är likaledes bekant, att det är på grund af
förhoppningen härom, som Danmark afslagit
den af England proponerade bemedlingen.
Det är detta nya uppslag, för hvilket Af-
tonbladet yttrat farhåga, emedan kriget emot
Tyskland från vår sida i och med detsamma
vore förklaradt. Men månne det icke just är
detta nya uppslag, som medarbetaren i Dag-
bladet egentligen vill hafva försvaradt, ehuru
han icke direkt vill fram dermed?
Huroudant är då detta uppslag? Svenska
kabinettet har förut förklarat, att det icke äm-
nade blanda sig i sjelfva den slesvigska frågan,
åtminstone icke utan i samråd med de stora
makterna. Om England nu gjort en proposi-
tion i afseende på bemedling, men Danmark
afslagit denna, och Sverige derefter skulle göra
gemensam sak med Danmark utan eller emot
Englands samråd eller tillstyrkan — vi säga
endast om — så synas några nya eller andra
orsaker till ett sådant förfarande från Sveriges
sida hafva inträdt sedan noten afgafs, ty sjelfva
status quo är densamma i öfrigt, med den
skilnaden blott, att det är Danmark, som huf-
vudsakligen satt sig emot bemedlingsproposi-
tionen, och att den eller de makter, som upp-
trädt för att mäkla fred, således åtminstone
icke ur den synpunkten hade skäl att taga Dan-
marks parti mera än förut, att döma af bhit-
tills kända omständigheter.
Hvilka kunna dessa orsaker vara? Det veta
vi icke. Men det är bekant, att en traktat
mellan konungarne af Sverige och Danmark är
afslutad, hvars innehåll är obekant här i Sve-
rige. Den måste dock innehålla någonting af
vigt. Genom tidningar och bref ifrån Dan-
mark har man tillika sett den förmodan fram-
ställas, att konungen af Danmark tros ämna
adoptera konungens af Sverige tredje son prins
Oscar till thronarfvinge. En sådan händelse
vore naturligtvis både önskvärd och angenäm
för det kungliga buset. Likväl, om Sveriges
deltagande i kriget i danskarnes leder skulle
vara priset för en sådan adoption, torde det
kunna sättas i fråga, huruvida det dynastiska
intresset, att för en yngre svensk prins för-
värfva förhoppningen på grannrikets thron,
tillika vore nog ostridigt för svenska pa-
tionen eller i och för sig ens af nog betydelse
för skandinavismen,, för att till dess realise-
rande våga landets krafter och utsätta sig för de
äfventyr, som ett krig emot Tyskland, med
alla deraf följande sannolika förvecklingar och
uppoffringar, kunde hafva i släptåg.
Vi anbålle att få bemärka, att allt hvad här
blifvit yttradt om denna omständighet, endast
hvilar på en lös supposition, och att deraf in-
galunda följer, att vi antaga, det något aktivt
krig verkligen kommer att ega rum från Sve-
riges sida, så vida ej tyskarne skulle försöka
ett anfall på danska öarne, i hvilket fall in-
genting kunde vara rättvisare, än att mota
våld med våld och kraftigt bistå Danmark i
striden för dess existens. Men en annan frå-
ga, som icke synes vara likgiltig att dessförin-
nan få besvarad, är den, huruvida Sverige gjort
kvad det kunnat och bordt göra i första
hand, för att dämpa krigslågan,, det vill säga
att söka inverka på båda de krigförande mak-
terna att underkasta sig en fredlig bemedling.
Härom tyckes det, som om vederbörande till
och med hade någon förbindelse att snart lem -
na svenska nationen och Rikets Ständer kän-
nedom, då någonting: i det hänseendet väl
måtte hafva passerat. Men i brist deraf har
åtminstone medarbetaren i Dagbladet bär ett
kapitel, hvaröfver det kan vara intressant alt
höra hans utlåtande, så mycket heldre, som
han hittills omsorgsfullt undvikit att inlåta sig
i hufvudsaken, utan inskränkt sig till negativa
utgjutelser af en harm emot Aftonbladet; hvil-
ken dock är föga förklarlig, så framt icke nå-
gonting djupare ligger derunder.