ett bevis på den erkla karakteren at tulställningen. Hr grefven förklarade sin tacksamhet för den heder som blifvit honom visad genom propositionen, men bad tillika att valet till ordförande måtte falla på någon annan. Hr grefven trodde neml. att han numera kunde och borde anse sig så att siga pensionsmärsig såsom riksdagsman, både i auseerde till sin ålder och sitt föregående långvariga deltagande i rikslagsgöromål; dessutom hade han äfven för sin del icke kunnat undgå att komma tll den föreställningen, att boppet om framgång åt en representations-reform för närvarande hade gått tillbaka, och vore vida mera aflägset nu än för Y eller 8 år sedan. Någon apostrof åt pressen, såsom Minerva tillika förmenar, förekom icke i detta yttrande, utan först i ett uttryck efteråt, såsom läsaren längre ner får se. Efter hr grefve Anckarsvärds nyssnämnde yttrande förflöt en s:unl, som upptogs af enskilda samtal. Det var då, och sedan grefve ÅA. yttrat sig, som ett par af värdarne anmodade hr Ejeria att föreslå en skål, hvilket nu synes hafva gifvit Minerva så mycket bryderi. Dess innehåll var, så vidt vi kunna erinra 0zs, ungefärligen följande: Under förklarande af den största vördnad och högaktning för hr grefve Anckarsvärd, hos hvilken frihetens sak här i landet står i så stora förbindelser, hoppades hr ft. likväl att det icke skulle tagas illa, om hin för ett ögonblick följde en vana att göra opposition, oc således äfven tillät sig en anmärkning i anledning af det svar, som beröfvat sällszapet nöjet art få räkna hr grefven såsom sin ordförande. Han (Hjerta) trodde nemligen, att då man drager i fält, är det rätta sättet, för att vinna en slutlig seger, icke att börja med uttryckande af misetröstan, och ansåg så mycket mer skäl vara för handen att yttra detta, som tal. för sin del icke fann någon anledning förekomrtas, att se frågan om representsationsreformens framgång i en mera hopplös dager nu än tillförene. Han önskade få eriora, det man i saker af denna beskaffenhet, der det gäller att bedöma opinionernas ställning, icke bör döma för hastigt, eller af en skenbar tystnad och likgiltighet för ögonblicket, ofta härledd eniast af bristande tl!fälls till genensamma tankeyttringar, förledas att sluta till ljumhet i tänkesätten. Han anhöll få citera några exempel i detta hänseende, såsom bavis på huru lätt man af en skenbar stiltje kan föras till den oriktiga tankan, att folket saknar intresse för det offentliga lifvet, utan att sådant i sjelfva verket är fallet. Hvem minnes icke, att kort före denna rixsdags början och under de första dagarna deraf den föreställaingen hade gjort sig gällsnde hos månge:, på grund af de föruigående valen, att riksdagen skulle komma att blifva betydelselös cch utan färg, hvad de valja stånden beträffsde; och likväl hade det icke dröjt längre än till dess Utskotten hunnit bildas och arbetena började, förr än den just ifrån det nyssnämnda hillet visade en ganska bestämd fysionomi. Han erinrade sig händelsevis äfven eu annat exempel till stöd för samma slags erfarenhet. De i London utkommande morgontidnaingarne, som göra stora kostnader för att erhålla snabba underrättelser, hafva sedan många år tillbaka för gemensam räkning bekostat dagliga enskilda kurirer från Paris, för att kunna hafva nyheter derifrån hast:gare, än med den ordinarie posten. Ea sådan anstalt hade fortgått under hela tiden af den fransyska s. k. restaurationen. Under våren och början af sommaren år 4850 visade sig imedlertid en så ovanlig stilije och brist på politiska händelser i Frankrik, att ett par af de engelska :morgontidningarne, i begynnelsen af Juli, uppsade kostraktet om deltagande i kostnad för den if:ågavarande kuriren, emedan de icke ansågo den löna, sig; ech inom få dagar derefter inträffade likväl — Julirevolutionen. Han anförde dessa exempel såsom talande bevis på, huru uppenbarelser ai ett ganska lifligt deltagande i det allmännas sak ofta kunna vara nära för hanilen, även då mån icke för ögonblicket märker de: Hrart vi kasta blicken till andra lånder u om Oss, tyckas dessutom dagens händelser visa, attfolkens intresse för reformerna är varmare äv någonsin; och hvarföre skulle det då hafva aftagit här, då ingen serskild anledning under de sednast förflutne åren förekommit, att anse en representationsreform mindre behöfl:g, snarare: tvertom?: Han öfversick härefier till framställande af den skål, som redan förut blifvit omnämnd i Aftonbladet, och inledde den sålunda, att han instämde med en föregåe.de talare i den önskan, att man, för vianande ai det gemens:zmma syfltemålet, måtte räcka hvarana handen med jemkniog i enskilda tycken. Han önskade likväl få tillägga den meningen, att det främst är nödigt, att göra sig reda för hvad sjeliva detta syftemil innebär, således att hafva ett program till ledning, någon viss lösen, en fana, omkring hvilken man kunde: sma sig. Flera af de politiska nyanserna härstädes hade redzn hvar sin sådan fana, af olika färser; den ena en svart, den andra en grå, dec tredje en hvit, o. s. v. Tal. önskade få föresla; att detta sällskap skulle kalla sin fana den blå och gula, emedan det önskads arbeta för en reform, som skulle vinna nationens understöd, och ban pruponerade i sämmanbang dermed en skål för den riktning cch anda, i afseende på de politiska refo meraa, som han förmodade närmast öfvorensstämma med det här närvarande sällskapets tänkesilt, Ikasom med nationens i allmäxhet, nemligen den som vid de sednast förflatna riksdagarna hade visat sig hopluraliteten af Bargareoch Bondestånden, äfvensom hos: en aktaingsbjudlande minoritet iaom Ridd. och Adeln, samt Pr-steståndst.o Det var först härefisr, som hr grefve An karsvärd, då han fått ordet a? en annan anledting, fällde det yttrande, på hvilket Minerva inspelar, angående pressen. He grefven trodde ig nemligen vira ursäktad, om han icke kunde MM vm mm FF VA AA mm NT ee mm Rn e w -nn Oo rava lila canmatauisl 3 vana förkh As