hvsrmed således den konservativa åsigten, icke hade skäl att vara missnöjd. Men dotta berodde likväl alltid på allmänna förtroende. Personer, som närmare tillhörde det egentliga folket åter, kunde, oaktadt den vidt utsträckta v2lrätten, aldrig vinna det behöfliga antalet röster, utan att ega något sådant företräde i utmirkt karakter, kunskaper, öfvervägande praktisk duglighet, eller öfverhufvud sådana personliga förtjenster, som gjorde dem värdige det ädla och ansvarsfulla kallet att deltaga. i lagstiftningen. Hvilken väckelse skulle icke häri ligg?, att genom en hederlig vandel ceb genom nit för det allmännas sak Wllvinna siz medborgares sktning, långt mera än om förmögenbet eller ex2mensbetyg skulle berättiga till ser:kilda förmåner, vare sig i afseende på valbarbeten eller valrättens utöfning. Det vore förmätet att vilja påstå, att detta system är ofelbart; men för oss framställer det sig såsom en fullt tryggande utväg att utan äfventyrande af nödig fasthet i lagstifmmingen kunna lemna fullkomlig rättvisa åt hvarje medborgare, som försörjer sig sjelf. Måtte man derföre, om det ännu är tid, icke alldeles förkasta denna tanka. Det bör vid detta tillfälle nämnas, att viredan ryktesvis hört det regeringen skall bafva för afsigt att framlögga ett program, eit s. k. tvåkammarsystem med ömsesidigt ve:o och diverse qvslifikationer såsom vilkor för invälj:ndet i den ena kammaren, m. m. Upprittigt sagdt, hafve vi ock, med afseende på den nuvarande ministerens sammansättning, och isynnerbet sed:n hr Gripenstedt, som icke hade funnit skäl att sluta sig till refurmvännernas sällskap, blef kallad till statsråd, icke hyst något särdeles 1:fligi hopp. Det visar sig också då tydligt hvarföre de s. k. reservanternas försök att uppträda inom reformsäliskapet och uppehålla detsamma med invändningar, som ifrån början aldrig funno någon anklang, äfvensom den skyndsambet bvarmed reservationen kringskickades i orterna m. m. skulle tjena, nemligen såsom förelöpare. Imedlertid, så fram: icke den gråa starren, som behäftat den förra minis!erens ögon i afseende på representitionsfrågan, öfvergätt till den svarta stirren hos de närvarande rådgifvarne, och blindheten således är objelplig, borde väl desse herrar kunna se, hvad som ligger klart för hvar och en annan. Vi hafve väl hört, att man sökt förringa verkan af reformvännernas pluralitets program och det bifall, som detsamma vunrit, med den invändningen, att de som undertecknat programmet i alla fall utgöra endast en obetydlig del af svenska nationen, äfvensom ingenting blifvit sparadt för att hopsätta ssgor cm uncerskrifters samlande, på krogar m. m., såsom det bland annat sypes af det snygga brefvet ifrån Theophilus i M 2 af Reformvännen. Tiden bar i synnerhet icke försummat att som flitigast låta vederbörande veta huru liten del af folkmängden i det hel: de utgöra, som instämt med reformvännernas pluralitet. Allt detta är nu godt och väl såsom en nödfallsundflykt. Men vilja vederbörande icke se saken så, utan efter dess rätta beskaffenhet, s: visar det sig genast att reformvännernas program, på de sällen der reformsällskaper hunnit bilda sig, blifvit omfattadt med ettså utomordentligt öfvervägande intresse, som icke lemnar något tvifvel öfrigt. Deremot hör man nuv ifrån alla landsorter buru föga sympati reser vanternas åsigt vunnit. I det annars temligen konservativa Östergörhland har det icke alls haft någon framgång eller, enligt hvad Östgötba Correspondenten upplyser, fått någon enda namnteckning. Samma sak i Westergötbland, ; Westmanland, i Jönköping, i Hslland, i Skåne, i Bohuslän, i Gefle, ja, i sjelfva Upsala. Detta gäller väl änuu bufvudszkligen om städerna, men icke lärer det vara stor anledning att tänkesätten på lendet äro mera till förmån för det grå programmet, åtminstone att döma deraf, att ganska många possessionater och äfven bönder undertecknat programmer, lika med pluralitetens härstädes. Afven i Orebro, der man af den omständigheten, att ordföranden i reformsällskapet är svärfader åt br statsrådet Gripenstedt, bade hemtat Jen farhågan, att en opinionsyttring till förmån för reservationen skulle tillvägabriogas, har denna farhåga befunnits öfverflödig: alla hafva instämt i ssmma grundsatser som härvarsnde pluralitetens. Under sådana förhållanden kan man knappt kalla de! för något mindre än ett eget öde, om regeringen just i ögomblicket af en så öfvervägande opinionsyttring skulle aflemna ett förslag i likhet med reservanternas, som icke kunnat få någon sympati för sig. Vi kunne verkligen icke inse, att den position, hvaruti friberrarne Razb och Hermelin samt hrr Dalman och Nils Ar:widsson försatt sig till allmänheten, är på något sätt så inbjudande, att konungens rådgifvare kunna fisna någon tillfredsställelse uti att gå och göra sammeledes. —K 2-2 — Ibland de många spridda drag, som för ee ARA oo TA a ee -oM20 0 as