minuten, så är det lätt att förklara huru luf ten så snart kan blifva förderfvad. Men det är ej nog med den förvandling oc! förskämning, som luften sålunda undergår genon sjelfva respirationen. Genom utdunstningen bortgå jemväl ämnen, som afskiljas af hudens verk. samhet, och hvilka äro absolut odugliga föl lifsprocessen. : Det nu anförda skulle redan vara tillräcklig! att förklara, hvarföre personer i stora städer, särdeles de som bo tätt sammanpackade, och sällan vädra sina rum, aldrig få den friska färg, som de på landet boende i allmänhet hafva, och att bristen på frisk luft har det största inflytande att alstra sjukdomar och förkorta lifstiden. Det visar sig serdeles på personer, som varit insperrade i fängelserna, der många varit inpackade tillsammans, merendels i låga rum. De som komma ut derifrån, om de ock förut sett friska ut, hafva ofta efter några dagar en alldeles blek by med slappa ansigtsmuskler, hvilket härleder sig ifrån den förskämda fängelseloften. Men det finnes ännu ett annat ondt, som icke mindre mäktigt inverkar till lifvets förkortande i stora städer, nemligen orm der tillika råder osnygghet. Alla afskräden ur vextoch djurriket, gatsmuts och så vidare, om de få qvarligga, utveckla absolut giftiga gaser, och förskämma atmosferen, synnerligen på instängda gårdar, i smala gränder, och så vidare. I detta hänseende har man i England gjort de mest noggranna och intressanta undersökningar, som visat att renligheten är af yttersta vigt, och att motsatsen deraf har de mest skadliga följder, Man har funnit qvarter, som icke på flere år varit fria ifrån typhösa febrar, nemligen sådana, der folket bott sammanpackadt, med brist på luft annat än ifrån trånga gränder, och der samlingar af orenligheter funnits i gårdarna: men när man ditskaffat ett friskare luftdrag och bortfört orenligheterna, så har febårn tillika försvunnit. Det nu anförda torde vara tillräckligt att någorlunda åskådliggöra den sanningen, att menniskan så att säga sväljer och förtär luft likaväl som hon förtär mat och dricka; med den skillnaden, att det förra sker oaflåtligen, nu, i alla ögonblick, sofvande eller vakande, då det sednare deremot endast sker några få gånger om dagen; att en tillräcklig qvantitet frisk luft är ett lika behöfligt vilkor för kroppens välbebefinnande, som sunda födoämnen och ett godt vatten: och att alla sammansatta gasers inandning i den atmosferiska luften, antingen det sker från menniskans egen andedrägt, eller ifrån utdunstningen, eller ifrån spillning och andra förruttnade ämnen, äro ett positivt gift och bidraga genom en säker, fastän icke alltid genast märkbar, inverkan, till helsans och lifvets förkortande, i samma mån som de upptaga större eller mindre del af den luftmassa, hvari man dväljes. Det skulle vara intressant, om det icke ledde till för myeken vidlyftighet, att vidare söka utreda, huru Skaparens vishet så tillställt att dessa skadliga ångor ute i den fria naturen åter genom växternas lifsprocess förvandlas till den normala proportionen af blott syrgas och qväfgas, hvilket är orsaken att det aldrig felas tillgång till frisk luft på landtbygden. Jag vill icke mer än helt flyktigt uppehålla mig vid det mer eller mindre direkta samband, som utan tvifvel finnes mellan de här anvgilna fenomenerna och det förfärande mortalitetsförhållandet i Stockholm. Det skulle redan vara en tillfredsställelse om i det nu yttrade funnes någonting värdt att lägga på minnet. Mycket kan göras till förbättring äfven utan kostnader, fastän ännu mycket mera erfordrar en gemensam omtanka af hela kommunen, hvartill en anledning nu kunde finnas i sundhetsnämndernas inrättande mot koleran. Den envisaste motståndaren emot förbältringar i sådana saker, är den liknöjdhet, som alstras af vanan, bvilken har med sig en så förundransvärd makt, att det knappast finnes någonting, af huru äcklig och afskyvärd egenskap som helst, som hon icke lär oss att fördraga, ja, till och med att rent af förbise, huru mycket vi ock i det hela kunne lida deraf. Såsom ett enda bevis härpå må blott anföras, att man här i Stockholm har en sorts tunnor, hvilka, under innebållets jäsning till förruttnelse, oupphörligt utveckla bland annat en blandning af ammoniak och svafvelbundet väte, tvenne gaslormiga kroppar, som redan genom den mest frånstötande vidrighet för luktorganet tillkännagifva sin osunda egenskap, och äro så giftiga, att en luftmassa uppblandad dermed till en åttondedel är absolut dödande. Och likväl hafva vi här i Stockholm, så långt vi minnas tillbaka, haft omkring 12.000 sådana anstalter för luftens förgiftande i ständig verksamhet, utan att knappt någon ännu med allvar lärer tänkt Per SE VT SEE SEEN PR Re 0 ER Töla om mv