende blott hälften så mycket som jeg, skall aldrig undra, att jag slöt mig till dem, som heldre ville förekomma genom nya folkseder dylika eländen, än bota det nästan obotliga. Sällsynt är ju Du slikt elände? — En korrespondent i Götheborgs Handelstidnirg yttrar i anledning af reformvännernas sällskaps sammanträdande å nyo och frågan om : oapligheten af en urtima riksdag för representitionsreformens påskyndande, bland annat följsude reflexioner: Det är visserligen rätt betänkligt, att så omedelbart efter en till den grad bedröflig och kostsam riksjag, som den nyss, afslutade, yrka en ny riksdags sammankallande. Ännu hafva knappt dess -ömkliga resultater blifvit allmänt kända och de väljande stånden torde knappast hafva ännu utbetalt riksdagsarfvodena till sina förra deputerade, ännan man ifrågasätter nya val och nya kostnader. Men å andra sidan kan det icke förnekas, att dessa olägenheter icke måste få alltför mycket afskräcka ifrån fordringarne på begagnandet af de enda lagliga former, foiket eger, att komma till afgörandet af sin dyrbaraste angelägenhet: ombudsmannaskapet för dess deltagande i lagstiftningen och utöfningen af dess urgamla rätt att sig sjelf beskatta. Fordrade deta ock ännu större uppoffringar af den enskilte och af staten, så måste dock saken bringas till ett snart och lyckligt slut, så att icke hela landets öde må bero af några egoistiska intressens spel, och folkets välfärd varda beroende af de privilegierade ståndens splittrande riksdagstaktik och en med dem samverkande kamarilla. Enda sättet att komma till ett resultat, är att genom ständernas förnyade sammankallande nödga dem att förena sig om någon representationsform, som kan vinna folkets allmänna sympati, för att sedan låta regeringens och folkets gemensamma krafter genomföra densamma; ty att tänka sig alla fyra ståndens enighet om ett hvilande förslag är otänkbart; dertill äro deras intressen alltför skiljaktiga. Får man blott, medelst de former, som grundlagarne stadgat, något sådant förslag uppgjordt och förklaradt hvilande, som närmar sig det norska, eller nu i Danmark ifrågavarande repregentationssättet, så ligger det i sakens natur, att reformen sedan går, antingen med de fyra ståndens tvungna begi:vande eller utan dem. Så mycket kan redan en hvar finna af tidens tecken.n I samma artikel läses följande: Ibland de mindre vigtiga, men dock uppmärksamhet förijenande, tilldragelser inom förvaltningen, är, aut inom militären redan en ganska väsendtiig och kostsam uniformsförändring är i fråga. Redan hafva artilleriet, generalstaben och fältmätningscorpsen fått syrtuter åter — det säges att äfven en tillställning är börjad, att få infanteriregementernag befäl att sjelfve begära förändringen. Det är en ej ringa utgift, som dessa vacklanden mellan vapenrockar, frackar och syrtuter komma att då medföra; och man kan knappast tro att saken vore möjlig, då man känner befälets ekonomi. ska ställnicg i allmänhet, så vida ej meningen är ått godtgöra misstaget genom utgiftens bestridande — Under titeln: ett socknebud, läses i Handelstidningen en af pastorsadjunkten hr Axel Em. Holmberg utställd uppmaning till välgörenheten att bispringa en gammal f. d. sjöman, som varit med i Finska kriget, och som herr Holmberg vid ett socknebud påträffat i en stu