liska dramat. Figaro tillhör mera den senti-
mentala, Co:i fan tutte mera den naiva genren.
I den s:dnare är kärleken mera inbillningskraf-
tens än hbjertats sab; intrigernas nät är ej spun-
net öfrer kraftfulla lidelsers djup, det är blott
en lätt fantasiles, som i de mångfaldigsste för-
fMitningar visar oss lynnets, fantasiens, den flyg-
tiga känslans uppenbarelser, nyarmserad2 i det
-oändlig2. Den skära kolorit, det luftiga, etheri-
ska behag, som Mozart gjutit öfver detta verk,
eger måhända sitt motstycke endast uti Shake-
spears lusispel, och aldrig höra vi Cosi fan tut-
tes musik, utan att de förirollande gestalterna
ur ;Wbat you willb eller As you like it sam-
mansmälla med de M.zartska tonbilderna. I
Figaro dersmot blicka vi genom intrigväfnaden
ned uti passionernas djup. Dessa invecklingar,
gt återkommande förligenheter äro
aktiga rystifikationer, såsom i Cosi
utan framkallade af lidelser, som
randra, eller anlagde för att afväpna
at komiska ligger här stundom blott i
slumpers lek, men hvilar ännu oftare på lidel-
sernas grund, och sålunda är persiffllagen i Fi-
garos sria vid första aktens slut föranledd af
hemlig svartsjuka mot den af Susanna bort-
skämde pagen, äfvensom Susannas yra skämt
döljer n djup och sann kärlek till Figaro, som
bestämd: uttalar sig vid flera tillfillen. Bida
dessa operor ega sitt serskild:, på motsatta
grunder vilande intresse, och Mozarts storhet
i dea skarpsinnighet, hvarmed han upp-
a karakteristiska sidan hos hvarje af
dem, ut: den sanning, hvarmed han utvecklade,
uti den poesi, hvarmed han förädlade den-
samma.
Det sätt, hvarpå Fig:ro nu gifves hos oss,
hedrar samiliga medverkande ganska raycket.
Man var i synnerbet nyfiken på Susannas re-
presenterarde genom mille Jenny Lind, och tro-
ligen finnes i detta afseende blott ett omdöme.
Af en så betydande dramatisk talang kunde
man visserligen vänta uppfyllandet af det första
vilkoret för den sceniska konsten, nemligen den
-egna indizidaalitetens underordnande under rol-
lens, men ej alla torde lyckas så att förneka
bravursångerskan och vanan att uppsöka yttre
effekter, som x :1le Lind visat sig förmå det.
Hvem trifar uttrycket af kärlek, svartsjuka,
ironi med mera innerlighet, kraft, finess, än hon?
och hvar finner man en så öfvergifven skalk-
aktighe!, parad med så ädel hållning? — Vi
vilja ej u :närka några serskilda glanspunkter:
M:lle Lind hade sådana öfverallt, i arierna ej
mindre än i de stora ensemblerna. Imedlertid
äro vi angående uppfattningen af ett och annat
enskildt rsoment visserligen ej alldeles af lika
åsigt mel :lle Lind; men det vore småaktigt,
att i ett i förträffligt helt fåsta sig vid en-
skildheter, varföre vi desto heldre förbigå dem,
som mille Lind, efter hvad vi hört sägss, åter-
gifvit dessa ställen på olika sätt — våra ytt-
randen beträffa nemligen blott operans 5:te re-
presentation. Vi tillåta oss endast en anmärk-
ning vid arian i sista skten, der mille Lind för
öfrigt med en beundransvärd sanning återger
uttrycket a! den svärmande sällhet. som bildar
on så skör kontrast med Susannas förra skälmsk-
bet. Vid sluifallet, der ingen fermat finnes,
anbringar kon nemligen en dylik af så betydlig
längd, att den tyckes vilja bilda ett litet num-
mer för sz. Detta uppehåller ej, utan afhbry-
ter kompo:itionens gång, och verkar följaktli-
gen störande, ehuru mycket uttryck sångerskan
än må inlägga i den nästan ändlösa tonen. Den
-bifallsstorz, som denna i öfrigt så förträffligt
sjungna aris uppvickte, bortförde utan skonsam-
het det sköna efterspelet, som för det helas
sammanhang är lika nödvändigt som sjelfva sån-
gen, och sålunda fick detta herrliga nummer!
ett temligen snöpligt slut. För öfrigt nämna vi
blott duetten med grefvinnan i 3:dje akten, som
gafs med det mest spirituella uttryck och en
beundransvärd -nsemble. Detta nummer begär-
des och gafs dacapo. — M:lle Linds spel är li-
ka ypperligt som hennes sång. Vi vilja bland
många ställen endast anföra hennes stumma spel
med pagen under Figaros aria vid 4:sta aktens
slut, hvarigenom hon ger hela denna scen ett
eget dramatiskt lif, ock ställer flera af musi-
kens momeäater i dess rätta belysning — samt
den fina ironien i hennes underdånighet uti sce-
nen med ersfven vid 3:dje aktens början. Med
ett ord, såsom Susanna firar m:ll Lind en triumf,
sådan blott en verklig konstnir kan förvärfva
den.
M:ll Ebsling visar såsom grefvinnan prof på
en sannot musikalisk uppfattning, djup känsla,
ädelt uttryck. I detta afseende nämna vi hen-
nes försa aria, som Orkestern imedlertid bör-
jade något för fort, bvarföre sångerskan måste
vidtaga ett långsammere tempo: en hos oss ofta
förekommande, men föga prisvärd plägsed. Vid
ett par siällen hade vi önskat m:ll Ebeling nå-
got mera stadga i intonationen, i hvilket hän-
seende hoa eljest sällan lemnar något att er-
inra. I den sista arian var mil E:s föredrag
rent och artiistickt, fritt från alt effektjägeri;
slutet, der den praktfulla drillen förekommer,
hvarmed r:1 Lind fordom frambrag!e så stor
effekt, föll sig här väl något mattare, emedan
en viss färdighet i nämnde manegr ännu å:erstår
för m:ll Ebeling att vinna: dock framkallade
detta nummer i sin helhet med rätta ett ovan-
ligt lifligt bifall. Äfven i ensemblerna utmärkte
mill E. sig särdeles fördelaktigt, och hvad som
ännu saknas i hennes sång och aktion, skall en
så rikt begåvad natur säkert ej underlåta att
i siaom tid förvärfva.
Såsom Figaro begagnar hr Lundberg ganska
lyckligt de ressurser, som en klar, frisk stäm-
ma och ett lifligt visende gifva honom vid
hinden. I arian: Säg farvälp etc., der dekla-
mation och spel tagas så mycket i arspråk,
-