ett bevis på den erkla karakteren at tul-
ställningen. Hr grefven förklarade sin tack-
samhet för den heder som blifvit honom visad
genom propositionen, men bad tillika att valet
till ordförande måtte falla på någon annan. Hr
grefven trodde neml. att han numera kunde
och borde anse sig så att siga pensionsmärsig
såsom riksdagsman, både i auseerde till sin
ålder och sitt föregående långvariga deltagande
i rikslagsgöromål; dessutom hade han äfven
för sin del icke kunnat undgå att komma tll
den föreställningen, att boppet om framgång åt
en representations-reform för närvarande hade
gått tillbaka, och vore vida mera aflägset nu
än för Y eller 8 år sedan. Någon apostrof åt
pressen, såsom Minerva tillika förmenar, före-
kom icke i detta yttrande, utan först i ett ut-
tryck efteråt, såsom läsaren längre ner får se.
Efter hr grefve Anckarsvärds nyssnämnde
yttrande förflöt en s:unl, som upptogs af en-
skilda samtal. Det var då, och sedan grefve
ÅA. yttrat sig, som ett par af värdarne anmo-
dade hr Ejeria att föreslå en skål, hvilket nu
synes hafva gifvit Minerva så mycket bryderi.
Dess innehåll var, så vidt vi kunna erinra 0zs,
ungefärligen följande:
Under förklarande af den största vördnad och
högaktning för hr grefve Anckarsvärd, hos hvil-
ken frihetens sak här i landet står i så stora
förbindelser, hoppades hr ft. likväl att det icke
skulle tagas illa, om hin för ett ögonblick följde
en vana att göra opposition, oc således äfven
tillät sig en anmärkning i anledning af det
svar, som beröfvat sällszapet nöjet art få räkna
hr grefven såsom sin ordförande. Han (Hjerta)
trodde nemligen, att då man drager i fält, är
det rätta sättet, för att vinna en slutlig seger,
icke att börja med uttryckande af misetröstan,
och ansåg så mycket mer skäl vara för handen
att yttra detta, som tal. för sin del icke fann
någon anledning förekomrtas, att se frågan om
representsationsreformens framgång i en mera
hopplös dager nu än tillförene. Han önskade
få eriora, det man i saker af denna beskaffen-
het, der det gäller att bedöma opinionernas
ställning, icke bör döma för hastigt, eller af
en skenbar tystnad och likgiltighet för ögon-
blicket, ofta härledd eniast af bristande tl!-
fälls till genensamma tankeyttringar, förledas
att sluta till ljumhet i tänkesätten. Han an-
höll få citera några exempel i detta hänseende,
såsom bavis på huru lätt man af en skenbar
stiltje kan föras till den oriktiga tankan, att fol-
ket saknar intresse för det offentliga lifvet,
utan att sådant i sjelfva verket är fallet. Hvem
minnes icke, att kort före denna rixsdags bör-
jan och under de första dagarna deraf den fö-
reställaingen hade gjort sig gällsnde hos månge:,
på grund af de föruigående valen, att riksda-
gen skulle komma att blifva betydelselös cch
utan färg, hvad de valja stånden beträffsde;
och likväl hade det icke dröjt längre än till dess
Utskotten hunnit bildas och arbetena började,
förr än den just ifrån det nyssnämnda hillet
visade en ganska bestämd fysionomi. Han erinrade
sig händelsevis äfven eu annat exempel till
stöd för samma slags erfarenhet. - De i Lon-
don utkommande morgontidnaingarne, som göra
stora kostnader för att erhålla snabba under-
rättelser, hafva sedan många år tillbaka för ge-
mensam räkning bekostat dagliga enskilda ku-
rirer från Paris, för att kunna hafva nyheter
derifrån hast:gare, än med den ordinarie po-
sten. Ea sådan anstalt hade fortgått under
hela tiden af den fransyska s. k. restauratio-
nen. Under våren och början af sommaren år
4850 visade sig imedlertid en så ovanlig stilije
och brist på politiska händelser i Frankrik,
att ett par af de engelska :morgontidningarne,
i begynnelsen af Juli, uppsade kostraktet om
deltagande i kostnad för den if:ågavarande ku-
riren, emedan de icke ansågo den löna, sig;
ech inom få dagar derefter inträffade likväl —
Julirevolutionen. Han anförde dessa exempel
såsom talande bevis på, huru uppenbarelser ai
ett ganska lifligt deltagande i det allmännas
sak ofta kunna vara nära för hanilen, även då
mån icke för ögonblicket märker de: Hrart
vi kasta blicken till andra lånder u om Oss,
tyckas dessutom dagens händelser visa, attfol-
kens intresse för reformerna är varmare äv
någonsin; och hvarföre skulle det då hafva af-
tagit här, då ingen serskild anledning un-
der de sednast förflutne åren förekommit, att
anse en representationsreform mindre behöfl:g,
snarare: tvertom?: Han öfversick härefier till
framställande af den skål, som redan förut blif-
vit omnämnd i Aftonbladet, och inledde den
sålunda, att han instämde med en föregåe.de
talare i den önskan, att man, för vianande ai
det gemens:zmma syfltemålet, måtte räcka hvar-
ana handen med jemkniog i enskilda tycken.
Han önskade likväl få tillägga den meningen,
att det främst är nödigt, att göra sig reda för
hvad sjeliva detta syftemil innebär, således att
hafva ett program till ledning, någon viss lö-
sen, en fana, omkring hvilken man kunde: sma
sig. Flera af de politiska nyanserna härstädes
hade redzn hvar sin sådan fana, af olika fär-
ser; den ena en svart, den andra en grå, dec
tredje en hvit, o. s. v. Tal. önskade få föresla;
att detta sällskap skulle kalla sin fana den blå
och gula, emedan det önskads arbeta för en
reform, som skulle vinna nationens understöd,
och ban pruponerade i sämmanbang dermed en
skål för den riktning cch anda, i afseende på
de politiska refo meraa, som han förmodade
närmast öfvorensstämma med det här närva-
rande sällskapets tänkesilt, Ikasom med natio-
nens i allmäxhet, nemligen den som vid de sed-
nast förflatna riksdagarna hade visat sig ho-
pluraliteten af Bargare- och Bondestånden, äf-
vensom hos: en aktaingsbjudlande minoritet ia-
om Ridd. och Adeln, samt Pr-steståndst.o
Det var först härefisr, som hr grefve An
karsvärd, då han fått ordet a? en annan anled-
ting, fällde det yttrande, på hvilket Minerva
inspelar, angående pressen. He grefven trodde
ig nemligen vira ursäktad, om han icke kunde
MM vm - mm FF VA - AA mm - NT
ee mm Rn e w --
nn Oo
rava lila canmatauisl 3 vana förkh As