att artikeln ursprungliggn tillhört Nykterhets-
vännernas tidning. Vi aftrycka af denna sed-
nare fortsättning följande utdrag:
pEfterverlden torde ej mycket sysselsätta sig med
en så ringa fråga, som några dussin persoaers så
kallade nykterhetsfanatism i detta sekels fjerde tio-
4al; men om denna oväldiga efterverld kände allt
hvad d ssa fantaster sett och lidit af dryckenskaps-
fanatismen förr än de satt deremot en lika out-
tröttlig kraft, men af motsatt riktning, nemligen
deras s. k. nykterhetsfanatism, så skulle man kan-
ske mest undra öfver, att denna blifvit så mode-
rat, som den varit äfven hos de mest öfverklagade.!
Den, som sett sina bästa och herrligast utrustade
ungdomsvinner, den ene efter den andre, supa
ihjäl sig; den, som efter deras ihjälsupande oftal
måste sc deras enkor och barna bragta i armod;
den, som sett mången väldanad yngling af rum-
mellifvet bildas till mördare, till tjuf, till bedraga-
fe och tyckt sig märka antalet blifva allt större;
den, som derjemte sett allmogens välstånd under
djup, lårgrarig fred med, i jemförelse med andral
länder, ytterst ringa skatter allt mer förvandlas i
fattigdom ända ti:l tiggeri, och derunder sett, att
mer än hälften af inkomsterna åtgått till bränvin,
men knappt kunnat få en så kallad klok menni-l
ska att fördraga, det bränvin nämnes bland fattig-
.domsanle-:vingarne, under det att man ropade på
hundra ra ofta rätt likgiltiga orsaker; han tor-
de förlå:ss af efterverlden, fast ej af sin samtid,
att han hellre ville vara fantast med sanningens ,
försvarare, än klok bland lögnare. Författaren här-
af, som kommit bort från sin födelseort, råkade
efter månsa är en iogeniör Svensson, som icke var
nykterheisntast. Vi framtogo en katalog öfverl!
Wexiö skolynglingar från ett år, då våra namn
stodo på samma blad: jag började efterfråga, hvad,
det blivit af den eia barndoms- och ungdomsvän-
nen efter Jen andra, och si, om 30, hvilkas namn
der voro tryctta, visste endera af oss bestämdt, att!
de redan supit sig ibjäl eller kringströko som tig-l!
gare, eller suto i fängelse; men hvad som händt!
inom en lärd skolas skara, blef ej det enda såret.
De skalder, jag mest älskade, hade ofta fallit på
samma spjutudd. Då jag kom till Stockholm, vil-
Je jag kyssa blomstren på Stagnoelii nyss uppkasta-
de graf och gråta tacksamma tårar för alla dell
Å
njutningar, ban gifvit mig; vännen L. A. visade
mig till grafven, men nämnde med sorg, huru
skalden var så förfallen till slut, att han måste
draga sig ifrån honom derföre att han (A.) var för
äckelmagad: St. kunde utdricka ett halft stop fin-
kel om dagen och var då ej angenäm att besöka.
I Biogr. Lex. fördöljes icke, hvad det blef af den
älskelige Nicander till slut, fastän med hänseende
till flera andra de efterlefvande vännerna låtit vän-
skapen öfvergå den bistoriska troheten. Jag vet!
dock bäst, hvad jag led för desse käre vänners
svaghet. Min barmhertighet gjorde, aut jag hbjelpte
upp mårgen i rännstenen liggande, och desse voro
icke alhid klädde i beckbyxor. An kunde det va-
ra en af ordföranderna på häfdernas Allshärjarting,
Jacob Ekelund, öfven under det att han var inlöst
på Danviken, men derifrån han stundom halp sig
ut, än Mathematikern Harfvefeldt eller någon an-
nan dylik i lärda verlden utmärkt person. Den
som bar lidit i detta hänseende blott hälften så
mycket som jeg, skall aldrig undra, att jag slöt
mig till dem, som heldre ville förekomma genom
nya folkseder dylika eländen, än bota det nästan
obotliga. Sällsynt är ju Du slikt elände?
— En korrespondent i Götheborgs Han-
delstidnirg yttrar i anledning af reformvänner-
nas sällskaps sammanträdande å nyo och frå-
gan om : oapligheten af en urtima riksdag för
representitionsreformens påskyndande, bland an-
nat följsude reflexioner:
Det är visserligen rätt betänkligt, att så ome-
delbart efter en till den grad bedröflig och kost-
sam riksjag, som den nyss, afslutade, yrka en ny
riksdags sammankallande. Ännu hafva knappt dess
-ömkliga resultater blifvit allmänt kända och de
väljande stånden torde knappast hafva ännu utbe-
talt riksdagsarfvodena till sina förra deputerade,
ännan man ifrågasätter nya val och nya kostnader.
Men å andra sidan kan det icke förnekas, att dessa
olägenheter icke måste få alltför mycket afskräcka
ifrån fordringarne på begagnandet af de enda lag-
liga former, foiket eger, att komma till afgörandet
af sin dyrbaraste angelägenhet: ombudsmannaska-
pet för dess deltagande i lagstiftningen och utöf-
ningen af dess urgamla rätt att sig sjelf beskatta.
Fordrade deta ock ännu större uppoffringar af den
enskilte och af staten, så måste dock saken brin-
gas till ett snart och lyckligt slut, så att icke hela
landets öde må bero af några egoistiska intressens
spel, och folkets välfärd varda beroende af de pri-
vilegierade ståndens splittrande riksdagstaktik och
en med dem samverkande kamarilla.
Enda sättet att komma till ett resultat, är att
genom ständernas förnyade sammankallande nödga
dem att förena sig om någon representationsform,
som kan vinna folkets allmänna sympati, för att
sedan låta regeringens och folkets gemensamma
krafter genomföra densamma; ty att tänka sig alla
fyra ståndens enighet om ett hvilande förslag är
otänkbart; dertill äro deras intressen alltför skilj-
aktiga. Får man blott, medelst de former, som
grundlagarne stadgat, något sådant förslag upp-
gjordt och förklaradt hvilande, som närmar sig det
norska, eller nu i Danmark ifrågavarande repre-
gentationssättet, så ligger det i sakens natur, att
reformen sedan går, antingen med de fyra ståndens
tvungna begi:vande eller utan dem. Så mycket
kan redan en hvar finna af tidens tecken.n
I samma artikel läses följande:
Ibland de mindre vigtiga, men dock uppmärk-
samhet förijenande, tilldragelser inom förvaltnin-
gen, är, aut inom militären redan en ganska vä-
sendtiig och kostsam uniformsförändring är i fråga.
Redan hafva artilleriet, generalstaben och fältmät-
ningscorpsen fått syrtuter åter — det säges att äf-
ven en tillställning är börjad, att få infanterirege-
menternag befäl att sjelfve begära förändringen.
Det är en ej ringa utgift, som dessa vacklanden
mellan vapenrockar, frackar och syrtuter komma
att då medföra; och man kan knappast tro att sa-
ken vore möjlig, då man känner befälets ekonomi.
ska ställnicg i allmänhet, så vida ej meningen
är ått godtgöra misstaget genom utgiftens bestri-
dande
— Under titeln: ett socknebud, läses i Han-
delstidningen en af pastorsadjunkten hr Axel
Em. Holmberg utställd uppmaning till välgören-
heten att bispringa en gammal f. d. sjöman,
som varit med i Finska kriget, och som herr
Holmberg vid ett socknebud påträffat i en stu-