liska dramat. Figaro tillhör mera den sentimentala, Co:i fan tutte mera den naiva genren. I den s:dnare är kärleken mera inbillningskraftens än hbjertats sab; intrigernas nät är ej spunnet öfrer kraftfulla lidelsers djup, det är blott en lätt fantasiles, som i de mångfaldigsste förfMitningar visar oss lynnets, fantasiens, den flygtiga känslans uppenbarelser, nyarmserad2 i det -oändlig2. Den skära kolorit, det luftiga, etheriska behag, som Mozart gjutit öfver detta verk, eger måhända sitt motstycke endast uti Shakespears lusispel, och aldrig höra vi Cosi fan tuttes musik, utan att de förirollande gestalterna ur ;Wbat you willb eller As you like it sammansmälla med de M.zartska tonbilderna. I Figaro dersmot blicka vi genom intrigväfnaden ned uti passionernas djup. Dessa invecklingar, gt återkommande förligenheter äro aktiga rystifikationer, såsom i Cosi utan framkallade af lidelser, som randra, eller anlagde för att afväpna at komiska ligger här stundom blott i slumpers lek, men hvilar ännu oftare på lidelsernas grund, och sålunda är persiffllagen i Figaros sria vid första aktens slut föranledd af hemlig svartsjuka mot den af Susanna bortskämde pagen, äfvensom Susannas yra skämt döljer n djup och sann kärlek till Figaro, som bestämd: uttalar sig vid flera tillfillen. Bida dessa operor ega sitt serskild:, på motsatta grunder vilande intresse, och Mozarts storhet i dea skarpsinnighet, hvarmed han uppa karakteristiska sidan hos hvarje af dem, ut: den sanning, hvarmed han utvecklade, uti den poesi, hvarmed han förädlade densamma. Det sätt, hvarpå Fig:ro nu gifves hos oss, hedrar samiliga medverkande ganska raycket. Man var i synnerbet nyfiken på Susannas representerarde genom mille Jenny Lind, och troligen finnes i detta afseende blott ett omdöme. Af en så betydande dramatisk talang kunde man visserligen vänta uppfyllandet af det första vilkoret för den sceniska konsten, nemligen den -egna indizidaalitetens underordnande under rollens, men ej alla torde lyckas så att förneka bravursångerskan och vanan att uppsöka yttre effekter, som x :1le Lind visat sig förmå det. Hvem trifar uttrycket af kärlek, svartsjuka, ironi med mera innerlighet, kraft, finess, än hon? och hvar finner man en så öfvergifven skalkaktighe!, parad med så ädel hållning? — Vi vilja ej u :närka några serskilda glanspunkter: M:lle Lind hade sådana öfverallt, i arierna ej mindre än i de stora ensemblerna. Imedlertid äro vi angående uppfattningen af ett och annat enskildt rsoment visserligen ej alldeles af lika åsigt mel :lle Lind; men det vore småaktigt, att i ett i förträffligt helt fåsta sig vid enskildheter, varföre vi desto heldre förbigå dem, som mille Lind, efter hvad vi hört sägss, återgifvit dessa ställen på olika sätt — våra yttranden beträffa nemligen blott operans 5:te representation. Vi tillåta oss endast en anmärkning vid arian i sista skten, der mille Lind för öfrigt med en beundransvärd sanning återger uttrycket a! den svärmande sällhet. som bildar on så skör kontrast med Susannas förra skälmskbet. Vid sluifallet, der ingen fermat finnes, anbringar kon nemligen en dylik af så betydlig längd, att den tyckes vilja bilda ett litet nummer för sz. Detta uppehåller ej, utan afhbryter kompo:itionens gång, och verkar följaktligen störande, ehuru mycket uttryck sångerskan än må inlägga i den nästan ändlösa tonen. Den -bifallsstorz, som denna i öfrigt så förträffligt sjungna aris uppvickte, bortförde utan skonsamhet det sköna efterspelet, som för det helas sammanhang är lika nödvändigt som sjelfva sången, och sålunda fick detta herrliga nummer! ett temligen snöpligt slut. För öfrigt nämna vi blott duetten med grefvinnan i 3:dje akten, som gafs med det mest spirituella uttryck och en beundransvärd -nsemble. Detta nummer begärdes och gafs dacapo. — M:lle Linds spel är lika ypperligt som hennes sång. Vi vilja bland många ställen endast anföra hennes stumma spel med pagen under Figaros aria vid 4:sta aktens slut, hvarigenom hon ger hela denna scen ett eget dramatiskt lif, ock ställer flera af musikens momeäater i dess rätta belysning — samt den fina ironien i hennes underdånighet uti scenen med ersfven vid 3:dje aktens början. Med ett ord, såsom Susanna firar m:ll Lind en triumf, sådan blott en verklig konstnir kan förvärfva den. M:ll Ebsling visar såsom grefvinnan prof på en sannot musikalisk uppfattning, djup känsla, ädelt uttryck. I detta afseende nämna vi hennes försa aria, som Orkestern imedlertid började något för fort, bvarföre sångerskan måste vidtaga ett långsammere tempo: en hos oss ofta förekommande, men föga prisvärd plägsed. Vid ett par siällen hade vi önskat m:ll Ebeling något mera stadga i intonationen, i hvilket hänseende hoa eljest sällan lemnar något att erinra. I den sista arian var mil E:s föredrag rent och artiistickt, fritt från alt effektjägeri; slutet, der den praktfulla drillen förekommer, hvarmed r:1 Lind fordom frambrag!e så stor effekt, föll sig här väl något mattare, emedan en viss färdighet i nämnde manegr ännu å:erstår för m:ll Ebeling att vinna: dock framkallade detta nummer i sin helhet med rätta ett ovanligt lifligt bifall. Äfven i ensemblerna utmärkte mill E. sig särdeles fördelaktigt, och hvad som ännu saknas i hennes sång och aktion, skall en så rikt begåvad natur säkert ej underlåta att i siaom tid förvärfva. Såsom Figaro begagnar hr Lundberg ganska lyckligt de ressurser, som en klar, frisk stämma och ett lifligt visende gifva honom vid hinden. I arian: Säg farvälp etc., der deklamation och spel tagas så mycket i arspråk,