är likaledes bekant, att det är på grund af förhoppningen härom, som Danmark afslagit den af England proponerade bemedlingen. Det är detta nya uppslag, för hvilket Aftonbladet yttrat farhåga, emedan kriget emot Tyskland från vår sida i och med detsamma vore förklaradt. Men månne det icke just är detta nya uppslag, som medarbetaren i Dagbladet egentligen vill hafva försvaradt, ehuru han icke direkt vill fram dermed? Huroudant är då detta uppslag? Svenska kabinettet har förut förklarat, att det icke ämnade blanda sig i sjelfva den slesvigska frågan, åtminstone icke utan i samråd med de stora makterna. Om England nu gjort en proposition i afseende på bemedling, men Danmark afslagit denna, och Sverige derefter skulle göra gemensam sak med Danmark utan eller emot Englands samråd eller tillstyrkan — vi säga endast om — så synas några nya eller andra orsaker till ett sådant förfarande från Sveriges sida hafva inträdt sedan noten afgafs, ty sjelfva status quo är densamma i öfrigt, med den skilnaden blott, att det är Danmark, som hufvudsakligen satt sig emot bemedlingspropositionen, och att den eller de makter, som uppträdt för att mäkla fred, således åtminstone icke ur den synpunkten hade skäl att taga Danmarks parti mera än förut, att döma af bhittills kända omständigheter. Hvilka kunna dessa orsaker vara? Det veta vi icke. Men det är bekant, att en traktat mellan konungarne af Sverige och Danmark är afslutad, hvars innehåll är obekant här i Sverige. Den måste dock innehålla någonting af vigt. Genom tidningar och bref ifrån Danmark har man tillika sett den förmodan framställas, att konungen af Danmark tros ämna adoptera konungens af Sverige tredje son prins Oscar till thronarfvinge. En sådan händelse vore naturligtvis både önskvärd och angenäm för det kungliga buset. Likväl, om Sveriges deltagande i kriget i danskarnes leder skulle vara priset för en sådan adoption, torde det kunna sättas i fråga, huruvida det dynastiska intresset, att för en yngre svensk prins förvärfva förhoppningen på grannrikets thron, tillika vore nog ostridigt för svenska pationen eller i och för sig ens af nog betydelse för skandinavismen,, för att till dess realiserande våga landets krafter och utsätta sig för de äfventyr, som ett krig emot Tyskland, med alla deraf följande sannolika förvecklingar och uppoffringar, kunde hafva i släptåg. Vi anbålle att få bemärka, att allt hvad här blifvit yttradt om denna omständighet, endast hvilar på en lös supposition, och att deraf ingalunda följer, att vi antaga, det något aktivt krig verkligen kommer att ega rum från Sveriges sida, så vida ej tyskarne skulle försöka ett anfall på danska öarne, i hvilket fall ingenting kunde vara rättvisare, än att mota våld med våld och kraftigt bistå Danmark i striden för dess existens. Men en annan fråga, som icke synes vara likgiltig att dessförinnan få besvarad, är den, huruvida Sverige gjort kvad det kunnat och bordt göra i första hand, för att dämpa krigslågan,, det vill säga att söka inverka på båda de krigförande makterna att underkasta sig en fredlig bemedling. Härom tyckes det, som om vederbörande till och med hade någon förbindelse att snart lem na svenska nationen och Rikets Ständer kännedom, då någonting: i det hänseendet väl måtte hafva passerat. Men i brist deraf har åtminstone medarbetaren i Dagbladet bär ett kapitel, hvaröfver det kan vara intressant alt höra hans utlåtande, så mycket heldre, som han hittills omsorgsfullt undvikit att inlåta sig i hufvudsaken, utan inskränkt sig till negativa utgjutelser af en harm emot Aftonbladet; hvilken dock är föga förklarlig, så framt icke någonting djupare ligger derunder.