Mp polatt Cila Utd)aad ae MMM 2 IM ning af bemälde medarbetares, på en stympadl citation ur Aftonbladet mot detsamma grundade beskyllning att först bafva ropat på krig från Sverges sida för att bjelpa Danmark i slesvigska frågan, och sedan ändrat sig; hvarefter medarbetaren förklarar sig hafva sagt det sista ordet i denna polemik. Vi beklaga, att icke kunna lemna detta Dag-l bladets sista ord obesvaradt. Det skulle vi måhända göra, om frågan endast vore om ett rättbafveri emellan oss och Dagbladet. Men det lär nog icke hafva undgått läsaren, attj: man äfven ifrån flera andra håll, och till enl del mera betydande än Dagbladets, gerna söker få Aftonbladets ståndpunkt underkänd, så vidt den angår Sverges aktiva deltagande i ett krig i och för Slesvig; och att man till detta ändamåls vinnande gör sitt möjliga, till och! med icke försmående insinuationer af den hyggliga arten, att Aftonbladet skulle vara köpt afl någon tysk regering o. s. v. Alla dessa ansträngningar emot Aftonbladet hafva utan tvifvel sina orsaker, hvarom mera längre fram. Men derföre kan det äfven vara skäl att i korthet upprepa hvad Aftonbladet opinerat i ämnet, för att tillse huruvida någon förändring i dess åsigter verkligen egt rum. Då den första underrättelsen om preussarnes infall i Slesvig anlände hit, karakteriserade vi det såsom en påtaglig orättvisa från Preussens sida mot Danmark, men ansågo tillika, att en upplysning om sakens rätta skick, vunnen på punderhandlingens väg, under bemedling af de pöfriga makterna och förd med behörigt efternryck, skulle vara tillräcklig att dämpa krigslågan, och återställa Slesvig åt danskarna, och patt det således icke borde vara tvifvelaktigt på hvilken väg (nemligen den fredliga bemedlingens) svenska regeringen i första hand askall kunna, om den uppträder med all den kraft, som omständigheterna påkalla, för närvarande verka ett oberäkneligt godt, icke blott för Danmarks sak, utan för hela Europas., Detta, som utgjorde slutmeningen eller sjelfva resultatet af Aftonbladets första artikel, är det! nu som medarbetaren i Dagbladet kallat att ropa på krig från Aftonbladets sida. Vi fråga om man med någon reson kan, försvara en sådan tolkning? Hade Dagbladet sagt; aut: Aftonbladet under fortgången. af den diskussion, l som uppstått om detta ämne, började visal tveksamhet huruvida Danmark hade i allo sål afgjordt rätt i sjelfva den slesvigska frågan, som nian åf nämnde artikel kunde anse vara Aftonbladets tanka, så hade dervid: mindre varit att påminna. Dagbladet hade då icke sagt annat, än hvad Aftonbladet sjelf kort derefter anmärkte, nemligen att vi, likasom, de fleste andra, ifrån början och ända tills frågan äfven för Sverge erhöll ett omedelbart intresse, nästan uteslutande hade hemtat våra intryck om saken ifrån den danska pressen, och derjemte hade blifvit: hänförde af ungdomens. entusiasm, samt af känslan utaf den. orätt, som för Tllfället tillfogades Danmark; utan att vi så noga brytt oss om att taga kännedom af de argumenter, som blifvit anförda ifrån den andra :sidän i den ganska. invecklade mnationalitetsfrågan. Men det oaktadt hafve vi aldrig yrkat eller önskat, att Sverge skulle i och för denna tvistefråga, skull företaga krig, hvilket dock måste hafva; blifvit yttradt, såvida medarbetarens i Dagbladet uttryck att Aftonbladet ropat på krig skälle-egt någonsanning. När .sedan svenska Regeringens not till preussiska kabinettet blef synlig, så berömde vi deh helt och hållet såsom både värdig ochaffattad mednödig omtänksamhet. Denna åsigt har Aftonbladet aldrig frångått, utan tvärtom vidhållit. . Vi hafve likaledes mer än en gång upprepat, att vi anse:danskarna hufvudsakligen hafva rätt. I allt detta måtte således: ej heller -någon förändring hafva egt rum å Aftonbladets sida; och då medarbetaren i Dagbladet det öaktadt påstår, att Aftonbladet sedermera i denna sak uppenbarat en partiskhet utan likep, så måste det blifva hans åliggande, såvida han vill anses för en resobabel man, att visa hvaruti denna partiskhet kan bestå. Medarbetaren tycker måhända, att det icke faller sig så noga; om ham ljuger litet på Aftonbladet; men han har sjelf genom :sin häftighet och sina uttryck ådagalagt, att han icke anser saken likgiltig eller obetydande, — Vi skole således framför allt ihågkomma; att hufvudfrågan har är, huruvida Sverge Har anledning att betrakta Danmarks sak såsom. sin egen, i motsats ll Aftonbladets. meninghärom, som är, att Sverge icke har skäl att gå längre än hvad det: redan -gjort gehom sin not, och gehom verkställandet af dess innehåll hittills, nemligen så framt ejl Danmarks existens hotas, hvilket Preussen dock. uttryckligen förklarat ej vara meningen. Dagbladets bevis för sin sats måste då blifva; och Kan icke blifva annat, än att ådagalägga, att det är häruti, som Aftonbladet visat den stora, partiskheten. a Men vill man nu kasta en blick längre in i saken, så vill det nästan synas — all anledning saknas åtminstone icke till en förmodan derom — att detta just är att röra på den ömma strängen, och att fråga verkligen synes vara, att gå längre från svenska sidan än nyss sades... Det är redan icke mera någon hemlighet, emedan man ständigt hör det upprepas ifrån Danmark, att danskarne egentligen icke önska något annat, än alt svenskarne skola kämpa deras leder. Denna önskan har till och med blifvit officielt framställd såsom någonting, hvil Lar sannaAlikt snart skulle Iintexsffa oåsa na IäoRn